Hoppa till innehåll

Etikett: bleu

Trois couleurs: Bleu

Jag har härmed inlett ett minifilmprojekt – att se Kieslowskis trilogi Trois couleurs. Bleu, Blanc och Rouge, såklart. Det här är en blå film om frihet, sen blir det givetvis jämlikhet och broderskap. Jag har sett någon eller några av dem tidigare, det har jag hittat anteckningar om i mina listor av sedda filmer, men jag får erkänna att minnet helt suddats ut. De måste ses om, helt enkelt.

Friheten i den här filmen är knappast av det positiva slaget. Det handlar om Julie som förlorar man och barn i en bilolycka. Sen är hon “fri”… eller kanske bara ensam. Men filmen är långt ifrån en typisk sörja-anhöriga-film; Julies reaktion är oväntat kylig. Utan att sörja synbart konstaterar hon iskallt att allt hon levt för är borta.


Julie (Juliette Binoche) i blått. | Scenen med den gamla damen.

Stämningen i filmen är lugn och beklämmande, den lämnar en lätt känsla av obehag efter sig. Bildspråket är uppenbart genomtänkt – mycket är blått (se bilden ovan t.v.) och det är ofta fokus på detaljer. Musiken är bombastisk på ett sätt som hade varit svårt att ursäkta om det inte passade in i handlingen, vilket det gör eftersom den avlidne mannen var kompositör. Skådespeleriet är utmärkt, Juliette Binoche gör bra ifrån sig och jag blir nyfiken på att se någon mer film med henne snart.

Tyvärr är det en stor sak som stör mig rejält med filmen: det framgår inte om Julie från början är en iskall människa eller om hon blir sådan för att sorgen inte går att hantera. Jag hade gärna lärt känna henne litegrann som hon var innan olyckan. Kanske är det inte meningen, men jag hakade verkligen upp mig på det. Somliga beskrivningar av filmen kallar det hon gör för ett spirituellt självmord, men för egen del känns det som att man förutsätter lite väl mycket om henne genom att säga så. Finns det något som tyder på att hon inte bara är kall som person? Missade jag det? Kanske är det meningen att man ska kunna tolka in olika varianter. Nåväl, hur som helst är hennes ostereotypa reaktioner intressanta.

Filmen innehåller en särskilt intressant scen, som jag förstått finns med i olika tappningar i alla tre filmerna. Det är en gammal dam som kämpar väldigt för att slänga en glasflaska (se bilden ovan t.h.) och huvudpersonens reaktion ger en tydlig karaktärsbeskrivning. Är nyfiken på hur den ser ut i de övriga filmerna.

En bra film – inte någon som egentligen är enormt spännande att se, utan snarare en som växer efterhand och som är intressant för sin mästerverksstatus. Ser fram emot de efterföljande två.

FilminfoIMDB: Trois couleurs: Bleu
Regissör: Krzysztof Kieslowski
År: 1993
Omdöme (1-5): 4
Lämna en kommentar