Månad: november 2008

Lilla Ava hade bråttom ut! Hon kom elva dagar tidigare än beräknat och vi hann inte ens in till sjukhuset innan hon var född. Så här gick det till:

Fredagen den 7 november vaknade jag strax efter fem på morgonen med något jag undrade om det kunde vara värkar. Strax undrade jag inte längre och väckte Jonas med orden “Jag tror att Mini vill ut nu”. Man har ju lärt sig att processen ska vara lång och att man när man efter en evighet har kommit upp i tre värkar på tio minuter är det dags att ringa förlossningen. Jag klockade tre stycken redan vid första tidtagningen, 05.30-05.40… men jag har ju också fått veta att värkarna ofta går över, så jag avvaktade till 06.15 innan jag ringde första gången. Då hade värkarna tilltagit i styrka. Jag fick rådet att ta en varm dusch och vänta. Gjorde så, men det lugnade inte ner sig utan fortsatte att bli värre och värre. 07.15 ringde vi igen efter att ha klockat tre värkar på fyra minuter – vid det laget var jag inte kapabel till mycket, utan satt på toan med blod rinnande ur mig. Barnmorskan sa att värkarna var för korta för att ha någon effekt – hon tog tid på en till 20 sekunder och sa att de måste bli en minut långa för att något skulle hända. Jag skulle vänta till 8 åtminstone. Så vi la på… och en kvart senare var Ava född.

Huvudet började komma ut när jag fortfarande satt på toaletten och det vidaste partiet passerade medan jag sprang in till sängen (gamla sängen, som tur var…) och gallskrek efter Jonas. Han hittade mig i sängen med ett huvud mellan benen och fick snabbt rycka in som barnmorska. Och där låg plötsligt en bebis mellan mina ben… Jonas hann få ur sig ett halvkvävt, vädjande “Andas!” innan hon gav ifrån sig ett välsignat litet skrik.

I min efterkonstruerade journal står “Förlossningsställning: sittande”, vilket jag ser som en rejäl försköning av verkligheten. Antar att “springande” inte är så vanligt. :)

Efter ungefär en kvart var ambulansen på plats. Jag hade inte fått upp henne eftersom navelsträngen var kort och hon var insnodd i den, så jag satt och försökte hålla henne varm med handdukar medan hon låg och viftade så smått på armar och ben. Ambulanspersonalen klippte navelsträngen och lade henne i min famn. Det var ingen större brådska eftersom vi mådde bra. Jag fick gå själv ner för trappan för att sedan bli utburen till ambulansen på bår.

På förlossningen blev vi omhändertagna av samma barnmorska som jag pratat med i telefon. Hon var ganska förvånad – det brukar ju inte gå så snabbt, särskilt inte för förstföderskor. Vi blev ompysslade och journalen blev skriven så gott det gick utifrån barnmorskans frågor om saker vi inte hade särskilt bra koll på.

Moderkakan hade inte kommit ut av sig självt, så barnmorskan tryckte lite på min mage och så kom den. Den såg ganska äcklig ut, faktiskt. :) Jag behövde sys en del och det var inte alls skönt att först få en massa nålstick för bedövningen och att sen bli petad på och sydd i av flera olika läkare som skulle bedöma omfattningen av skadorna. Fick 9 stygn (5+4 kanske är mer korrekt att säga eftersom det var två olika bristningar som lagades). Det var inte riktigt lika bra bedövat överallt, så på vissa ställen gjorde det väldigt ont när de grejade – och de kompletterade faktiskt bedövningen när de skulle göra det sista, men det var ju så dags då…

Hur som helst mådde alla bra efter omständigheterna och vi flyttades till ett eget rum på BB där vi tillbringade natten. Dagen efter fick vi åka hem. Jag hade inga kläder med mig utom en tunika jag drog på mig medan vi väntade på ambulansen. Inga skor ens, men jag fick låna ett par foppatofflor från BB och ett par strumpor från Jonas som hade hunnit packa ner lite i BB-väskan. Så det hade jag på mig, plus en gigantisk blöja i sjukhustrosor förstås. Tur att vi åkte taxi…

Det har alltså tagit mig 10 dagar att skriva det här inlägget och det är väl ett ganska bra mått på hur upptagen man blir med bebis. Men mer om det senare…

12 kommentarer