Så som i himmelen

En svensk film om en internationellt framgångsrik kompositör som avbryter karriären och återvänder hem till den norrländska by han växte upp i. Där tar han sig an en kyrkokör med en brokig skara människor och lyckas få både vänner och ovänner.

Det är en film fylld av alla klyschor och stereotyper du kan tänka dig. Dessutom har den alldeles för många spretiga stickspår i stället för att fokusera på en tydlig handling, vilket gör att det mest blir segt och utdraget till slut. Synd, för den verkade ganska intressant i början.

Jag stör mig på Frida Hallgren i rollen som Flickan, hon lyckas inte alls övertyga mig med sin rolltolkning. Dessutom är det så typiskt att kompositören måste falla för det uppenbara lammköttet, men det hade förstås varit ännu mer klyschigt om det hade varit hon som var den stora sångstjärnan också, så det är sant, det kunde ha varit värre…

Det är trevligt att se olika sorters människor på film, inte bara Hollywood-snyggon. Tyvärr lägger denna film sig på wannabe-utseendefixeringslistan genom en fruktansvärt omotiverad exponering av den nakna Hallgren, som alltså är “den snygga tjejen” bland de vanliga människorna (jag säger inte att t.ex. Helen Sjöholm är något annat än snygg, men hon framställs helt utan glamour i filmen, vilket gör henne vanlig). Om jag råkat missa den scenen hade jag gärna berömt filmen för skildringen av vanliga människor utan utseendefixering. Jag skulle vilja se en sån film nån gång.

Inte en värdelös film, men inget jag rekommenderar heller. Kan vara värd att se om man har alldeles för mycket tid över… Då kanske man inte blir otålig i väntan på att den ska ta slut, som jag blev.

Filminfo

IMDB: Så som i himmelen
Regissör: Kay Pollak
År: 2004
Omdöme (1-5): 3