När Sander kom till världen

Sander kom 15 dagar innan beräknad förlossning, så han hade ännu lite mer bråttom än storasyster (11 dagar i hennes fall). Men den här gången hann vi in till sjukhuset – Karolinska i Solna – och fick en väldigt normal förlossning, vilket kändes tryggt och bra.

Vi hade just bockat av Avas vuxenkalas och var på väg att lägga oss. Under dagen hade jag känt lite mer smärta i magen än vanligt, men kanske inte tänkt så mycket mer på det. Strax innan midnatt blev det mer påtagligt och vid midnatt när vi låg i sängen började vi klocka smärtan med en värktimerapp. Det kom en värk var sjätte minut, vilket är ungefär när det är dags att kontakta förlossningen för en omföderska (var tredje minut för en förstagångsföderska). Vi var ändå inte säkra på om det verkligen var på riktigt, eller om det var förvärkar. De varierade i intensitet, några var rejäla så att jag var tvungen att parera med andning, medan en annan var så lätt att jag inte ens tryckte på startknappen i appen. Men det var tydligt i appen att det fattades en värk just där i tidsschemat.

Att vi just haft vuxenkalas medförde en stor fördel: farmor och farfar var fortfarande hos Emma och Johannes, med bil. Jonas ringde hit Janne och Emma och medan vi väntade ringde jag förlossningen (00:45). Barnmorskan var i vanlig ordning inte helt övertygad om nödvändigheten att komma in, men heller inte helt bromsande. Just då sa vi ändå bara att vi skulle avvakta litegrann och höra av oss när vi visste. Vi började klä oss, bädda soffan till Emma och packa det sista, alltmedan värkarna fortsatte.

Emma kom ungefär 1:20 och Janne körde oss till förlossningen. Ava sov fortfarande ovetande om alltihop.

Jag har en journalkopia, som hjälper mig med klockslagen efter detta:

01:35 – Inkommer. Vi fick komma in på ett intagningsrum och jag fick göra CTG.

02:00 – CTG:t såg bra ut, men det hela var inte så långt gånget (öppet 1-2 cm), så barnmorskan pratade om möjligheten att ge mig något för att stanna upp det hela och skicka hem mig igen. Men givet min historik fick vi stanna och avvakta en timme.

Väntar i intagningsrummet

03:03 – Under väntans timme fick jag kraftigare och tätare värkar, ca 3 minuters mellanrum. Ny undersökning visade att jag var öppen 4 cm. Vi fick flytta till en förlossningssal med ny personal.

Här fortsatte värkarbetet att bli mer intensivt. Jag satt en stund på en pilatesboll medan Jonas masserade min rygg. Provade även att “hänga” mot en gåstol (i en hel värk…).

En ny undersökning visade att jag var öppen 6-7 cm. Tror det var efter det jag blev kvar på britsen. Värkarna var väldigt intensiva och jag var inte längre driftig nog att vilja flytta runt. Jag tog inget smärtstillande, kändes bättre att vara så mycket mig själv som möjligt och störa förloppet så lite som möjligt.

Till slut kom krystvärkarna. De höll på ganska länge och det var såklart jobbigt. Jag hann ju knappt märka att jag krystade förra gången, så det här var extra obekant och jag behövde lite coachning.

05:00 (ca) – Vattnet gick. Jag trodde nästan att det började sippra tidigare, men det var visst bara kiss, hrm…

Efter att vattnet gått var det inte långt kvar. En krystvärk slutade just när huvudet var halvvägs ute och det var ju sisådär skönt att invänta nästa i det läget. Men till slut kom den och:

05:11 “En fin pojke föds i framstupa kronbjudning. Kommer med navelsträngen ett varv löst runt halsen och ett runt bålen. Skriker genast. Apgar 9-10-10.” (Det här hade jag inte alls koll på, bara det där med “fin pojke”, förstås.)

Mina första ord till Sander var samma som till Ava: “Hej Liten”. Eller om jag ska vara helt ärlig så sa jag nog lite annorlunda, det blev: “Hej. Hej Liten.”

Han var väldigt kletig och hade ganska mycket plitor av olika slag, men det mesta av allt det där försvann spårlöst sedan.

Det var en oerhörd lättnad när han kom ut. Allt bara stannade och kroppen blev min igen. Ända tills det startade igen, förstås… Fast moderkakan kom ut lätt, de tryckte bara en gång på magen och det gjorde inte särskilt ont. 05:19 enligt journalen.

Och efter det dags för stygn, såklart. Båda gångerna har detta varit en väldigt jobbig del. Allt är ju klart, man vill ligga där med sin bäbis och mysa, men man måste utstå en massa stick och smärta i underlivet, en smärta som inte alls känns så där konstruktiv och målinriktad som värkarbetet. Man är heller inte hjälpt av att vara lite omtöcknad som man är innan, utan allt är fantastiskt tydligt. Aj. Menmen, skadan var i alla fall inte så farlig den här gången och barnmorskan fick det att låta som att det hela var väldigt obetydligt, men ändå höll hon på rätt jäkla länge och svarade inte riktigt på hur många stygn det blev sen.

Nåväl, efter det fick vi äntligen mysa och amma. Fikabricka fick vi vid 06:40, vilket var grymt gott efter att ha hållit igång hela natten utan vare sig mat eller sömn.

Jag tycker det är grymt jobbigt att sitta i sjukhussängar, får så ont i ryggen, men lyckligtvis fanns en fåtölj som jag kunde sitta i med Sander sen. Vi hade bestämt att jag och Sander skulle stanna till dagen efter på BB, så sedan blev det en lång väntan på ett ledigt rum där. Sander sov en del, men vi kunde inte göra det eftersom vi var tvungna att sitta och hålla i honom. Ganska tungt efter en vaken och tung natt.

11:40 fick vi flytta till BB. Jag och Sander rullades i rullstol, vilket kanske kändes lite fånigt först, men nog var befogat med tanke på hur långt det var… Vi fick ett eget rum med två sängar, vilket jag tidigare läst på Karolinskas hemsida att man inte alls skulle få, så det kändes väldigt bra.

Det såg ut att bli krångel med maten, men det hela löste sig lagom tills Jonas varit och lagat mat till mig av medhavda nudlar, kikärtor och Varma Koppen (som egentligen var till honom). Vår egen mat lockade mig dock mer än sjukhusmaten just då (eftersom det var kikärtsgryta med banan i… jag hatar sött i mat…), så Jonas åt sjukhusmaten och jag åt det andra. Jag var hungrig som en varg, fullkomligt slukade maten som trots sin simpelhet smakade ljuvligt.

Jonas skulle inte stanna över natten, men vi kunde ändå sova i 1½ timme i varsin säng. Sander låg med Jonas och jag njöt oerhört av att kunna ligga på mage igen! Så skönt för ryggen! Innan jag sov tog jag även en dusch, i vårt eget badrum. Det var en enorm skillnad jämfört med att duscha i korridorens enda dusch på Östra, den här gången var det riktigt skönt och avslappnande.

Jonas åkte hem till Ava vid middagsdags och jag och Sander fortsatte mysa, amma och sova så gott det gick till dagen därpå. Jag var väldigt impad över hur enkel han var – jag kunde lägga honom i sängen och gå på toaletten, till exempel! BB-vistelsen gick annars mest ut på att vila och få amningstips. Dagen därpå undersöktes Sander av barnläkare och fick godkänt. När vi kom till rummet igen var Jonas tillbaka efter att ha lämnat Ava på förskolan och vi väntade en stund på slutliga amningstips och klartecken att åka hem.

Det var väldigt skönt att komma hem. Vi hann landa och ta det lugnt innan Jonas hämtade Ava på förskolan. Hon blev väldigt glad och stolt över att få träffa lillebror och sa hela tiden hur söt han var och ville krama och pussa honom.

Angående mig sa hon: “Har du en bäbis till i magen, mamma?” Och nog ser det ut så, alltid… Jag har bara tappat 5 av mina 15 extrakilo än så länge.

Viktkurvan:

» Alla bilder finns här

» Jämför gärna: När Ava kom till världen