Fylla 1,5 i Ekholmen

Igår firade jag och Jonas 18 månader – 1,5 år – tillsammans! Givetvis stekte vi pannkakor, men innan dess åkte vi på utflykt! Eftersom vi lever snålt nu för att lägga undan pengar till sommaren (att flytta kostar pengar och tidigare har vi ju levt hyresfritt juni-juli…) så blev det en bussutflykt till första bästa förort, som råkade bli Ekholmen. Vi klev av på slutstationen, som var en vändplats omgiven av hyreshus, och hällde genast upp av färdkosten: vin i skruvkorksflaska. Sen gick vi runt och frös och drack vin och hade det mysigt. Vi värmde oss i Ekholmens centrum, när vi hittat dit. Det var ett helt okej centrum, två billiga och stora mataffärer, ett systembolag, nån klädaffär, bibliotek, videobutik, järnaffär… fast det mesta var stängt förstås. Vi köpte i alla fall en liten flaska bordsvatten på Willy’s.

Jag hoppas att vi aldrig glömmer att en mysig utflykt faktiskt kan gå ut på att dela en flaska vin i en förort. Det är mer intressant att promenera där man inte gått förut. Tycker man om att tillbringa tid ihop behövs det faktiskt inte så mycket yttre spektakel. Det var jättemysigt att bara umgås hela dagen. Jag har världens bästa sötis!

Idag tänkte jag nog mest pyssla och vänta med att börja plugga tills imorrn. Har redan varit och tittat på en lägenhet, inte för vår räkning utan för Marias. Hon letar efter en bostadsrätt, seriöst. :) Det var en helt okej lägenhet, en tvåa på 44 kvadrat om jag inte minns fel. Lite skiftande standard på olika saker, badrummet var jättefräscht och spisen ganska sunkig, t.ex. men på det stora hela var den helt okej. Om man gillar postit-gula tapeter… :)

Dagens Liftarcitat:
“The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy notes that Disaster Area, a plutonium rock band from the Gagrakacka Mind Zones, are generally held to be not only the loudest rock band in the Galaxy, but in fact the loudest noise of any kind at all. Regular concert goers judge that the best sound balance is usually to be heard from within large concrete bunkers some thirty-seven miles from the stage, while the musicians themselves play their instruments by remote control from within a heavily insulated spaceship which stays in order around the planet – or more frequently around a completely different planet.

Their songs are on the whole very simple and mostly follow the familiar theme of boy-being meeting girl-being beneath a silvery moon, which then explodes for no adequately explained reason.”