Hoppa till innehåll

Helenas dagar Inlägg

Besvärliga dagar

Nu tror jag att jag ska börja må bra igen, men den senaste tiden har varit lite besvärlig. Det började för flera veckor sedan med att jag någon dag då och då kände mig konstant jättekissnödig, utan att kunna göra något åt det. Sedan blev det värre och värre och jag hade ont på flera ställen. I söndags låg jag mest och vilade – jag upptäckte snabbt att det gjorde mindre ont att ligga än att vara upprätt. I måndags var det jobbigt att vara på jobbet. I tisdags gick jag ifrån jobbet för att jag äntligen fått en läkartid med kort varsel. På vårdcentralen trodde de att det var urinvägsinfektion, men hittade inga bakterier i vare sig urin eller blod. Jag fick en tid dagen efter hos kvinnokliniken för att kolla att spiralen satt rätt. Det gjorde den tydligen, men läkaren (han som påminner om Ed Harris…) tyckte att jag troligtvis hade någon urinvägsinfektion ändå, blåskatarr antagligen. Så jag fick medicin som man kan få “illamående, kräkningar, hudutslag, klåda, inflammation i tungan” av, men hittills har den varit snäll. Jag har förvisso ätit värktabletter nu också, men jag känner mig faktiskt ok.

Egentligen tycker jag det är ruskigt otäckt med värktabletter. Det gör ju inte att man blir bra igen, bara att man inte märker det dåliga. Borde man inte kunna överanstränga sig då, eller nåt? Plus att man kanske får en chock sen när man försöker klara sig utan… Jag undviker dem gärna, men just nu vet jag ju åtminstone att jag gör vad jag kan för att bli bra.

Det blev tre missade jobbdagar, men imorgon satsar jag på att vara tillbaka. Min plan är att ställa klockan tidigt och känna efter om jag har ont, så att jag i så fall kan ta en värktablett och sova vidare en stund.

Lämna en kommentar

Seven Years in Tibet

Brad Pitt spelar Heinrich Harrer i denna film som baseras på sanna händelser. Harrer var en österrikisk äventyrare som vid tiden för andra världskriget åkte ifrån sin höggravida hustru för att bestiga berg i Himalaya. Expeditionen beräknades ta fyra månader, men planen höll inte. I stället blev Harrer krigsfånge men lyckades till slut fly och bodde därefter i Tibet, tills kriget tog slut. Där lärde han känna en mycket ung Dalai Lama.

I början av filmen etableras Harrer som en fruktansvärt hård, kall, argsint och dryg människa. Jag ogillar honom genast. Någonstans i filmen vänder det och han känns plötsligt riktigt sympatisk. Jag vet inte riktigt hur det gick till – kanske går det att förklara med att människor har olika sidor eller att han blev påverkad av de harmoniska tibetanerna. Ändå känns det som en sån där typisk filmgrej som jag har svårt att acceptera. Jag har lite svårt att känna något för karln, eftersom jag tycker han får skylla sig själv… Jag menar inte att jag alltid vill ha en präktig huvudperson att sympatisera förbehållsfritt med, men drastiska förändringar får gärna motiveras tycker jag.

Därtill känner jag mig mest …besvärad… av Pitts österrikiska accent.

Filmen var sevärd med en hel del fina bilder och miljöer. Jag lär inte rekommendera den för någon, men jag är glad att jag sett den.

FilminfoIMDB: Seven Years in Tibet
Regissör: Jean-Jacques Annaud
År: 1997
Omdöme (1-5): 3
Lämna en kommentar

Flightplan

Jodie Foster spelar Kyle som kliver ombord på ett enormt stort flygplan tillsammans med sin sexåriga dotter Julia. De somnar och när Kyle vaknar är Julia borta. Vad värre är, personalen på planet påstår att hon aldrig ens klivit på.

Filmen skulle ha kunnat bli bra. Den börjar bra och det är mysigt att sväva i ovisshet – vem har rätt, vem har fel, existerar barnet? Jag tycker faktiskt att filmen är ganska underhållande medan jag ser den, men efteråt är det uppenbart att plott-hålen gapar vidöppna på sina ställen. Jag köper inte händelserna utan blir bara irriterad.

En bra sak: den har i alla fall gjort mig ännu mer sugen på att se Hitchcocks The Lady Vanishes, som den är löst inspirerad av. :)

*** Spoilervarning ***
Lite av det jag inte köper:
– Hur kan alla ha missat att se flickan?
– Varför hade inte kidnapparna ihjäl ungen direkt?
– Varför tillkallades inte läkarhjälp när Kyle bar ut en medvetslös sexåring?
…osv….
*** slut på spoilers ***

FilminfoIMDB: Flightplan
Regissör: Robert Schwentke
År: 2005
Omdöme (1-5): 2
Lämna en kommentar

Utökad och spamskyddad kommentarsfunktion

Nu har jag kodat ihop en ny kommentarsfunktion med ett inbyggt spamskydd! Skyddet fungerar så att jag har en lista med “förbjudna ord” och förekommer ett sånt ord i texten som någon/något försöker posta tas denne till en sida där svar på kontrollfrågor krävs för att inlägget ska postas. Får hoppas att det fungerar. I de flesta spamattacker brukar ju inläggen vara ganska lika, så jag hoppas på att så är fallet även i fortsättningen.

Jag har även lagt till möjligheten att kommentera filmer och böcker, samt stöd för att lägga in kommentarsfunktioner manuellt på valfria sidor (tänkte att jag skulle börja göra det med EFIT t.ex.).

Den enda skillnaden som märks för den normala kommenteraren är egentligen att man nu tas till en bekräftelsesida där man måste trycka på en länk för att komma tillbaka. Inte jättesnyggt, men ett pris jag är villig att betala.

Dessutom har jag lagt till navigeringslänkar på film- och boksidan, så att man kan komma åt förra och nästa inlägg utan att behöva gå tillbaka till listan.

Länge sedan jag hade tid att fixa med hemsidan så här (det har jag egentligen inte nu heller, men spammandet krävde en omprioritering), känns kul att förbättra saker!

Ser du någonting som verkar fel eller konstigt, säg gärna till!

2 kommentarer

Äpple

Generellt är det lättare att få gosa med Blixten än Äpple (som bara springer in i kartonghuset när man kommer), men idag gav jag mig inte. Givetvis var jag tvungen att kameratrakassera det stackars djuret också. Måste ju visa “mamma” Karin lite bilder så hon vet att grabbarna lever.

Lämna en kommentar

Julien Donkey-Boy

Ojojoj. Kanske hade jag fel inställning redan från början, men jag såg den här filmen som enbart lösryckta scener med någon sorts efterbliven person i centrum. De som uppskattar filmen kallar den en intressant inblick i en schizofren (jaså!) persons liv, men jag fattade inte alls poängen. Faktum är att jag knappt minns något av den, mer än att det var ett märkligt hopkok av långa, till synes meningslösa scener. Under filmen suckade jag flera gånger djupt och sa “den saknar totalt en plot!”. Jonas höll med, men gillade den ändå, fast för mig passerar den här filmen gränsen vad gäller konstighet. Han får se resten av Korines filmer själv, tror jag bestämt…

Sen fattar jag inte varför den påstås tillhöra Dogme-filmerna, när den inte följer reglerna (pålagd musik, kudd-gravid kvinna)? Kan en film vara lite dogme alltså?

Och var kom “Donkey-Boy” ifrån?

Äsch.

FilminfoIMDB: Julien Donkey-Boy
Regissör: Harmony Korine
År: 1999
Omdöme (1-5): 2
Lämna en kommentar