Månad: april 2010

Tvillingarna Jannis och Sonya är hårt bundna till varandra och tycks inte fungera ihop med andra människor. I bagaget har de en fasansfull uppväxt, som vi tar del av glimtvis under läsningen. Det förflutna har satt djupa spår i dem båda, men Jannis har förträngt det mesta. Han kommer en bit på väg i att frigöra sig från Sonya då han träffar Anya och inleder ett förhållande, men efter att detta gått alldeles väldigt snett låter han Sonya skapa ett nytt liv till dem i en liten by vid havet där de öppnar ett café. De blir accepterade i byn och cafét blir välbesökt, även om det skvallras en del om det underliga syskonparet.

Så kommer en ung flicka och hennes mamma i deras väg. Umgänget med dem sätter saker i rullning och barndomens spöken gör sig påminda. Sonya måste ta reda på hur långt hon är villig att gå för att lyda Honom, rösten som talar till henne och berättar vad hon ska göra, och Jannis måste konfrontera det förflutna. Flickan och hennes mamma blir ovetande pjäser i ett ondskefullt spel med dödlig utgång.

Jag kan inte minnas att jag läst någonting obehagligare än detta, åtminstone inte sedan sist jag läste en seriemördarbiografi. Romanen är alltigenom mörk, utan minsta tillstymmelse till hopp om ljusning. Det är en fruktansvärd mix av våld, sexuella övergrepp, maktspel och frågan: är man ond om man utför onda handlingar när man upplever att man är tvingad till det?

Den som vässar vargars tänder är så långt från en feelgood-roman man kan komma, den är feelbad så det stänker om det. Jag tvekar mellan att rekommendera den eller att varna för den, men vad jag kan säga säkert är att jag läste med samma makabra fascination som jag läser om seriemördare – fascination, äckel, nyfikenhet och en smula skam över att vilja ta del av någonting så smutsigt. Kort sagt lyckas boken att beröra, men läsningen är allt annat än behaglig.