Etikett: science fiction

Idag har jag varit hemma sjuk och läst Aniara, trots att det inte alls var så jag tänkt mig dagen. För det första tänkte jag att jag skulle vara frisk (efter två dagars sjukskrivning) och jobba, men efter en timme på jobbet insåg jag att det inte var lönt att försöka. Jag fick kapitulera för mitt bubblande innanmäte och bege mig hemåt igen. På hemvägen har jag ett bibliotek, så jag tänkte att jag skulle låna något av en nobelpristagare att hålla mig sällskap i sjuksoffan. Men det var förstås en halvtimme kvar tills de skulle öppna när jag gick förbi. Då tänkte jag i stället att jag skulle låna eller köpa en e-bok att läsa i mobilen, så när jag kom hem slog jag på datorn och började leta. Fruktlöst. Jag sökte på en rad författarnamn, bara för att till slut ge upp och plocka Aniara ur bokhyllan i stället. Men trots att det egentligen inte alls var Aniara jag ville läsa idag är jag glad att jag gjorde det. (Sen gjorde jag för övrigt ett nytt försök med biblioteket innan jag trots sjukan skulle hämta Ava, men just på onsdagar stänger de förstås klockan 15…)

Aniara är ett epos om en framtid när människan genom sin oaktsamhet gjort jorden till en obeboelig plats och gigantiska goldonder (rymdfarkoster) transporterar flyktingar till Mars. Aniara är en sådan farkost, som råkar ut för en olycka. Skeppet sätts ur kurs och styrfunktionen förstörs. Utan möjlighet att kunna vända om fortsätter Aniara med sina åttatusen passagerare rakt ut i rymden. Det finns mat så att det räcker i många år, men inget hopp om att någonsin komma fram någonstans. Berättelsen handlar om hur olika människor förhåller sig till situationen.

Aniara är väldigt speciell på många sätt. Inte minst för att den består av 103 “sånger” på mestadels rimmad vers. Det används också många speciella ord, inte sällan påhittade framtidsord och låtsasslang, samt det märkliga att jorden kallas Doris. Ett exempel är förstås på sin plats, här är sång 24:

24

Vanmakten stormar på sitt eget sätt
och hädar och förbannar rymd och tider.
Men många tycker redan att vi lider
ett rättvist straff där vi mot Lyran skrider.
Ty vi har själv med rymdens hårda lag
oss själv stängt inne i den sarkofag
där vi vår levande begravning fira
tills allt vårt högmod lägger ner sin spira.

Om tusen eller myriader år
skall någon fjärran sol ta fatt en mal
som flyger in mot henne som mot lampan
en gång i höstens tid i Doris dal.
Då slutar vi att rymderna befara,
då sover alla tungt i Aniara
och allt förändras snabbt i Mimas sal.

Aniara kan även läsas i sin helhet på webben hos Litteraturbanken: Aniara

Aniara kan förstås läsas som en science fiction-berättelse av enklaste slag, men den vill samtidigt säga oss någonting om mänskligheten. Att färdas utan mål i rymden, att var och en själv får hitta en anledning att kämpa vidare… det är kanske inte så långt från hur vi lever idag? Aniara är också en varning. Vi måste ta bättre hand om vår planet, annars kommer vi att orsaka dess undergång.

Aniara är annorlunda, vemodig och vacker läsning.