Etikett: män som hatar kvinnor

Alla lovord jag läst gjorde mig nyfiken på Stieg Larssons Millenniumtrilogi, så jag gav mig på att läsa första delen Män som hatar kvinnor. Det ångrar jag inte! Jag blev riktigt fast i den här boken.

I centrum står journalisten Mikael Blomkvist, nyligen åtalad och fälld för förtal av en mäktig finansman. Den pensionerade industriledaren Henrik Vanger anlitar honom för att skriva en familjekrönika, men också för att i hemlighet försöka lista ut vad som hände nästan fyrtio år tidigare när sextonåriga Harriet Vanger försvann spårlöst. De misstänkta finns inom familjen och Henrik Vanger vill få gåtans lösning levererad innan sin död.

Vi följer också Lisbeth Salander, en ung tjej med trassligt förflutet som arbetar med avslöjande personundersökningar. När Mikael Blomkvist får se sina egna hemligheter satta på pränt av Salander blir han rysligt imponerad och ser till att få hennes hjälp i utredningen om Harriet Vanger.

Det är en maffig deckare samtidigt som det är ett dramatiskt familjeepos. Berättelsen är mycket skickligt uppbyggd och språket är bra. Jag myser av färgstarka beskrivningar som “Hon hade lagt på makeup i en färgskala som antydde att hon möjligen var färgblind” (om Lisbeth Salander).

Till en början undrade jag vad som menades med titeln, men sedan framstod det med all önskvärd tydlighet. Det är en hemsk historia där otäcka män figurerar flitigt.

Visst finns det ett par saker jag inte tycker om i boken. Ni vet klyschan när boven berättar för hjälten om sina dåd? Jo, den finns tyvärr med. Dessutom gillar jag inte alls hur alla kvinnor vill idka kravlös fortplantningsverksamhet med Mikael Blomkvist, vilket för mig är helt obegripligt. Kritiken i Conans inlägg Ekonomireporter 007 med rätt att ligga är träffande.

Ändå är detta en bok jag verkligen kan föreställa mig på min kommande lista över bästa böcker lästa i år. Jag tyckte väldigt mycket om den och ser fram emot att läsa del 2, Flickan som lekte med elden.

Böckerna har sålt oerhört bra och fått priser. Det är sorgligt att Stieg Larsson själv aldrig fick uppleva sin framgång.