Våga vägra Lindex/KappAhl/H&M/Cubus

Vilken tur att den här nätvreden angående ojämställda barnkläder brutit ut just nu, när Ava för en gångs skull börjar behöva lite nya kläder (hon har kunnat ha samma i typ ett år!). Jag känner mig sporrad att anstränga mig lite extra för att undvika de stora kedjorna med de traditionella kläderna. Jag har köpt en del hos dem förut, det får jag erkänna. Mest förhållandevis neutrala saker faktiskt, som enfärgade baströjor. De är ju lätt billigast på sånt. Men jag är så less, less, less på hur det ser ut när man handlar hos dem!

Lisa på Onekligen har efter tips från besökarna sammanställt en lista med alternativ. Jag tog tillfället i akt att tipsa om Mysungar och Pajas, som jag ju själv gärna anlitar.

Men det är förtvivlat synd att det ska bli en klassfråga att slippa klä barn enligt stereotypa mönster. De flesta alternativen är ju så dyra att inte ens rea hjälper särskilt mycket. Jag gillar till exempel Polarn o Pyret, som är den enda icke-könsstereotypa barnklädesbutiken i hela Nordstan (där jag oftast handlar), men köper jag någonting där är det så dyrt att jag får ångest i minst en vecka och sitter och bläddrar Tradera i panisk jakt på något billigt att kompensationsköpa för att slå ut kostnaden över flera plagg. Och då är jag ändå inte särskilt fattig.

Villervalla är lite humanare i priserna, men fortfarande dyrare än jättarna. Det största problemet med att handla där för mig är att butiken ligger i Haga, där jag aldrig är, och att webshoppen är rätt usel med illustrationer av kläderna och inga måttangivelser, samt ofta urplockad vad gäller storlek. Men det är ju i alla fall milsvida bättre än när jag försöker leta efter kläder från trevliga märken som Maxomorra, Duns och liknande. Det är helt omöjligt eftersom de säljs av en drös återförsäljare och ingen har något i lager, nånsin. Jättetråkigt.

Nåväl. Nu har jag i alla fall nätshoppat lite. Jag har kläder på ingång från Mysungar, Villervalla och Uni Outlet. Återstår att se om de passar eller är för stora/små för att använda nu… för nej, det är baske mig inte lätt med storlekar!

Jag har lagt en hel del i min minneslista på Tradera också, för det är ju ett sätt att kanske lyckas komma över kläder till priser som känns bättre än de skulle kunna göra. Men de har ju kategoriindelningssystemet från helvetet eftersom man inte kan titta på någonting mer filtrerat än ”Barnkläder” utan att välja kön (och storlek samtidigt, t.ex. ”Flick 98/104”, så urbota idiotiskt!) och dessutom låter säljarna placera kläderna i kategorierna på ett helt godtyckligt sätt. Det blier ett fasligt klickande om man vill titta på t.ex. alla tröjor i storlek 92 och 98.

Och kom nu inte och säg att ”det finns viktigare saker” att bry sig om. Viktigare än vadå? Vem bestämmer det? Du kanske? Ska du bestämma en sak som är viktigast av allt och så ska vi andra bry oss om endast just det? Jäklar, vad jag är trött på att höra ”det finns väl viktigare saker”! Gissa om man hör det ”ibland” som vegan? Och det är så löjligt! Det är bara en härskarteknik för att trycka ner någon, det är inte det minsta konstruktivt. Visst finns det kanske viktigare saker än det mesta (men åter igen, vem avgör det?), men det betyder ju inte att man för den skull ska skita i allt annat!

Babykläder och könsroller

Just den här gången ska jag faktiskt inte klaga på allt ljusblått kontra rosa som finns överallt, för att inte tala om bekvämt kontra tajt, utan om en helt annan sak. Nämligen den text som stod en lapp i babybyxorna jag fick hem från La Redoute idag:

Created by mothers for mothers-to-be and their babies from 0 to 4 years old

Jag blir så frustrerad! Babykläder är en mamma-angelägenhet, inte en föräldra-angelägenhet, enligt La Redoute. Nu stod ju faktiskt mitt namn på beställningssedeln, men om vi i stället beställt i Jonas namn, hade vi varit tvungna att returnera byxorna då?

Förresten x 2

…så är det tydligen väldigt viktigt med rätt färg på rätt paket. Hört i butik:
– Är det till en pojke eller en flicka?
– Det vet vi inte än.
– Ojdå, nähä… men okej, jag kan sätta både rosa och blått snöre så kan du ta bort det ena sen!

Det ska börjas i tid.

…så gick jag förbi Lasse Berghagen på stan igår.

Duktig flicka, bråkig pojke

Ibland är det lätt att tänka ALDRIG BARN.

Idag på spårvagnen hem från matinköp i Kortedala satt en mamma med två små barn, en flicka och en pojke som såg ut att vara i samma ålder (5-6 år?). Pojken satt bredvid mamman och utstötte högljudda ylande ljud i ett par minuter medan flickan på sätet tvärs över mittgången emellanåt skrek åt honom att vara tyst. När mamman sade åt honom bet han henne. Hon lade in en lam protest ”men ska du bita din mamma…” och strax därefter kom även ”men inte ska du slå på mamma”. Resten av min resa ägnade mamman pojken konstant uppmärksamhet och försökte stimulera och lugna honom genom att bläddra i ett häfte av något slag. Under tiden satt flickan med ledsen uppsyn och snyftade lite i sin ensamhet. Mamman satt med ryggen vänd mot henne, sa inte ett ord till henne, såg inte ens på henne utan bara ägnade hela sin uppmärksamhet åt den bångstyrige sonen.

Är det inte sååå otäckt typiskt? Flickan får sitta själv och vara duktig, pojken bråkar och får all uppmärksamhet. Varför får pojkar ta så mycket utrymme? Varför måste flickor vara så duktiga? Det ska börjas i tid med inpräntandet av könsroller…

Om vi får barn hoppas jag att vi klarar av att behandla dem lika. Jag hoppas att vi kan hitta ett dagis som inte särbehandlar pojkar och flickor. Men går det?

Jag hoppas också att vi kommer klara av att få vettiga ungar som åtminstone ibland gör som man säger. Ibland känns det så ofattbart att man förväntas vilja ta hand om en totalt inkompetent småskalig människa med påtaglig fallenhet för att krylla och som dessutom bits och slåss och ställer till besvär.