Etikett: författare

I Boven i mitt drama kallas kärlek bearbetar Unni Drougge sitt sju år långa destruktiva förhållande med en man som kunde ha varit hennes son. Med ett tidigare misshandelsförhållande i bagaget föreläser hon ofta om mäns våld mot kvinnor och föregår med gott exempel på hur man tar sig ur sin kniviga situation – samtidigt som hon hamnar i ett liknande förhållande på nytt. Det börjar som svartsjuka, Niclas vill inte att hon ska prata med andra killar eller klä sig utmanande, och heller inte att hon ska prioritera sina fem barn framför honom. Det fortsätter som kontroll, Niclas dikterar hur hon ska bete sig och hindrar henne från att skriva färdigt boken hon arbetar med eftersom den är för promiskuös i hans tycke. Det eskalerar till fysiskt våld, men inte ens då reser sig Unni och går. Hon tänker i stället att allt är hennes fel. Hon måste bli den perfekta kvinnan, så att han inte längre är missnöjd. Hon sänker sina krav och intalar sig att hon är lycklig. Detta trots att hon övergivit både sina barn och sina vänner för att ägna sig helhjärtat åt Niclas, som många gånger beter sig som om han vore ett exceptionellt krävande barn själv.

Det är en gripande skildring av hur en stark kvinna bryts ner av en mans ständiga missnöje och misshandel. Samtidigt som den förstås framställer Niclas som ett naivt monster är den heller inte smickrande mot Unni, som trots allt försakar sina barn för vad hon tror är egen vinnings skull. För att kunna låta berättaren Unni smaska på ordentligt i klagosången har hon balanserat det hela genom att även använda den äldste sonens röst i vissa kapitel, han går in som motvikt och berättar humoristiskt om hur fånig hans mamma är och hur hon bara har sig själv att skylla.

Jag har inte läst något av Unni Drougge tidigare, men jag blir nyfiken på mer. Andra sidan Alex ska till exempel handla om hennes första misshandelsförhållande, även om den inte givits samma självbiografiska stil.