Helenas dagar

Donken, strumpshopping och Coco på bio med Sander

Publicerat den 4 februari 2018

I helgen sov Ava över hos en kompis och de gick och såg nya filmen Coco på bio. Jag tänkte att Sander också borde få se den (eftersom vi sett reklam för den och pratat om att se den), så han och jag åkte in till stan idag. Först lunchade vi på McDonald’s. Sander var inte sugen på hamburgare, så det slutade med att vi delade på en McVegan & C:o… dvs jag åt burgaren och han åt några pommes. Jag som hade hoppats att nya veganburgaren skulle vara ett säkert kort… det hade underlättat mycket i sommar när vi ska resa runt, t.ex. Nåja… vi får väl se hur det går med det. (Han ville ha pizza idag, men pizzeriorna som funkar för oss ligger inte jättenära bion och de öppnade 11 eller 12 och filmen började 12.)

Sen hade vi lite tid innan bion och eftersom Sander har väldigt många tunnslitna och/eller egentligen för små strumpor slank vi in på Lindex på väg dit. Jag har tittat på strumpor åt honom själv ett par gånger, men inte riktigt vågat fatta det stora beslutet åt honom. :) Så idag fick han bestämma själv och vi kom hem med dessa:

Lite otippade val för killen som gärna påpekar att han hatar rosa… Jag skulle ju aldrig ha vågat köpa dem själv. Men han tar ju på sig sina rosa kläder emellanåt (senast igår hade han en rosa/gul-randig tröja hemma och på kalas) utan att blinka och det känns väldigt mycket som att det bara är något han lärt sig att säga. Nåväl, blir intressant att se hur han gillar strumporna framöver. Jag tänkte ju i alla fall inte vara föräldern som påminde honom om att han valde “fel” färg. Kaninstrumporna var kanske lite av ett misstag, eftersom vi missade att de hade antihalkpluppar, vilket han inte vill ha. Men han tyckte inte att det gjorde något när vi såg det. Han gillar verkligen strumpor med djur som hamnar på ovansidan av fötterna, så det vägde väl upp.

Och sen blev det Coco:

Jag tyckte att den var alldeles fantastisk, rekommenderar verkligen!

Lämna en kommentar

Fodrade galonkläder!

Publicerat den 1 februari 2018

Nu är det sånt där härligt mittemellanväder när det snöar men ändå bara blir blött.

Vi har aldrig haft fodrade galonkläder förut, eftersom vi haft så mycket annat. Vanliga fodrade vinterkläder (ofta både overall och set med jacka och byxa), galonkläder, skalkläder… Men nu köpte jag det fleecefodrade galonsetet som bilden visar till Sander, strax före jul på rea. Och jag känner väl ungefär: halleluja! Det är sååå skönt att slippa dra på galonbyxor utanpå vinterkläderna, något som Sander verkligen ogillar och som därför kan resultera i en del drama utöver att det är bökigt.

Och det är så skönt att all lera sätter sig utanpå i stället för att tränga in i tyget och att man kan spola av det värsta och ändå ha ett torrt set nästa dag.

Det är en variant med isydd fleeceväst i byxorna och jag var väl lite orolig för passformen, men det funkar jättebra och ger ju både extra värme och glipfritt mellan byxor och jacka.

Skönt att konstatera att det var ett bra köp.

Lämna en kommentar

Veganbokprat #5: Egalias döttrar av Gerd Brantenberg

Publicerat den 28 januari 2018

I landet Egalia äter männen p-piller, klämmer in sig i trånga särkar och bär pehå. Trött på att betraktas som mindre kompetent bildar den unge Petronius till slut Mansligan, en maskuliniströrelse, och gör uppror mot orättvisan.

Egalias döttrar är en sådan bok som jag länge känt till på avstånd, men jag visste inte mer om den än att den vänder på könsrollerna. Nu röstades den fram i min bokcirkel (inte mitt förslag) och det kändes kul att få stifta närmare bekantskap med denna feministklassiker.

Något av det bästa med boken tycker jag är hur författaren belyser språket och hur mycket av det som utgår från att mannen är norm. I Egalia är det förstås tvärt om. Man säger inte människa, utan kvinniska. Och man säger förresten inte “man” som generiskt pronomen, utan “dam”. Alltså säger dam kvinniska. Det tar ett litet tag att komma in i det, men det är ganska roligt. Och allra roligast är kanske begrepp som “manlig riksdagskvinna”. Det låter ju så knasigt, ändå är det precis sånt vi säger idag fast förstås tvärtom.

Männen i Egalia ska helst vara feta och ha små penisar. För kvinnor gäller inga skönhetsideal med motiveringen att deras kroppar ändrar form naturligt i och med graviditeten. Det vore befängt att försöka styra kvinnokroppens utseende. Männens roll är att sköta barn och hushåll medan kvinnan jobbar och drar in pengar. Fullt naturligt, eller hur? Det är ju mannen som planterar barnet i kvinnan och när hon fött har hon gjort sin insats. Det gäller för mannen att få faderskapsbeskydd, annars kan han bli ensamstående far eller få finna sig i att en annan man uppfostrar hans barn om kvinnan väljer honom i stället.

Det finns gott om exempel i boken på hur samhället prioriterar annorlunda när det är kvinnan som är normen. Det är träffsäkert och ofta humoristiskt. Alla dessa idéer är den stora behållningen av boken, tycker jag. Berättelsen om Petronius blir liksom mest ett sätt att få fram allting. Men det funkar.

En annan kul språklig grej är förresten namntraditionen: kvinnorna heter slagkraftiga saker med schwung, så som Gro, Rut, Lis eller Ba. Männen har pråliga namn, som illustrerar deras dekorativa roll i samhället: Petronius, Baldrian, Fandango, Mirabello, Britobert, Syprian, Lisello…

Och somligt känns ju riktigt aktuellt: några av de djärvare karaktärerna förespråkar att man (dam) i stället för att säga dam ska säga en som generiskt pronomen.

Kul att ha läst den!

Veganbokpratet blev på Feca, strategiskt nog eftersom den restaurangen ligger granne med mitt jobb. Vi var sex personer anmälda, men blev tyvärr bara tre. Men det gick ju det med. Vi åt mumsig pasta och tyckte ganska lika om boken.

Den episka läsutmaningen
Hittade bara en sak att bocka för i den episka läsutmaningen:
13. En klassiker. (kallas ofta feministklassiker)
53. En bok med ett egennamn i titeln. (Upptagen)
89. En bok du lånar på bibblan. (Upptagen)

BokinfoTitel: Egalias döttrar
Författare: Brantenberg, Gerd

Lämna en kommentar

Kärleken till livet – om Marie Fredriksson

Publicerat den 27 januari 2018

Det var fint att läsa boken om Marie Fredriksson. Under några år på 90-talet var jag ett synnerligen hängivet Roxettefan och även om jag inte brinner för musik och idoler på samma sätt nu längre har de gamla favoriterna ändå en särskild plats i hjärtat.

Marie berättar om barndomen och karriären varvat med den nutida kampen mot sjukdomen hon drabbats av. Trots att jag inte lyssnat på vare sig Roxette eller Maries andra projekt på väldigt länge började musiken spela i huvudet nästan varje gång en låttitel nämndes. Det var mysigt.

2002 upptäcktes Maries hjärntumör och trots att den avlägsnades framgångsrikt har hon lidit svårt av sviterna efter strålbehandlingen och bland annat fått problem med minnet, sitt ben och med balanssinnet. Hon återupptog turnerandet under en tid och jag kan tänka nu att jag borde ha tagit chansen att se Roxette live igen (jag såg dem i Globen 1994), för nostalgins skull. För nu har Marie lagt ner konsertlivet. Det kändes skönt att ändå se henne se ut och låta som sig själv i videon Alone Again från 2017 (även om det såklart finns en anledning till att hon sitter ner).

Jag har fått lite mer restid till jobbet nu och läser ibland e-böcker på väg dit eller hem. Den här boken passade fint till det och jag susade igenom den rätt snabbt. Det enda som kändes synd med det är att jag tror att pappersutgåvan innehöll bilder, som saknades i e-boksvarianten (i ett kapitel stod det i alla fall att Marie och Helena valde bilder till boken). Jag får väl kanske leta upp ett pappersex och ta en titt på dem.

Det kändes ledsamt när boken var utläst. Sorgligt att Marie, som egentligen är så full av energi, drabbats så hårt. Samtidigt var det fint skrivet om hur hennes familj stöttat henne, att hon faktiskt överlevde mot alla odds, och att hon lyckas vara så positiv.

Den episka läsutmaningen
I den episka bokutmaningen väljer jag de feta:
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
27. En bok av eller om en musiker.
44. En bok av en författare med samma förnamn som du. (Helena von Zweigbergk)
63. En bok berättad ur kvinnlig synvinkel. (Upptagen)
89. En bok du lånar på bibblan. (Upptagen)

BokinfoTitel: Kärleken till livet
Författare: Zweigbergk, Helena von & Fredriksson, Marie

Lämna en kommentar

Bloggat i 18 år

Publicerat den 21 januari 2018

Bloggen är myndig! Min bäbis har blivit vuxen… Eller nåt.

Jag firar i vanlig ordning med lite statistik för det senaste året.

Söktermer brukar vara kul att titta på. Det är i ärlighetens namn inte särskilt många träffar den vägen för det senaste året. Själva termerna är inte enormt förvånande heller:

Mest lästa (det första väldigt överlägset så) inläggen är dessa (strunta i att ett är markerat, det var ett misstag som jag såg när jag redan var klar att posta inlägget och inte orkade gå tillbaka och fixa om…):

Och beträffande produktiviteten blev det 146 inlägg 2017. Kurvan:

Att det gått uppåt beror nog mycket på att jag börjat skriva om böcker igen.

Antal inlägg per månad:

Relaterade inlägg:
» Bloggat i 17 år

» Bloggat i 16 år

» Bloggat i 15 år

» Bloggen blir fjortis!

» 13 år i bloggvärlden

» Firar 12 år som bloggare

» Helenas dagar i 11 år

» Nu har jag bloggat i 10 år

» NÄTDAGBOKEN FYLLER ETT ÅR!!

1 kommentar

Söka-skola-ångesten

Publicerat den 17 januari 2018

Så. Nu har vi sökt skola till Sander. Och det finns ju egentligen bara en skola vi kan tänka oss, nämligen den som är Skolan för oss, den som Ava går på. Men syskonförturen gäller bara om det äldre syskonet går i max 3:an när det yngre börjar F-klass och Ava börjar 4:an i höst…

Så nu är det dags att våndas till mitten på mars då vi förhoppningsvis får ett positivt besked, annars blir det att våndas ännu mer (då vi kommer att överklaga, eller vad det kallas i detta sammanhang)…

Jag gillar inte ovisshet om sånt här viktigt…

Lämna en kommentar

Mål för 2018: bio själv fem gånger!

Publicerat den 13 januari 2018

Det kändes klent när jag konstaterade att jag bara gått på bio själv två gånger 2017. Så varför inte sätta upp ett mål för det också (apropå läsmål)?

Jag tänker att det vore rimligt att åtminstone gå på bio själv fem gånger i år?

Jag har bara fyra gånger kvar eftersom jag såg Mordet på Orientexpressen i torsdags efter jobbet. Mysigt! Jag visste att den skulle vara kändisspäckad, men hade inte koll på exakt vilka som var med, så det var väldigt roligt att känna igen en massa folk. Rey! Ellie! Gastons sidekick! :)

Jag kände såklart till berättelsen tidigare, men visste egentligen inte mer än man kan läsa ut av titeln. Jag visste inte ens att det var en av dem med Poirot. Det visade sig vara en del oväntade grejer med i berättelsen. Lite sådär konstruerat som Agatha Christie-mysterier tenderar att vara, men jag gillade filmen.

Jag och Jonas har ju sett filmen om Ted Gärdestad också. Det skulle ju egentligen också kunna räknas, men när jag formulerade målet tänkte jag fem gånger själv så det får bli så. Vi går inte tillsammans särskilt ofta heller…

Skulle över huvud taget gärna se mer film igen. Om det inte dyker upp några väldigt viktiga serier att se i stället… Vi brukar se något (eller just nu spela något) på fredagkvällar, men det blir mest serier.

Lämna en kommentar

Första veckan på nya jobbet

Publicerat den 13 januari 2018

Nu har jag varit en vecka på nya jobbet NR. Det har varit mycket introduktion och allmänt komigång förstås, men redan första dagen satt jag med på kundmöte med kunden P vars nya webbshop jag primärt ska jobba med nu i början. Jag har också varit med på kundmöte och efterföljande interna möten med kunden N som jag planeras jobba med framöver (de drar just igång ett stort initiativ med en hel del oklarheter).

Min dator var lite försenad, så den kom efter halva veckan ungefär. Innan dess hade jag en lånedator så jag åtminstone kunde kolla mail, intranät och göra lite basicgrejer. Jag har Mac nu! Första dagen fick min chef visa mig hur man scrollar! Jag har aldrig använt Mac, så det är verkligen att börja från noll på nya jobbet. Arbetssättet är ju helt annorlunda också. Men jag lyckades i alla fall med att sätta upp en styleguide för kund P. Det var det styleguidedrivna arbetssättet som lockade mig till NR, så det ska bli spännande att se hur det blir att komma in i det lite mer på riktigt nästa vecka.

Jag var ju tvungen att “klä om” min mugg, som tidigare hade Valtech-klistermärken över Espresso House-loggan. En kollega var vänlig nog att förse mig med nya alternativ (Atomic design och JavaScript, den första passade ju in riktigt snyggt):

Det kan nog bli bra det här! Hittills är jag i alla fall imponerad av alla kompetenta människor och hur de jobbar med att kunna återanvända kod som man annars behöver skriva nytt för varenda projekt. Smidigt att ha en gemensam och genomtänkt bas till projekt.

Jag har massor att lära mig och det ska bli skönt när jag är lite mer varm i kläderna.

1 kommentar

Läsmål för 2018

Publicerat den 6 januari 2018

Jag brukar inte formulera läsmål. Det brukar inte precis vara svårt att hitta böcker jag vill läsa ändå. Det finns så mycket mer än jag hinner med!

Men om jag ändå skulle säga något så skulle jag vilja:

Läsa bokcirkelböcker och vara med på träffar förstås.
Läsa från lite fler länder än jag brukar, eller åtminstone några jag inte läst böcker från de senaste åren. Har t.ex. Purple Hibiscus av Chimamanda Ngozi Adichie (Nigeria) i åtanke pga plockade den från en skänkeshylla i somras.
Beta av åtminstone en del av mina hyllvärmare (om man nu får kalla dem det när de flesta är införskaffade 2017…).
Läsa minst en ny författare som fått nobelpriset (ny för mig alltså).

Utöver det vill jag såklart bocka av så mycket som möjligt i min episka läsutmaning. Jag planerar så smått för dessa:

21. En dystopi. och 47. En bok av en författare som tog sitt liv.
- Kallocain av Karin Boye.
29. En trilogi (som var menad som trilogi redan från början).
- Tredje delen om Magnus Chase.
31. En bok på över 1000 sidor.
- It av Stephen King
34. En bok för vilken författaren vunnit Bookerpriset.
- Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
72. En bok där huvudpersonen inte är människa.
- Watership Down av Richard Adams
78. En bok med en tidsresa.
- 11.22.63 av Stephen King eller
- Outlander av Diana Gabaldon

Men vi får väl se vad som hinns med. Med största sannolikhet nästlar det väl in sig en hel del annat än det jag planerar för, som det brukar…

Lämna en kommentar

Musik 2017

Publicerat den 6 januari 2018

2017 har inte heller varit ett stort musikår… men det har gått lite i perioder. Jag har lyssnat en del på Frida Hyvönen, Säkert! och Radiohead. Frida och Radiohead gick vi ju på konsert med 2017 och jag hoppas på Säkert! till 2018 (det är inplanerat i augusti i alla fall).

Hade hoppats att Dracula på Operan skulle bli en härlig musikupplevelse, så där som när man har gått på musikal och huvudet surrar av musik länge efteråt, men det blev inte så. Det var väldigt mycket… opera… på ett inte så medryckande sätt utan mer “oj vad vi sjungpratar hela tiden så det nästan känns fånigt”. Då var After Dark – This is it mer medryckande i så fall. Deras This is it dröjde kvar på det där mysiga sättet jag ville åt.

Jag har för all del lyssnat på lite gamla godingar också, men under större delen av året har musiklyssnandet varit väldigt lågintensivt.

Lämna en kommentar

Helenas dagar Inlägg