När Sander kom till världen

Sander kom 15 dagar innan beräknad förlossning, så han hade ännu lite mer bråttom än storasyster (11 dagar i hennes fall). Men den här gången hann vi in till sjukhuset – Karolinska i Solna – och fick en väldigt normal förlossning, vilket kändes tryggt och bra.

Vi hade just bockat av Avas vuxenkalas och var på väg att lägga oss. Under dagen hade jag känt lite mer smärta i magen än vanligt, men kanske inte tänkt så mycket mer på det. Strax innan midnatt blev det mer påtagligt och vid midnatt när vi låg i sängen började vi klocka smärtan med en värktimerapp. Det kom en värk var sjätte minut, vilket är ungefär när det är dags att kontakta förlossningen för en omföderska (var tredje minut för en förstagångsföderska). Vi var ändå inte säkra på om det verkligen var på riktigt, eller om det var förvärkar. De varierade i intensitet, några var rejäla så att jag var tvungen att parera med andning, medan en annan var så lätt att jag inte ens tryckte på startknappen i appen. Men det var tydligt i appen att det fattades en värk just där i tidsschemat.

Att vi just haft vuxenkalas medförde en stor fördel: farmor och farfar var fortfarande hos Emma och Johannes, med bil. Jonas ringde hit Janne och Emma och medan vi väntade ringde jag förlossningen (00:45). Barnmorskan var i vanlig ordning inte helt övertygad om nödvändigheten att komma in, men heller inte helt bromsande. Just då sa vi ändå bara att vi skulle avvakta litegrann och höra av oss när vi visste. Vi började klä oss, bädda soffan till Emma och packa det sista, alltmedan värkarna fortsatte.

Emma kom ungefär 1:20 och Janne körde oss till förlossningen. Ava sov fortfarande ovetande om alltihop.

Jag har en journalkopia, som hjälper mig med klockslagen efter detta:

01:35 – Inkommer. Vi fick komma in på ett intagningsrum och jag fick göra CTG.

02:00 – CTG:t såg bra ut, men det hela var inte så långt gånget (öppet 1-2 cm), så barnmorskan pratade om möjligheten att ge mig något för att stanna upp det hela och skicka hem mig igen. Men givet min historik fick vi stanna och avvakta en timme.

Väntan i intagningsrummetVäntan i intagningsrummet
Väntar i intagningsrummet

03:03 – Under väntans timme fick jag kraftigare och tätare värkar, ca 3 minuters mellanrum. Ny undersökning visade att jag var öppen 4 cm. Vi fick flytta till en förlossningssal med ny personal.

Här fortsatte värkarbetet att bli mer intensivt. Jag satt en stund på en pilatesboll medan Jonas masserade min rygg. Provade även att ”hänga” mot en gåstol (i en hel värk…).

En ny undersökning visade att jag var öppen 6-7 cm. Tror det var efter det jag blev kvar på britsen. Värkarna var väldigt intensiva och jag var inte längre driftig nog att vilja flytta runt. Jag tog inget smärtstillande, kändes bättre att vara så mycket mig själv som möjligt och störa förloppet så lite som möjligt.

Till slut kom krystvärkarna. De höll på ganska länge och det var såklart jobbigt. Jag hann ju knappt märka att jag krystade förra gången, så det här var extra obekant och jag behövde lite coachning.

05:00 (ca) – Vattnet gick. Jag trodde nästan att det började sippra tidigare, men det var visst bara kiss, hrm…

Efter att vattnet gått var det inte långt kvar. En krystvärk slutade just när huvudet var halvvägs ute och det var ju sisådär skönt att invänta nästa i det läget. Men till slut kom den och:

Sander är född!

05:11 ”En fin pojke föds i framstupa kronbjudning. Kommer med navelsträngen ett varv löst runt halsen och ett runt bålen. Skriker genast. Apgar 9-10-10.” (Det här hade jag inte alls koll på, bara det där med ”fin pojke”, förstås.)

Mina första ord till Sander var samma som till Ava: ”Hej Liten”. Eller om jag ska vara helt ärlig så sa jag nog lite annorlunda, det blev: ”Hej. Hej Liten.”

Han var väldigt kletig och hade ganska mycket plitor av olika slag, men det mesta av allt det där försvann spårlöst sedan.

Det var en oerhörd lättnad när han kom ut. Allt bara stannade och kroppen blev min igen. Ända tills det startade igen, förstås… Fast moderkakan kom ut lätt, de tryckte bara en gång på magen och det gjorde inte särskilt ont. 05:19 enligt journalen.

Och efter det dags för stygn, såklart. Båda gångerna har detta varit en väldigt jobbig del. Allt är ju klart, man vill ligga där med sin bäbis och mysa, men man måste utstå en massa stick och smärta i underlivet, en smärta som inte alls känns så där konstruktiv och målinriktad som värkarbetet. Man är heller inte hjälpt av att vara lite omtöcknad som man är innan, utan allt är fantastiskt tydligt. Aj. Menmen, skadan var i alla fall inte så farlig den här gången och barnmorskan fick det att låta som att det hela var väldigt obetydligt, men ändå höll hon på rätt jäkla länge och svarade inte riktigt på hur många stygn det blev sen.

Mamma och Sander

Nåväl, efter det fick vi äntligen mysa och amma. Fikabricka fick vi vid 06:40, vilket var grymt gott efter att ha hållit igång hela natten utan vare sig mat eller sömn.

Jag tycker det är grymt jobbigt att sitta i sjukhussängar, får så ont i ryggen, men lyckligtvis fanns en fåtölj som jag kunde sitta i med Sander sen. Vi hade bestämt att jag och Sander skulle stanna till dagen efter på BB, så sedan blev det en lång väntan på ett ledigt rum där. Sander sov en del, men vi kunde inte göra det eftersom vi var tvungna att sitta och hålla i honom. Ganska tungt efter en vaken och tung natt.

11:40 fick vi flytta till BB. Jag och Sander rullades i rullstol, vilket kanske kändes lite fånigt först, men nog var befogat med tanke på hur långt det var… Vi fick ett eget rum med två sängar, vilket jag tidigare läst på Karolinskas hemsida att man inte alls skulle få, så det kändes väldigt bra.

Det såg ut att bli krångel med maten, men det hela löste sig lagom tills Jonas varit och lagat mat till mig av medhavda nudlar, kikärtor och Varma Koppen (som egentligen var till honom). Vår egen mat lockade mig dock mer än sjukhusmaten just då (eftersom det var kikärtsgryta med banan i… jag hatar sött i mat…), så Jonas åt sjukhusmaten och jag åt det andra. Jag var hungrig som en varg, fullkomligt slukade maten som trots sin simpelhet smakade ljuvligt.

Jonas skulle inte stanna över natten, men vi kunde ändå sova i 1½ timme i varsin säng. Sander låg med Jonas och jag njöt oerhört av att kunna ligga på mage igen! Så skönt för ryggen! Innan jag sov tog jag även en dusch, i vårt eget badrum. Det var en enorm skillnad jämfört med att duscha i korridorens enda dusch på Östra, den här gången var det riktigt skönt och avslappnande.

Mamma och Sander på BB

Pappa och Sander

Jonas åkte hem till Ava vid middagsdags och jag och Sander fortsatte mysa, amma och sova så gott det gick till dagen därpå. Jag var väldigt impad över hur enkel han var – jag kunde lägga honom i sängen och gå på toaletten, till exempel! BB-vistelsen gick annars mest ut på att vila och få amningstips. Dagen därpå undersöktes Sander av barnläkare och fick godkänt. När vi kom till rummet igen var Jonas tillbaka efter att ha lämnat Ava på förskolan och vi väntade en stund på slutliga amningstips och klartecken att åka hem.

Mycket stolt storasyster

Det var väldigt skönt att komma hem. Vi hann landa och ta det lugnt innan Jonas hämtade Ava på förskolan. Hon blev väldigt glad och stolt över att få träffa lillebror och sa hela tiden hur söt han var och ville krama och pussa honom.

Angående mig sa hon: ”Har du en bäbis till i magen, mamma?” Och nog ser det ut så, alltid… Jag har bara tappat 5 av mina 15 extrakilo än så länge.

"Har du en bäbis till i magen, mamma?"

Viktkurvan:

» Alla bilder finns här

» Jämför gärna: När Ava kom till världen

När Ava kom till världen

Lilla Ava hade bråttom ut! Hon kom elva dagar tidigare än beräknat och vi hann inte ens in till sjukhuset innan hon var född. Så här gick det till:

Fredagen den 7 november vaknade jag strax efter fem på morgonen med något jag undrade om det kunde vara värkar. Strax undrade jag inte längre och väckte Jonas med orden ”Jag tror att Mini vill ut nu”. Man har ju lärt sig att processen ska vara lång och att man när man efter en evighet har kommit upp i tre värkar på tio minuter är det dags att ringa förlossningen. Jag klockade tre stycken redan vid första tidtagningen, 05.30-05.40… men jag har ju också fått veta att värkarna ofta går över, så jag avvaktade till 06.15 innan jag ringde första gången. Då hade värkarna tilltagit i styrka. Jag fick rådet att ta en varm dusch och vänta. Gjorde så, men det lugnade inte ner sig utan fortsatte att bli värre och värre. 07.15 ringde vi igen efter att ha klockat tre värkar på fyra minuter – vid det laget var jag inte kapabel till mycket, utan satt på toan med blod rinnande ur mig. Barnmorskan sa att värkarna var för korta för att ha någon effekt – hon tog tid på en till 20 sekunder och sa att de måste bli en minut långa för att något skulle hända. Jag skulle vänta till 8 åtminstone. Så vi la på… och en kvart senare var Ava född.

Huvudet började komma ut när jag fortfarande satt på toaletten och det vidaste partiet passerade medan jag sprang in till sängen (gamla sängen, som tur var…) och gallskrek efter Jonas. Han hittade mig i sängen med ett huvud mellan benen och fick snabbt rycka in som barnmorska. Och där låg plötsligt en bebis mellan mina ben… Jonas hann få ur sig ett halvkvävt, vädjande ”Andas!” innan hon gav ifrån sig ett välsignat litet skrik.

I min efterkonstruerade journal står ”Förlossningsställning: sittande”, vilket jag ser som en rejäl försköning av verkligheten. Antar att ”springande” inte är så vanligt. :)

Efter ungefär en kvart var ambulansen på plats. Jag hade inte fått upp henne eftersom navelsträngen var kort och hon var insnodd i den, så jag satt och försökte hålla henne varm med handdukar medan hon låg och viftade så smått på armar och ben. Ambulanspersonalen klippte navelsträngen och lade henne i min famn. Det var ingen större brådska eftersom vi mådde bra. Jag fick gå själv ner för trappan för att sedan bli utburen till ambulansen på bår.

På förlossningen blev vi omhändertagna av samma barnmorska som jag pratat med i telefon. Hon var ganska förvånad – det brukar ju inte gå så snabbt, särskilt inte för förstföderskor. Vi blev ompysslade och journalen blev skriven så gott det gick utifrån barnmorskans frågor om saker vi inte hade särskilt bra koll på.

Moderkakan hade inte kommit ut av sig självt, så barnmorskan tryckte lite på min mage och så kom den. Den såg ganska äcklig ut, faktiskt. :) Jag behövde sys en del och det var inte alls skönt att först få en massa nålstick för bedövningen och att sen bli petad på och sydd i av flera olika läkare som skulle bedöma omfattningen av skadorna. Fick 9 stygn (5+4 kanske är mer korrekt att säga eftersom det var två olika bristningar som lagades). Det var inte riktigt lika bra bedövat överallt, så på vissa ställen gjorde det väldigt ont när de grejade – och de kompletterade faktiskt bedövningen när de skulle göra det sista, men det var ju så dags då…

Hur som helst mådde alla bra efter omständigheterna och vi flyttades till ett eget rum på BB där vi tillbringade natten. Dagen efter fick vi åka hem. Jag hade inga kläder med mig utom en tunika jag drog på mig medan vi väntade på ambulansen. Inga skor ens, men jag fick låna ett par foppatofflor från BB och ett par strumpor från Jonas som hade hunnit packa ner lite i BB-väskan. Så det hade jag på mig, plus en gigantisk blöja i sjukhustrosor förstås. Tur att vi åkte taxi…

Det har alltså tagit mig 10 dagar att skriva det här inlägget och det är väl ett ganska bra mått på hur upptagen man blir med bebis. Men mer om det senare…

Vi har fått en dotter!

Nu har vi blivit tre! Allt gick bra, om än inte utan dramatik. Lilla Ava hade nämligen så bråttom ut att hon föddes här hemma i Landvetter! Hon tyckte visst att det där med sjukhus och barnmorskor är överskattat…

Ava
Ava Ferry

Vi har fullt upp med vår sötnos nu, så mer rapporter kommer senare. Kan i alla fall tala om att hon föddes kl 7:34 den 7 november, vägde 3240 g och var 48 cm lång.

» Lite fler bilder