Att ge kritik

Imorgon ska jag åka tåg och läsa Hans Perssons roman-utkast Verkligheten på spel.

Just nu sitter jag och svär över att jag inte skrev ut texten direkt när jag fick den. Vår skrivare kräver nämligen lite skönhetssömn ibland mellan utskrifterna. Just nu har jag alla sidor 1-76 och därefter endast jämna sidor mellan 78-136. Undrar om jag får med mig hela romanen…

Strulet ger ju i alla fall tid att tänka på korrläsandets ädla konst (eller det lät fint att säga det i alla fall, men det är inte riktigt sant eftersom jag flänger runt som en skållad råtta och stressar och packar och grejar och pysslar och donar…). Vad Hans, eller vem som helst annars, inte behöver i det här läget är att höra kommentarer som “Oj, vad bra den är!” eller “Wow, har du skrivit allt det här, shit vad läckert!” Han, eller vem som helst annars, behöver höra vad som funkar och inte. Vad jag hakar upp mig på när jag läser, vad som är tråkigt, obegripligt eller bara inte går ihop. Det är inte så enkelt som det låter! För egen del blir det lätt att jag hakar upp mig på småpill – men just nu är det inte så mycket värt att hitta stavfelet på sidan 83 (taget ur luften, jag har inte hittat något…). I stället måste jag försöka lyfta blicken till det mer övergripande och dessutom försöka glömma bort hur grymt impad jag är av att Hans fått ihop ett romanutkast.

Hans, jag lovar att vara hård mot dig och jag hoppas att du är detsamma mot mig när det är dags för min roman att betaläsas.

Så, nu har jag satt lite ytterligare press på mig att faktiskt ge värdefulla kommentarer till Hans. Hoppas jag lyckas också. Och att jag får ut resterande sidor från vår trötta skrivare snart…