Venus i päls

Det coola med den här boken är att den gavs ut 1870 och beskriver en, i vilken grad vet jag inte, av författaren självupplevd historia om sado-masochism. Ordet masochism kommer till och med från författarens efternamn (Markis de Sade, också han författare, namngav sadismen). Velvet Undergrounds låt Venus in furs handlar om boken, det är också coolt.
Severin förälskar sig djupt i den vackra Wanda, som inte vill gifta sig men accepterar att låta honom bli hennes slav. Severin anser att man bara kan älska en kvinna om hon är tillräckligt grym och har päls på sig, varför han med glädje låter sig piskas, beordras och bedras av en påpälsad (haha) Wanda. De upprättar ett kontrakt i vilket de förklarar att Wanda kan göra med honom som hon behagar, till och med ta hans liv om hon så önskar.
Trots bokens grundläggande coolhet hade jag ärligt talat inte särskilt kul när jag läste den. I Morvern Callar (se nedan) tråkades jag ut av de ingående beskrivningarna av flickor som tar på och av kläder och jag känner något liknande inför denna bok, fast i detta fall får man ideligen läsa om Wandas oemotståndliga pälshöljda lekamen. Suck. Det passar säkert småkåta killar, men jag blir så trött… liksom, handling, tack! Det kändes som att man “kunde” boken efter några sidor. Slutet var visserligen lite mer intressant, då hände det faktiskt någonting… Det är kul att ha läst den i alla fall, men jag saknar den inte.
Severins bestånde livsvisdom blir att en kvinna aldrig kan vara annat än antingen slavinna eller härskarinna, innan hon blivit hans jämlike i fråga om rättigheter, bildning och arbete. Det är hans motivering till att behandla kvinnor taskigt efter Wanda-historiens avslutande, eftersom jämställdhet knappast var något att tala om på den tiden.

Bokinfo

Titel: Venus i päls
Författare: Sacher-Masoch, Leopold von