En annan sorts liv

Jag känner inte riktigt igen mig själv nuförtiden. Jag brukade GÖRA så mycket. Ha ett behov av att vara KREATIV, åstadkomma eller skapa något varje dag. Blogga, skriva, fota och fixa med bilder, bocka av att-göra-listor.

Just nu är mitt mål för varje dag att när barnen somnat lyckas dricka en hel kopp varmt te utan att bli avbruten (av att Sander vaknar). Det lyckas inte alltid. I perioder går det riktigt dåligt.

Jag har liksom… släppt allt. Det är ingen idé att försöka. Jag orkar inte känna mig så frustrerad som jag gör när jag ständigt misslyckas med att hinna klart ens minsta lilla. Så jag nöjer mig med att dricka te och spela Skyrim eller se på Orange is the new black med Jonas. (Eller nej, vi har sett klart de avsnitt som finns, men jag skrev den serien i alla fall eftersom vi inte hittat någon ny ännu.)

Och det är ju lite sorgligt, kanske. Samtidigt är det nog nyttigt för mig att upptäcka att världen inte går under bara för att jag inte GÖR SAKER längre. Visst, ibland måste jag ju bocka av lite grejer, men livet går vidare fast jag inte ägnar varenda barnfri stund åt det. Jag har ofta känt stress över mina måsten jag skapat åt mig själv, alltid känt att jag behöver bli bättre på att slappna av. Det kanske är nyttigt för mig att öva på det nu. Att lära mig att GÖRA SAKER för att jag tycker det är roligt, när jag tycker det är roligt.

Men det är ju såklart så att jag har ett behov av egentid som inte uppfylls just nu. Och lite för ofta känner jag nog att jag mest ska ta mig igenom dagen. Men jag har en underbar familj och det kommer att bli lättare så småningom. Och jag försöker se till att göra mer sådant som går att göra med barnen, som fyller livet med lite mer innehåll. Träffa folk och så. Åtminstone de dagar när jag har båda barnen, för när Ava är på förskolan gör vi fortfarande inte mycket mer än att äta och sova.

Rent objektivt kan man ju ifrågasätta det kloka i att skaffa sig ytterligare år av nattningsbekymmer (för det är ju mest det som äter upp all egentid) lagom tills det stora barnet blivit enkelt att lägga. Men jo, han är tveklöst värd det. Vi brukar säga att det är tur för honom att han är så söt. För oavsett hur less jag kan känna mig på situationen (att jag inte kommer loss när han ska sova) räcker det med en blick på honom för att totalt uppfyllas av översvallande kärlek. Älsklingsplutt, du är värd allt. (Fast du får gärna lära dig att sova bättre snart ändå, ok?)

Relaterade inlägg:

5 reaktioner på ”En annan sorts liv”

  1. Tänkte just på dig och undrade lite hur läget var. Saknar ditt bloggande, men jag förstår till fullo! Tror att det är bra, som du skriver, att i möjligaste mån släppa alla de där sakerna man gör för att… tja, kanske snarare för att man tror att man borde än att man tycker att det är så kul, trots att det från början var saker man valde att göra just för att de var kul.
    Det blir bättre med nattningarna! Det blir bättre med amning och mat och allt!
    Ta hand om dig själv, så mycket du bara kan!

  2. Jag känner så väl igen mig! Fast jag har inte lyckats släppa görandet helt, jag skulle vilja, men nej, än går det inte (och om en månad börjar jag jobba! O_o). Vi säger också ofta ”tur han är så söt” ;)

  3. Jag saknade också det där när jag var föräldraledig. Det ÄR verkligen som en annan värld eller ett annat liv att vara hemma med en bebis/ettåring. Jag har knappt pysslat alls de senaste två åren sen Stella föddes och så mycket av livet går ut på att få vardagen att rulla något så när smidigt. Sömnbristen gör att jag inte orkar med om jag väl får en stund över.

    Men det får väl vara så en period och så blir det bättre senare.

    Tycker det låter bra att du fokuserar på att göra det som är roligt och som får dig att må bra! Och att sova och äta när du och Sander är själva hemma låter ju som en toppenplan. Det gjorde jag med när Molly var på förskolan. Gick direkt hem och lade mig och sov med Stella och sen åt vi lunch och sen iväg och hämta igen. :-) Ganska trist, men välbehövligt. Nu är mitt största mål i livet att barnen ska somna innan nio så att jag hinner se ett avsnitt Stargate SG1 och sen gå och lägga mig innan 22. :)

    1. Jag hade mycket mer energi och kreativitet när vi bara hade ett barn, två barn i olika åldrar kör ju liksom slut på en på var sitt sätt, så man verkligen blir helt slut… Men det blir ju bättre. Ser t.ex. fram emot att kunna turas om med nattningarna längre fram.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *