Pyogent granulom

För några månader sedan upptäckte jag att Sander hade en liten blodblåsa på vaden. Vi höll lite koll och den såg likadan ut i ganska många veckor. Sen började den växa… Den fick också som ett hårt skal och blödde lite, så vi satte på plåster. Jag skickade en bild till en onlinedoktor som svarade att det var ett hemangiom som skulle bli bra av sig självt.

…men så ringde de från skolan en dag för att berätta att Sander fått gå till skolsköterskan. Han hade märkt att han var blöt på baksidan av byxbenet, känt efter och blivit alldeles röd på handen. Det hade kommit jättemycket blod! Så skolsköterskan satte på ett mer ordentligt plåster.

Grejen växte sig ganska stor och verkade vara på väg att lossna. Men den började också lukta något fruktansvärt… så efter telefonrådgivning med husläkarmottagningen höll vi Sander hemma en dag för att kunna få en akuttid. Då fick vi veta att det var ett pyogent granulom (gör dig själv en tjänst och bildgoogla inte det), en sorts ofarlig tumör som kan uppstå när en sårläkning går bananas. Vi hade ju inte märkt något sår, men det lär ha varit ett där innan “blodblåsan” kom fram.

Vi fick remiss till hudläkare för borttagning samt diatermi, alltså att försegla blodkärl genom bränning… mm, mysigt. Men det dröjde innan vi fick någon tid. Under tiden blev Sanders hud runtomkring själva granulomet allt mer röd, fnasig och sårig av att ha plåster hela tiden, så det var rätt jobbigt. Vi testade massor av olika sätt att lägga om det. Kirurgtejp ska ju vara mer skonsamt, men det kändes fortfarande jobbigt att tejpa över det såriga, så vi testade att lägga en kompress och vira gasbinda runt och tejpa utanpå den… osv osv.

Sen fick jag sms tre dagar innan tiden hos hudläkaren om att tiden tyvärr hade avbokats och att jag kunde ringa för att boka om den. Argh! Lyckades inte ringa under deras telefontider den dagen, så fick vänta till nästa. Vid det laget hade Sander ont, vilket han inte haft innan. Han fick vara hemma den dagen, för att han klagade på magont och halsont och allt möjligt, men egentligen kanske mer pga min oro för granulomet (det brukar inte vara så illa ställt när han klagar över flera symtom, är han sjuk är det oftast vi som märker det först…). Jag ringde hudläkarmottagningen och lyckligtvis fanns det en tid samma dag, vilket var en enorm lättnad. När läkaren tog av förbandet lossnade “pluppen” helt! Så han behövde bara göra diatermin. Bedövningen gjorde ont, såklart, men sen gick det bra.

Det är så skönt att vi är av med “pluppen” och Sander har inte ont längre. Vi tvättar och byter plåster varje dag, samt smörjer det röda runtomkring med kortisonkräm. När det har blivit en sårskorpa kan vi sluta med plåstret. Håller verkligen tummarna för att det läker som det ska nu.