Hoppa till innehåll

Månad: november 2008

Jaså, är det första advent?!

Jag insåg någon gång en bit inpå dagen att det är första advent, bara för att jag läste det på facebook… känns som att man har fått något viktigare att tänka på! :) Och alla dagar glider för övrigt in i varandra…

Vi har i alla fall varit och handlat idag, jag och Ava. Det gick bra! Ava sov och jag fick inte alls särskilt ont i DSEGVMU*. Jag köpte pepparkakor och mossa till adventsljusstaken, får väl se om vi hinner med något mikromys när Jonas kommer hem – han är och flyttstädar i gamla lägenheten, precis vad man vill ägna sin lediga tid åt när man just blivit pappa, eller inte.

Nu ska jag se om Ava låter mig packa upp det vi handlade (för ett bra tag sen… när vi kom hem bestämde hon att det var amningsdags) och kanske rentav plocka fram adventsljusstaken…

(fast nu börjar hon skrika…)

* Det Som En Gång Var Mitt Underliv

Lämna en kommentar

Vigselring!

Idag har jag vigselringen på mig igen! Hoppas bara att den inte fastnar… den går fortfarande fasligt trögt över knogen. Känns skumt, eftersom den satt så löst innan. Undrar om min kropp någonsin blir vad den var innan graviditeten… Det var nog tur att jag köpte en nästan för stor ring!

Lämna en kommentar

Jag har en civilingenjörsexamen!

Hädanefter kan jag med gott samvete presentera mig som civilingenjör i informationsteknologi, för nu har jag fått min examen utfärdad!

Jag fick en avi i brevlådan idag, ett rekommenderat brev från Linköpings universitet. Jag har inte hämtat ut det, men examensbevis ligger ju nära till hands att misstänka. Hur som helst loggade jag in på Studentportalen för att kolla läget och jodå:

Civilingenjörsexamen i Informationsteknologi
Högskolepoäng: 271.5 Poäng: 181.0
Utfärdad: 2008-11-11
Utbildningen slutförd: 2008-10-14
Säkra interaktiva datorsystem*

Känns alldeles, alldeles underbart!

* Titeln på min profil/inriktning.

8 kommentarer

En mammas lön…

Det är jobbigt att ha en nyfödd och det är jobbigt med amning, så är det bara… men samtidigt väldigt mysigt, såklart. Inatt när jag varit uppe med Ava i en evighet, först ammat till och från i ett par timmar och sedan gått upp för att gå runt med henne lite tittade hon plötsligt rakt på mig och fyrade av världens leende. Det är precis vad en trött, grinig mamma som börjar vilja ge upp behöver!

Hon har för övrigt gjort det en gång tidigare också, plus att hon ofta mys-ler lite för sig själv när hon ligger och blundar – eller för all del mitt under en amning, så att hon nästan tappar taget. :)

1 kommentar

Vanliga byxor!

Vanliga byxor!

Jubel! Idag fick jag äntligen på mig ett par vanliga byxor, två veckor efter förlossningen. Fast de är lite trånga och det gick inte med det andra paret jag provade… ändå är det en stor dag idag! :)

Direkt efter förlossningen var magen nästan lika stor som innan… eller den putade nästan lika mycket nertill, men var som en tom, plufsig påse upptill. Sedan har den successivt sjunkit ihop, men är fortfarande ganska stor och plufsig. Det hade varit kul att fota den varje dag, men det har inte riktigt rymts i schemat… inte en enda bild än så länge.

Jag har vägt mig varje dag vi varit hemma och jag är inte tillbaka på normalvikt ännu. Första vägningen gjorde jag förresten två dagar efter förlossningen och då hade jag tappat 6 av de totalt 11 kg jag gått upp (om man räknar det jag räknade som normalvikt för ett år sedan ungefär… har ju tyvärr inte riktigt koll på vad jag faktiskt vägde när jag blev gravid, och det första som hände var ju att jag dippade 7 kg som jag alltså inte räknar in i de 11). Nu ligger jag ca 2 kg över och har faktiskt gått upp lite vissa dagar… kanske äter lite för mycket bullar. :)

Lämna en kommentar

Ingen stump men vettigt nät!

Idag är en stor dag: Avas navelsträngsstump trillade av! Det är fortfarande lite gojs kvar där den satt, men när det också trillar bort ska vi inviga badbaljan ordentligt (hittills har vi bara torkat av henne lite).

En annan stor händelse är att vi har fått vår internetuppkoppling idag! Äntligen vettigt nät, äntligen uppkoppling från våra egna datorer. Inget mera meck med trilskande jobblaptops3G! Sååå skönt!

Och här är Ava idag, 13 dagar gammal:

Ava, 13 dagar gammal
Ava idag

1 kommentar

Idag skulle Mini ha fötts…

Idag var Mini beräknad! I stället fick vi en Ava för 11 dagar sedan – ja, det känns faktiskt inte alls som att hon är Mini. Hon är ju Ava och har mycket mer personlighet än den generiska bebis vi väntade och kallade Mini.

Har förresten lagt till lite fler bilder i Ava-samlingen, bland annat den här på båda mina älsklingar:

Pappa och Ava sover

5 kommentarer

När Ava kom till världen

Lilla Ava hade bråttom ut! Hon kom elva dagar tidigare än beräknat och vi hann inte ens in till sjukhuset innan hon var född. Så här gick det till:

Fredagen den 7 november vaknade jag strax efter fem på morgonen med något jag undrade om det kunde vara värkar. Strax undrade jag inte längre och väckte Jonas med orden ”Jag tror att Mini vill ut nu”. Man har ju lärt sig att processen ska vara lång och att man när man efter en evighet har kommit upp i tre värkar på tio minuter är det dags att ringa förlossningen. Jag klockade tre stycken redan vid första tidtagningen, 05.30-05.40… men jag har ju också fått veta att värkarna ofta går över, så jag avvaktade till 06.15 innan jag ringde första gången. Då hade värkarna tilltagit i styrka. Jag fick rådet att ta en varm dusch och vänta. Gjorde så, men det lugnade inte ner sig utan fortsatte att bli värre och värre. 07.15 ringde vi igen efter att ha klockat tre värkar på fyra minuter – vid det laget var jag inte kapabel till mycket, utan satt på toan med blod rinnande ur mig. Barnmorskan sa att värkarna var för korta för att ha någon effekt – hon tog tid på en till 20 sekunder och sa att de måste bli en minut långa för att något skulle hända. Jag skulle vänta till 8 åtminstone. Så vi la på… och en kvart senare var Ava född.

Huvudet började komma ut när jag fortfarande satt på toaletten och det vidaste partiet passerade medan jag sprang in till sängen (gamla sängen, som tur var…) och gallskrek efter Jonas. Han hittade mig i sängen med ett huvud mellan benen och fick snabbt rycka in som barnmorska. Och där låg plötsligt en bebis mellan mina ben… Jonas hann få ur sig ett halvkvävt, vädjande ”Andas!” innan hon gav ifrån sig ett välsignat litet skrik.

I min efterkonstruerade journal står ”Förlossningsställning: sittande”, vilket jag ser som en rejäl försköning av verkligheten. Antar att ”springande” inte är så vanligt. :)

Efter ungefär en kvart var ambulansen på plats. Jag hade inte fått upp henne eftersom navelsträngen var kort och hon var insnodd i den, så jag satt och försökte hålla henne varm med handdukar medan hon låg och viftade så smått på armar och ben. Ambulanspersonalen klippte navelsträngen och lade henne i min famn. Det var ingen större brådska eftersom vi mådde bra. Jag fick gå själv ner för trappan för att sedan bli utburen till ambulansen på bår.

På förlossningen blev vi omhändertagna av samma barnmorska som jag pratat med i telefon. Hon var ganska förvånad – det brukar ju inte gå så snabbt, särskilt inte för förstföderskor. Vi blev ompysslade och journalen blev skriven så gott det gick utifrån barnmorskans frågor om saker vi inte hade särskilt bra koll på.

Moderkakan hade inte kommit ut av sig självt, så barnmorskan tryckte lite på min mage och så kom den. Den såg ganska äcklig ut, faktiskt. :) Jag behövde sys en del och det var inte alls skönt att först få en massa nålstick för bedövningen och att sen bli petad på och sydd i av flera olika läkare som skulle bedöma omfattningen av skadorna. Fick 9 stygn (5+4 kanske är mer korrekt att säga eftersom det var två olika bristningar som lagades). Det var inte riktigt lika bra bedövat överallt, så på vissa ställen gjorde det väldigt ont när de grejade – och de kompletterade faktiskt bedövningen när de skulle göra det sista, men det var ju så dags då…

Hur som helst mådde alla bra efter omständigheterna och vi flyttades till ett eget rum på BB där vi tillbringade natten. Dagen efter fick vi åka hem. Jag hade inga kläder med mig utom en tunika jag drog på mig medan vi väntade på ambulansen. Inga skor ens, men jag fick låna ett par foppatofflor från BB och ett par strumpor från Jonas som hade hunnit packa ner lite i BB-väskan. Så det hade jag på mig, plus en gigantisk blöja i sjukhustrosor förstås. Tur att vi åkte taxi…

Det har alltså tagit mig 10 dagar att skriva det här inlägget och det är väl ett ganska bra mått på hur upptagen man blir med bebis. Men mer om det senare…

12 kommentarer