Idag gick jag och Sander en sväng på stan. Han behövde vinterjacka, vinterskor och innegympaskor. Hittade grejerna i bilden.
Men det Sander egentligen ville göra på stan var att besöka konst/graffiti-butiken Highlights, så det gjorde vi också och Sander köpte två Posca-pennor.
Sen blev det korvkiosk, café och biblioteket också innan vi åkte hem och var trötta…
Helgen 9-11 september drog jag till fjälls. Tog ledigt på fredagen och hoppade på 07:48-tåget mot Åre. Frukost, lunch och läsning på tåget. Framme 14:41 och gick direkt till Åre torg och tog Bergbanan upp till Fjällgården där led 211 Åreskutan runt (24,7 km) startar och slutar.
Det blev så många bilder att jag lade dem på Flickr. Jag bäddar in några här på sidan, men man kan också bläddra alla i detta bildspel:
… eller gå till albumet på Flickr:
Albumet ‘Åreskutan runt september 2022’ p¨å Flickr
Packningen vägde 13,5 kg från start och innehållet kan man se här: Åre september 2022 på Lighterpack. Maten finns redovisad här.
Jag startade vandringen från Fjällgården vid 15:30 och valde att gå mot Skuttjärn för att sova första natten där (kom fram vid 19). Det tog en stund att komma ut till den rätta fjällkänslan – det var något jippo med hög livemusik nere i Åre by och såklart kom det väldigt många cyklister farande på stigar som korsade min vandringsled. Jag skulle ju följa led 211, men i början var mest 214 skyltad, så det var skönt att enkelt kunna se på vandringskartan (finns att ta vid startpunkten vid Fjällgården!) att jo, de går parallellt en bra bit i början. Det var mycket uppför genom skog i början. Lyckligtvis var det tydligt var 214 gick åt sitt eget håll och jag fortsatte följa 211 och 210. Då blev miljön också mycket fjälligare och äntligen var det tyst… Det var inte lika tydligt när 210 och 211 gick isär. Enligt kartan skulle 210 gå ner mot Buustamon och 211 mot Stendalen, men 211 var inte skyltad alls utan 210 var skyltad åt båda hållen..? Det var rätt skönt sen att se rätt skyltning…
Vid Stendalen kom det första klafsiga partiet, men än så länge var det inga problem att gå runt. Jag hade tvekat inför den här turen just för att jag läst att det skulle vara blött, så jag var lite inställd på att eventuellt vända om det blev sådär hemskt att man sjönk ner till knäna hela tiden … men nej, jag kan säga direkt att riktigt så illa blev det aldrig! Men visst, vissa partier var svåra att gå torrskodd över. Det var också en hel del torkat klafs, så känslan var att det hade kunnat vara betydligt värre.
I vackert kvällsljus nådde jag Skuttjärn, där två andra ensamvandrare redan slagit läger. Jag gav mig direkt av för att hämta vatten i bäcken och slog sedan upp tältet. Efter det satt vi alla tre i vindskyddet en stund och jag lagade mat och åt. Kylan kröp sig på och när jag gick därifrån var jag huttrande kall. Inte så bra … för redan då var väl egentligen natten dömd att bli kall. Brr, brr, kallt var bara förnamnet. Sov inte så mycket, huttrade mest. Visste ju att sovsäcken var i klenaste laget och det blev flera minusgrader. Frost på tältet när jag gick upp på morgonen …
Jag hade inte riktigt något bra förslag på var jag skulle slå upp tältet andra natten och eftersom första natten blev så kall bestämde jag mig för att köra på plan B: jag bokade en hotellnatt i Åre. Så när jag startade vid tiotiden var målet helt enkelt att nå fram till hotellet i tid för att hinna duscha och softa på rummet ett tag på kvällen.
Andra dagen bjöd på åtminstone till en början fantastiskt vacker vandring. Det fanns bra delmål att ta sikte mot, först ut var Bjelkes gruva. Där skulle det finnas ett vindskydd och först trodde jag att vindskyddet var ett igenbommat skjul precis efter bäcken man gick över … men nej, det fanns ett öppet vindskydd lite längre fram. Där blev det en kort paus i värmande sol! Skönt efter den kalla morgonen (enligt telefonen var det 5 grader när jag startade, vet inte om det stämde förstås, men det låg i alla fall fortfarande frost i skuggiga partier…). Nästa delmål var Blåsten, där det fanns ett riktigt fint vindskydd. Och en geocache, som jag faktiskt kom ihåg att leta efter. Tyvärr hade jag helt glömt bort det fram till dess, så jag missade några stycken … skit också.
Efter Blåsten var det fjälligt och fint en stund till. När leden gick ihop med led 216 sluttade den ganska brant nedåt och snart var man nere i skogen och gick flera kilometer på bred grusväg i lätt nedåtlut. (Annars gick leden till stor del i trädgränsen, skulle man väl kunna säga. Det vill säga, ovanför riktiga skogen, men bland låga träd och buskar.) Strax innan Björnen vek leden av från grusvägen och in på spänger och sedan mindre skogsstigar med en del uppåtlut för att komma upp till Fjällgården igen. Jag konstaterade att det var bra att jag hade en hotellnatt bokad, för den sista biten bjöd inte på några uppenbart bra tältplatser.
18:40 var jag framme vid Hotell Åregården. Dag 2 hade jag alltså vandrat i 8 timmar och 40 minuter. Men då gick jag förstås (fel) till hotellet också, så räknar vi bara själva leden blev det 8 timmar och 15 minuter. Ihop med första dagens tid blev det alltså 3:30 + 8:15 = 11:45. Enligt vandringskartan skulle leden ta 9-11 timmar att gå. Enligt vandringsboken jag lånade på biblioteket skulle det gå ännu snabbare, men jag har väl aldrig påstått att jag vandrar särskilt snabbt. Plus att jag inte vet hur mycket pauser de räknar in då? Jag pausade såklart en hel del.
Det var såklart väldigt skönt att komma till hotellrummet, där jag fick ta en välbehövd dusch samt hänga kläder och tält på tork. Lustigt nog fick jag exakt samma hotellrum som när jag var i Åre 2020! Mysigt, eftersom jag gillade det så mycket. Och jag fick en god och varm natts sömn i en skön säng.
Dagen därpå hade jag ett antal timmar att slå ihjäl, eftersom tåget gick först 15:50. Jag hade kunnat boka ett vid 11, men det skulle ha varit för tajt om jag hade tältat på fjället och jag visste ju inte hur jag skulle göra. Men det var ganska mysigt att promenera i Åre och sitta och läsa på café och sådär. Såg framför mig att jag skulle sitta på Espresso House, men både det och Pinchos har försvunnit sedan jag var i Åre 2020! Det blev Åre kafferosteri i stället, där jag avnjöt en kanna te.
Sådant som snurrade i huvudet dessa dagar: Drottning Elizabeth, som precis gått bort. Lee Fiora, huvudpersonen i Prep, boken jag läste. Och så valet, förstås.
Tips till den som vill gå Åreskutan runt: Är det viktigast att maxa fjällupplevelsen och inte att få bocka av exakt hela leden skulle jag rekommendera att ta liften upp till Mörvikshummeln och följa led 216 ner till där 211 tar vid. Då kommer man ganska snart till den underbara fjällmiljön. Sen kan man gott vända efter Blåsten. :) Vill man gå hela leden och tälta en natt någonstans ser jag två bra alternativ. Om man, som jag, startar ganska sent (15:30) passar det bra att gå leden medurs och sova vid Skuttjärn. Startar man tidigt och ska med eftermiddagståget hem dagen därpå är det bättre att gå moturs och också sova vid Skuttjärn (det tog mig alltså 3,5 timmar att gå från Fjällgården till Skuttjärn, så jag hade nog velat räkna med minst 4,5 timmar innan tågets avfärd för att gå ner till stationen och sådär också). Gärna vid Blåsten också, så kan man få lugnare dagar. Jag kände ändå en viss stress att inte komma fram för sent och ska försöka tänka på att planera lite kortare dagsetapper i framtiden när det är möjligt. Karttips: Ta en karta vid starttavlan vid Fjällgården, kalasbra att ha! Mattips (veganskt): Jag köpte en Yoga bowl på Lounge i stationsbyggnaden att ta med på tåget. Den var riktigt god, klart över förväntan!
Justeringar av utrustning som behövs:
Åh, vilken vacker vandring Åreskutan runt är! Och jag älskar att jag kunde göra det i september, när alla höstfärger hade börjat komma. Någon vecka senare hade säkert varit ännu mer awesome, men det räckte fint som det var. Jag längtar efter meeeer!
2018 startade vi vårt lilla platespottingprojekt – dvs att hitta och logga bilar med registreringssiffror från 001-999 i ordning.
1 år, 4 månader och en vecka senare såg vi nr 100.
Igår såg jag nr 250.
4 år, 1 månad och 3 veckor från starten.
Högsta antal vi sett på en dag: 6 st. Det var på Öland sommaren 2021. Vid några tillfällen har vi också sett 5 på en dag.
Högsta antal dagar utan någon spottad bil: 64 dagar mellan februari – april 2021. 63 dagar mellan december och februari 2019.
Vi får se när/om vi kommer till 999 …
Det är mycket svårare nu, när alltfler registreringsskyltar slutar på en bokstav. Vi läste ju tidigt en artikel om någon som klarat projektet på 17 år. Än så länge verkar den takten stämma skapligt för oss också, men det blir som sagt svårare och svårare …
251, vi håller utkik!
Det har inte varit någon springsommar för min del. Jag har lagt min energi på att semestra med familjen, vilket vi ju också gjort ganska aktivt, med vandring och så. Men det där med att springa kom jag helt ur.
Jag sprang en gång i juli. 31 juli. :) I augusti blev det tre omgångar lätt jogg, varav den sista verkligen inte gick. Fick så ont i vaderna och smärtan satt kvar så länge efteråt att jag hann bli nervös över min och Veroniqas vandring på Sörmlandsleden – som ju lyckligtvis gick bra ändå. Men vandringen gjorde också att jag hoppade över att jogga ända fram till två dagar innan Tjejmilen. Då tog jag mig faktiskt 6,2 km, fast väldigt långsamt och med många gåpauser, just på grund av vaderna.
Jag hade, som ni förstår, väldigt lågt ställda förväntningar inför Tjejmilen. Just det, sa jag att jag var förkyld där i dagarna innan också? Haha. Nej, det såg inte bra ut. Men självklart ville jag inte bryta min streak – det skulle bli sjunde året i rad jag sprang (virtuellt 2020).
Jag bestämde mig för att bara ta mig runt. Gå om jag behövde. Ingen tidspress. Inte bli stressad av trängseln i starten. Bara vara, bara köra. Och vet ni? Det gick verkligen över förväntan.
Under de första trängselkilometrarna följde jag mest bara klungans bekväma lunk. Lite otålig blev jag till slut och låg i omkörning ett tag. Efter ett tag blev det mindre trångt och jag kände mig mindre instängd och mer fri att springa eget tempo. Jag tittade på mobilen en enda gång, när jag plockade upp den för att ta en bild. Ingen imponerande fart … men äsch! Jag lunkade vidare och kom in i en väldigt bekväm fart som inte kändes jobbig. Jag fick inte ens n¨ågra direkta svackor. Lite jobbigt var det såklart i eländesbacken på slutet. Nästan mer jobbigt innan backen, av bara vetskapen att den skulle komma … Och visst ömmade det lite i underbenen, men inte på något kritiskt sätt.
Men ja, jag tog mig i mål och jag sprang hela (stannade som hastigast två gånger för att ta vatten och en gång för att fot). Såg i efterhand att jag höll en ovanligt jämn fart för mina millopp, runt 7 min/km. Mitt standardmål är ju annars att försöka klara mig under timmen, vilket jag ytterst sällan gör. Svackorna kommer som brev på posten: först en vid 3 km, som jag brukar återhämta mig från. Vid ca 7 km kan jag fortfarande ha en bra snittid. Men strax därefter segar jag ihop totalt och går i mål med flera minuter längre tid än önskat.
Det var riktigt skönt att hitta en fart som gick att hålla den här gången. Att aldrig titta på tiden och känna att jag måste pusha mig hårdare.
Jag blev inte sådär totalt slut rent fysiskt. Det kändes som att tröttheten efteråt satt mer i huvudet. Jag var snurrig, mådde illa, dög ingenting till resten av dagen. Huvudet behövde ligga ner. Men jag brukar vara väldigt trött efter lopp och nu är det ju extra förståeligt att det dränerar mig. Idag, dagen efter, känner jag mig fortfarande lite “bakfull”, men mer okej nu i alla fall …
Glad att det blev ett 7:e lopp och att jag sprang hela!
Just ja, tiden! Den var ju inte det viktiga, men 1:08:49. Inte ens det långsammaste millopp jag sprungit, även om de flesta varit snabbare förstås…
Nu är jag klar med de större Idre-inläggen, men det känns som att en del saker saknas, så här kommer ett kompletterande inlägg med blandade bilder + bildtexter från Idre fjällby!
Man kan faktiskt säga att det blev lite utlandssemester för oss i år ändå. Den 20 juli, när vi var i Idre, tog vi båten M/S Sylöra från Grövelsjön/Sjöstugan till Sylen i Norge och vandrade tillbaka därifrån. Största delen av vandringen gick över norsk mark.
Den här utflykten (info här) hade varit bra att boka med lite framförhållning. Lyckligtvis fick vi plats på båten ändå, men vi kunde inte välja och vraka bland tiderna. Men hur som helst passade det ganska bra som det blev, med båttur 14:30.
Det var en fin båttur i vackert väder. En sevärdhet längs vägen var det gamla tyska flygplansvraket från andra världskriget, som sedan dess blivit plundrat på det mesta.
Väl på andra sidan sjön var det dags att knata tillbaka. :) Vi startade strax efter 15. Vandringens längd var 9 km och det sades att det skulle vara lätt vandring. Lite uppför först, men sen superenkelt. Vi höll kanske inte helt med … det gick uppför väldigt länge och vi tyckte det var ganska stretigt. Men visst, sen var det lätt och nerför precis på slutet.
När vi kommit över trädgränsen vek leden snart inåt land. Vi blev först lite besvikna att vi inte skulle få se sjön hela tiden, men det gick så bra att titta på vackra fjäll, porlande bäckar och renar i stället.
Faktiskt undrade vi lite hur det var med det där vika av inåt land, egentligen, för vi såg några som fortsatte rakt fram. Men det fanns en skylt som pekade inåt land och vi bekräftade också saken genom att prata med några som kom från andra hållet.
Det var väldigt vackert. När vi kommit upp på högsta toppen såg bergen som bredde ut sig långt borta ut som om de var målade med vattenfärg. Det gick såklart inte riktigt att göra rättvisa med ett mobilfoto …
Vi hade med oss korv med bröd till middag och pausade vid en bäck. Strax därefter nådde vi gränsen.
Snart kom träden tillbaka och vi återvände till startplatsen ca 18:30. Då hade vi alltså varit ute i ungefär tre och en halv timme. En förbipasserande som såg vårt försök till groupiefoto erbjöd sig vänligt att agera fotograf.
En riktigt fin tur, om än lite tuffare än väntat. Fint väder och magnifik utsikt. Blev lite avundsjuk på några som slagit läger längs vägen, det hade varit mysigt …
Jag tog en liten extrasväng, medan familjen väntade i bilen, för att logga en geocache som visade sig tillhöra en bekant. :)
I helgen som var vandrade jag och Veroniqa på Sörmlandsleden:
(ja, på ett ungefär i alla fall, vi gick lite extra när vi följde fel markeringar och vi fick ta någon alternativ väg pga avstängd bro och lite så)
Delar upp inlägget med lite rubriker:
Lördag: Skogshyddan – Alby friluftsgård – Årsjön
Söndag: Årsjön – Tyresta by – Handen/Rudan
Packningen
Maten
Mersmak
Vi startade etapp 2 vid 10 och nådde lägerplatsen (ca 10 km in på etapp 3) ca 18:30.
På lördagen möttes vi på Gullmarsplan och jag lämnade över Trangiaköket, som Veroniqa skulle bära (en fördel med att vara två är ju att man kan dela på gemensam utrustning), samt madrassen hon skulle låna (med tillhörande pumppåse) och en extra gasoltub som hon också skulle bära. Sen tog vi buss 801 och några hållplatser innan Bäckalidsvägen, där vi skulle kliva av, kom en rejäl störtskur. Ojojoj. Väderleksrapporten hade växlat något enormt under veckan och vi var beredda på lite allt möjligt … men det senaste var ju ändå att åtminstone lördagen skulle bli fin om än kanske i varmaste laget. På med regnskyddet på väskan … men lyckligvis småregnade det bara en stund efter den där störtskuren, som ju kom när vi hade turen att sitta på bussen. Så när vi klivit av knatade vi mot etappstarten utan att bli alltför blöta.
Anledningen att vi valde att börja på just etapp 2 var förresten att jag ju redan gått etapp 1 med familjen. Veroniqa har planerat att gå den snart, så vi får väl se om det här är början på att bocka av allihop..! (De är jäääättemånga!)
Etapp 2 är ganska kort (6,5 km) och civilisationsnära, så vi såg mer fram emot Etapp 3, som många angett som favorit på sormlandsleden.se. Men det var ändå rätt fint vid Öringesjön och vi hittade fina solrosor i mängder i civilisationen.
Regnet skvätte lite till, men överlag var det bra vandringsväder och varmt.
Vid etappmålet Alby friluftsgård fyllde vi på vatten på ett café. Redan här kunde man ana att jag dricker minst dubbelt så mycket som Veroniqa …
Sen fortsatte vi in på den efterlängtade etapp 3, som alltså skulle gå in i Tyresta nationalpark. Ganska snart efter det kom vi till Nyfors och började leta efter ett lämpligt lunchställe. Till slut slog vi oss ner på en klippa med fin utsikt över sjön Tyresö-Flaten.
Då vi började gå igen blev vi strax förvånade. Vi kom nämligen till … Nyfors. Igen. Hur ..? Vi hade ju följt orange markeringar! När vi till slut rett ut det hela förstod vi att vårt misstag åtminstone hade gett oss en fin lunchplats, som vi egentligen inte skulle ha passerat. Vi skulle inte ha svängt höger vid sjön, utan vänster. Det märkliga var ju att vi följde tydliga orange markeringar, som visserligen såg lite skruttigare ut, men de fanns där. Nåväl … som sagt fick vi i alla fall en fin lunchplats tack vare det misstaget.
Nästa spännande grej var källan ca 6 km in på etappen. Vi blev lite förvånade faktiskt, eftersom vi inte väntat oss stillastående vatten i ett rör … Ska inte vatten röra på sig för att man ska vilja dricka det? Vi kollade läget och kom fram till att vi skulle ta varsin flaska att ha till matlagningen, men att dricksvattnet vi hade skulle räcka till Tyresta by dit vi planerade anlända ganska tidigt nästa dag (pga planerad sovplats strax innan etappens slut).
Så knatade vi vidare i den vackra naturen. Vi försökte något så när hålla vårt rastschema med en kvartsrast varje timme, men lät leden bestämma – ibland får man ju gå lite längre för att hitta en trevlig rastplats och det gjorde vi hellre än att sätta oss mitt i ett snår. Inte för att det var så himla snårigt, leden var överlag fin och lättgången. Såklart stenar och rötter ibland, men mycket snällare än Ostkustleden kan vara … Vi upplevde ganska stor skillnad i ansträngning och komfort på olika delsträckor. Någon bit hade jag rätt ont i ryggen och det kändes tungt, men sen lättade det igen. Det hjälpte med raster och att stuva om packningen och såklart att dricka och äta upp en del av packningen.
Det tog sin lilla tid att komma fram. Vi hade tre övernattningsalternativ. I nationalparken får man inte tälta annat än vid vindskydd och grillplatser. Sådana finns vid Årsjön och Bylsjön. Sista alternativet var en tältäng i Tyresta by, men en sjö kändes klart mer lockande.
När vi närmade oss Årsjön kände vi röklukten på långt håll och förstod i alla fall så mycket som att det redan var folk på platsen. När vi kom fram (ca 18:30) insåg vi att jodå, det var ju massor av folk där. Lyckligtvis var det ett stort och tydligt markerat område där tältning tilläts. Tälten stod tätt och de bästa platserna vid sjön var såklart redan upptagna, men vi hittade som tur var också en bra plats. Så vi slog upp tältet och det gick bra – lite svårt att få i tältpinnarna, eftersom det bara var ett tunt jordlager på en klippa på platsen, men det gick tillräckligt bra (vi väntade ju ingen storm i alla fall). Jag lyckades klanta mig lite med att få ordning på min nya madrass, som alltså skulle premiäranvändas, men när jag fattade att man inte skulle öppna valvet när man fyllde den gick det bättre. :)
Sen var det dags att skölja av oss svetten, så vi tog ett dopp i Årsjön. Det var lite knepig botten, kanske inte bästa badplatsen just där vi slagit läger, men det var skönt! Badkläder och annat fick sen hänga i vår torkgran …
När vi till slut var ig¨ång med middagen närmade sig klockan 21 och mörkret föll snabbt. Vi lyckades få till maten, diska hjälpligt och göra oss iordning i nästintill beckmörker. Min lampa visade sig vara en besvikelse, den började bra men tappade sedan snabbt i lyskraft. Så jag fick lysa med mobilen när jag borstade tänder och uppsökte en kissgran. Veroniqa och väldigt många andra i lägret hade pannlampa, så nu vill jag också ha det. :)
Vi startade vid 10 och nådde målet 15:40.
Vi sov riktigt gott i tältet! Vi fick bra plats båda två och det funkade att ha packningen i absiden – även om det skulle kunna vara lite läskigt i busväder, kanske … Enda nackdelen med vår tältplats var att den lutade lite (de platta och sjönära var ju redan tagna …), så det var lätt hänt att glida nedåt lite på halkiga liggunderlag.
Min nya madrass var fantastisk och inte ens Veroniqa frös på min gamla tunna, ratade madrass. Men det var verkligen en ljummen natt också, det var väl ca 18 grader när vi lade oss vid 22, har jag för mig.
Vi vaknade till en något sval och blåsig morgon och det var skönt att ta på sig fleecejackorna. Frukostbestyr och packning tog sin lilla stund och vi kom iväg vid 10-tiden igen (trots att vi gick upp halv åtta-ish).
Vi hade ca 3 km kvar till etappmålet Tyresta by. Där stannade vi en stund vid tältängen, där det fanns vattenkran och toalett – lyxigt (vid Årsjön fanns ett dass, men det var stängt)! I byn hittade vi veganglass i en lanthandel och fotade oss såklart vid etapptavlan.
Sen var det dags för sista etappen! Vi inledde med att gå lite fel … men hittade till slut leden igen.
Början av etappen bjöd på fin skogsfeeling, men ganska snart blev det mer civilisationsnära.
Det var inte helt lätt att hitta en lämplig lunchplats, men till slut kom vi till en bänk och slog till på den. Stigen var ett motionsspår och det kändes väl kanske en smula märkligt att sitta och laga lunch när folk joggade förbi eller promenerade med hunden, men men …
Nåväl. Vi hade i alla fall en väldig tur. För strax efter lunchpausen öppnade sig himlen och regnskydd och jackor åkte fram. Detta sammanföll även med att vi gick en bit längs en väldigt vältrafikerad väg så … inte bästa biten, kanske.
Innan vi kom fram skulle vi bli rejält blöta och ganska kalla. Men som om det inte var nog med det råkade vi dessutom ut för en avstängd bro precis på slutet. Det var visserligen inte svårt att fortsätta framåt på fel sida och gå över vid Handens pendelstation i stället, men såklart lite trist att missa en del av leden.
Vid Rudan-området skyltades det om toalett och jag såg fram emot att få komma in från regnet och ta på mig fleecen under jackan, men den visade sig vara stängd … Nåväl. Jag hade gärna gått på toa också, eftersom skogen inte hade lockat i aktuellt väder, men lyckligtvis hade jag druckit betydligt mindre sedan det blev blött och kallt, så det gick bra ändå.
Så var vi då KLARA! Sista etappen hade ändå känts förhållandevis lätt. Det var som att ryggsäcken vägde mindre och sträckan kändes på något sätt kortare än angivet. Men det var skönt bli klar, eftersom jag hade hunnit bli rätt kall. Vi hade bra timing med pendeln och satt strax och blötte ner sätena på väg in till stan och hem.
En fin vandring som gav mersmak!
De flesta tycker väl att det är jobbigt att bära tungt och jag är förstås inget undantag … Lyckligtvis finns det ju en massa svindyr lättviktsutrustning man kan nörda ner sig i. ;) Nåja, jag har väl inte kommit jättelångt på min så kallade lättviktsresa, men jag tittar definitivt på vikten när jag köper nya grejer.
För inte jättelänge sen köpte jag ju en vandringsryggsäck. Då tänkte jag att den var så liten att den mest var aktuell för dagsturer … men nu är det visst den som gäller, ändå. Den är inte ultralätt, men jag tycker om den. Den är i minsta laget, så tanken är nog ändå att jag ska köpa en större någon gång. Men jag måste testa lite och komma fram till vilken volym och vilken ryggsäckstyp som är rimlig för mig.
Så här såg packningen och den packade ryggsäcken ut:
Ryggsäcken har ett inbyggt regnskydd, men jag kom ganska snabbt fram till att man inte kan fylla den särskilt mycket om man ska kunna använda det … Som tur är har jag även ett gammalt regnskydd till min stora reseryggsäck och det visade sig funka bra! Det kom ju till användning också.
Folk som jagar gram och minskar på sin packning använder ett verktyg som heter Lighterpack för att göra packlistor och jag har lagt in mina grejer där också. :) Lade ihop en packlista för Sörmlandsleden lite småslarvigt, vägde inte riktigt allt utan lade helt enkelt in den vikt som saknades för att jag skulle komma upp i uppvägd totalvikt på någon övrigt-punkt. Här är den i alla fall:
Jag tog inte med kläderna jag bar på kroppen från början (var inte helt säker på vad jag skulle ha när jag gjorde listan).
Av det gemensamma bar Veroniqa köket och en gasoltub, snacks och första hjälpen-kit. Jag bar tält, mat, disk-kit och en gasoltub – ja och så lånade vi väl en del smått av varandra ibland också.
Min ryggsäck vägde som mest nästan 15 kg. Då bar jag 4 kg vatten (det behövdes faktiskt under den varma lördagen!) och 1,4 kg mat.
Basvikten, det vill säga minus förbrukningsartiklar, blev 8,74 kg.
Visst hade jag gärna haft lättare packning, men jag använde allt utom bok (det blev för sent), min tvål/schampo (men jag snodde av Veroniqas), mina extra vandringsbyxor (men blev ju kall i shortsen i regnet), fickkniv (är ju mest ifall att) och extra strumpor.
Vad saknade jag då? Pannlampa, riktiga regnkläder med låg vikt och packvolym, termos för att snabbt kunna dricka te på kortare pauser (valde bort pga fulla ryggsäckar), sittunderlag, tvättlina. Sånt kan vara bra att ha möjlighet att ta med på framtida turer.
Vad var jag mest nöjd med då? Jo, jag blev väldigt nöjd med nya madrassen och jag är fortsatt väldigt förtjust i tältet. Det gick bra för två personer att sova i, men vi får se längre fram om Jonas får plats ordentligt på längden. Det funkade väldigt bra med köket (om än lite i minsta laget för den mängd mat vi gjorde – fast vi gjorde också för mycket …) och min ryggsäck är toppen. Flera av de nämnda sakerna är sånt jag skulle kunna spara in en hel del vikt på, dock. Åtminstone när jag går själv skulle jag kunna ha lättare tält och kök. Ryggsäck finns med större volym som är lättare än min … Men jag får lägga band på mig lite, man kan ju inte bara köpa, köpa, köpa …
Jag önskade mig ju boken Vegohajk av David Kihlberg i födelsedagspresent och fick den. Under veckorna som ledde fram till vandringen har den använts flitigt. Jag lagade och torkade alla huvudmål till vandringen, dvs två luncher och en middag, och Veroniqa stod för mellisarna och frukosten – på min begäran alltså, eftersom jag vill lära mig. Jag tycker att det gick riktigt skapligt också!
Två luncher och en middag vägde 1400g.
Det här åt vi!
Smidigt att inte behöva gegga ner kokkärlen. Lite svårt att blanda i påsarna dock, framför allt linsgrytan, som fick lite för lite vatten och vi hittade lite pulver här och var i den. :) Men det gjorde inte så mycket. Snacksoliverna var ett värdefullt tillskott, då man fick något salt att tugga på. Värt mycket att hålla riset separat och inte blanda med grytan redan hemma, tycker jag, även om det blir lite mer meck. Blir lite svårare att äta om det är enformigt, tycker jag.
Lite mer pyssel blev det vid lägret till middagen. Synd bara att det hade hunnit bli rätt mörkt…
Först kokade vi upp soppan och sedan tog vi den åt sidan för att den skulle stå och gojsa till sig medan vi stekte brödet. Ville inte riktigt gegga ner händerna, så försökte få upp smet med spork. Det gick väl sådär, men ja, det blev brödbitar i alla fall. De blev inte riktigt genomstekta, men det gjorde ingenting. Supergott, salt bröd och särskilt när det fått krispiga kanter av oljan. Bra att steka i mycket olja, alltså! Soppan var god och lite stark. Svårt att få potatisbitarna riktigt mjuka, men de var i alla fall helt okej att äta.
Veroniqa hade med havregryn och frön som vi svängde ihop gröt på. Inte så dumt, trots att vi varken hade sylt eller mjölk.
Carbonara-ish:
Riktigt gott! Visa av erfarenheten både kring att vi inte äter lika stora portioner som David Kihlberg och att hans portionsstorlekar överfyller kokkärlet sparade vi lite makaroner och pulver i påsen. Dagen efter testade jag att bara blanda makaroner, pulver och kokvatten och låta stå en stund. Det funkade och jag fick en snabb lunch. :)
Självklart har vi mersmak! :) Jag har en solovandring planerad snart, mer om det senare. Och vi funderar på att kanske gå Jämtlandstriangeln tillsammans. Och fortsätta på Sörmlandsleden och andra lokala leder … Det är ju synd att man måste göra annat också. :)
Givetvis var det tungt och jobbigt ibland. Veroniqa som gick i kängor fick lite problem med tårna. Jag gick i mina lätta Joe Nimble relaxToes, som jag såklart blev plaskvåt i där på slutet, men som lät fötterna må prima. Liiite öm frampå tårna blev jag, men annars klagade inte fötterna ett dugg. Jag hade ont i ryggen en kort bit, men det som framför allt kändes och som satt i när jag kom hem var att jag fick ont där benet fäster i höften. Började känna det precis i slutet av etappen jag och Jonas gick på Ostkustleden i somras, nu fick jag gå vidare med det ett tag. Men faktiskt kändes dag 2 väldigt enkel när vi väl var igång och gick. Bra känsla, att man liksom kommer in i det. Vore intressant att se hur det blir om man vandrar flera dagar någon gång.
TILLÄGG: Tror att jag hittade en anteckning om hur mycket gas som var kvar i behållaren innan den här vandringen. Stämmer det gick det åt 78 g gas (av behållarens totala 230 g). Bra att veta.
Åh, så otåligt jag väntade på min nya ryggsäck från Decathlon, Quechua NH ESCAPE 500. Den kom ju aaaldrig! Men så, cirka en halvtimme innan jag och barnen skulle gå mot tunnelbanan för att påbörja resan till Nyköping i torsdags plingade det till av en avi i mobilen! Jag skyndade ut och hämtade paketet och packade snabbt om packningen. Bra det, för med den temporära ryggsäcken hade jag behövt ta en tygpåse bredvid för lite grejer som inte hade fått plats.
Jag känner mig nöjd! Den har massor av smarta fack och är bekväm att bära. Det enda jag kanske vill gnälla lite på är att jag dragit bröstbältet så kort som det går, men jag skulle vilja kunna dra lite till. Får se om det duger ändå, eller om jag får fixa någon egen lösning. Det är så onödigt lång del av det som är fast och sen en lång stropp som står för den justerbara delen, men den har jag ju ingen glädje av eftersom jag vill göra remmen kortare och inte längre.
Jag gav ju upp tanken på att ha en plånboksficka som skulle vara åtkomlig när ryggsäcken är på, eftersom jag i stället hittade sätt att slippa använda plånboken. Och det känns helt okej!
Jag är lite extra förtjust i de båda sidofacken med stretchigt tyg där man har precis lagom plats för en Imsdal 0,65-litersflaska. Man kan böja sig framåt utan att den trillar ur, till skillnad från med ryggsäcken jag använt tillfälligt. Det går att få ur och i flaskan med ryggsäcken på, men kan bli lite armen-ur-led-känsla, så ibland kan det nog vara lättare att haka av ena axelremmen.
“Solglasögonfacket” var jag också väldigt glad över att slippa vänja mig av med. Superbra för både solglasögon och småsaker. Över huvud taget är det skönt med många små fack, så att inte allt skramlar runt i en enda röra på botten utan kan fördelas och hittas bättre.
Efter vår topptur upp på Städjan (2022-07-19) softade vi lite hemma i stugan och efter middagen gav jag mig av igen, med nya tältet och sovgrejer packade. Det var dags att inviga tältet med min första solotältnatt!
Redan med den lilla packningen, övernattningssaker, en termos varmvatten, lite mat och inte så mycket mer (jo, just ja, stora kameran var med också!), behövde jag surra fast sovsäcken utanpå ryggsäcken … skulle vara fint med en säck som kunde hålla allt inuti, även för lite ordentligare vandringar, men ett sånt köp ligger i en eventuell framtid.
Den första utmaningen var att hitta var vandringslederna började. Allt är ju så himla cykelfokuserat jämt, så givetvis fanns det skyltar om cykling, men när jag följde en skylt mot Vandring, så var det visst något annat … samlingsplats för organiserade vandringar, misstänker jag. Bara att leta vidare tills jag hittade startpunkten för lederna uppe vid Skidstadion.
Jag gick bara en liten bit längsmed leden Fjället runt, så att jag kom bort lite från fjällbyn men inte riktigt ända fram till Gränjåsvallen. Jag behövde kunna ta mig tillbaka snabbt dagen därpå och jag hade ju redan vandrat tidigare under dagen, så det fick duga. Helst hade jag velat komma undan lite mer, men det fick bli alldeles intill en cykelled eftersom utsikten mot Städjan var så perfekt just där. Det kändes väldigt passande att tälta med den utsikten efter dagens tidigare strapatser! För att optimera utsikten slog jag också upp tältet i lite lutning, vilket störde mer än jag hade hoppats på, men nu har jag lärt mig det …
Jag hade kanske hoppats på att kunna vara ute lite på kvällen och kanske fota någon fågel eller så, men när jag väl fått upp tältet (smidigt!) var det läge att gömma sig för små, små, bitska insekter! Så jag softade i tältet ett tag innan jag gick ut en snabbis för att gå på “toa” och borsta tänderna.
Tältet är ju ett tvåmanna och det var lyxigt med utrymme för bara en person. Nästa gång jag använder det kommer vi att vara två, så det ska bli intressant att testa vad jag tycker om det. Nu var det i alla fall bekvämt – ja, bortsett från det där med lutningen då. Sovsäcken bara gleeed mot liggunderlaget. :) Men det fick det vara värt för den fina Städjan-vyn, för den här gången i alla fall.
På natten frös jag ganska mycket och det kändes som att det mest berodde på markkylan. Min billiga luftmadrass dög inte, helt enkelt. Sedan använde jag födelsedagspengar jag fick till att köpa ett bättre liggunderlag, som jag ser fram emot att testa!
Jag vet inte hur kallt det blev under natten, men det var ca 15 grader på kvällen och morgonen enligt min telefon. Det regnade också litegrann.
På morgonen fixade jag gröt med en sån där snack pot (sådär gott, ärligt talat…) och te med hjälp av termosvattnet. De första cyklisterna kom vid åttatiden och någon fick väl se mig stå och packa ihop … och så knatade jag tillbaka och hängde tältet på tork på balkongen, nöjd över att ha klarat av min första ensamövernattning i tält.
Avslutar med en bild på några som gick förbi på morgonen. :)
Tisdagen den 19 juli gjorde familjen en topptur upp på Städjan, vars karakteristiska silhuett vi ju sett från vandringen till Njupeskärsfallet dagen innan.
Vi hade googlat fram info om att starten gick vid Gränjesåsvallen (Grängesåsvallen, Gränjåsvallen, Grängåsvallen … det verkar heta olika överallt!), men kanske kan jag bespara någon från att uppleva samma förvirring som vi genom att tipsa om att inte navigera dit. Navigera till Städjans parkering i stället, det ligger strax efter infarten till Gränjesåsvallen om man kommer från Idre by-hållet.
Väl på rätt plats var det inga konstigheter alls. Vi startade 10:25. 3 km var avståndet till Städjan, men det var såklart inga lätta 3 km eftersom det gick uppför hela tiden. Första kilometern gick genom skog, över stenar och rötter.
När vi kom ovanför trädgränsen bredde utsikten ut sig och vi fick lön för mödan. Det blev flera pauser för att beundra utsikten – och för att det behövdes, såklart. Precis på slutet innan man kommer upp på kammen som binder samman de två topparna är det extra brant. Bara att streta på …
Enligt vårt familjefoto nådde vi toppen 11:43, så vandringen uppför tog alltså typ en timme och tjugo minuter. På toppen pustade vi ut och lunchade pannkakor (den 19:e är ju vår pannkaksdag, så vi hade packat med oss de torra ingredienserna i en påse till stugan, där vi fyllde på med vätska, blandade och stekte). Jonas och jag hade hjortronsylt på våra. En riktigt smarrig topplunch!
När vi besökt den stora toppen gick vi även över till den lilla. Där fanns nämligen en geocache som jag verkligen ville hitta. Den blev min 800:e funna geocache. :)
Sen var det “bara” att gå samma väg tillbaka ner igen.
Vi startade alltså 10:25 och nådde toppen 11:43 – tidsåtgång 1:18.
Toppspaning, lunch och geocache till ca 12:25 – tidsåtgång 42 min.
Tillbaka vid parkeringen 13:28 – tidsåtgång 1:03.
Total tid för vandringen: 3:03
Fånigt exakta tidsangivelser :) pga att jag går på fotonas timestamps. Men blir ändå ungefärligt för att jag inte vet om jag fotade exakt när vi gick ner från Städjan, t.ex.
En riktigt fin utflykt med underbar utsikt, som såklart inga bilder kan göra rättvisa. Väl värd allt stretande uppför. Och vi hade ju så bra väder och så bra sikt, så vi fick verkligen en bra tur.