Etikett: barnuppfostran

Ibland är det lätt att tänka ALDRIG BARN.

Idag på spårvagnen hem från matinköp i Kortedala satt en mamma med två små barn, en flicka och en pojke som såg ut att vara i samma ålder (5-6 år?). Pojken satt bredvid mamman och utstötte högljudda ylande ljud i ett par minuter medan flickan på sätet tvärs över mittgången emellanåt skrek åt honom att vara tyst. När mamman sade åt honom bet han henne. Hon lade in en lam protest “men ska du bita din mamma…” och strax därefter kom även “men inte ska du slå på mamma”. Resten av min resa ägnade mamman pojken konstant uppmärksamhet och försökte stimulera och lugna honom genom att bläddra i ett häfte av något slag. Under tiden satt flickan med ledsen uppsyn och snyftade lite i sin ensamhet. Mamman satt med ryggen vänd mot henne, sa inte ett ord till henne, såg inte ens på henne utan bara ägnade hela sin uppmärksamhet åt den bångstyrige sonen.

Är det inte sååå otäckt typiskt? Flickan får sitta själv och vara duktig, pojken bråkar och får all uppmärksamhet. Varför får pojkar ta så mycket utrymme? Varför måste flickor vara så duktiga? Det ska börjas i tid med inpräntandet av könsroller…

Om vi får barn hoppas jag att vi klarar av att behandla dem lika. Jag hoppas att vi kan hitta ett dagis som inte särbehandlar pojkar och flickor. Men går det?

Jag hoppas också att vi kommer klara av att få vettiga ungar som åtminstone ibland gör som man säger. Ibland känns det så ofattbart att man förväntas vilja ta hand om en totalt inkompetent småskalig människa med påtaglig fallenhet för att krylla och som dessutom bits och slåss och ställer till besvär.

3 kommentarer