Övningsnovell: Dags att gå

Jag gjorde precis en liten skrivövning. Övningssteg 2 blir att faktiskt våga visa upp det.

Dags att gå

“Åh, Marianne.” Din röst spricker när de enda orden du sagt till mig idag kommer över dina läppar. Jag tror nästan att du ska börja gråta, men i stället reser du dig, tar den urdruckna kaffekoppen och börjar skramla med disken.

Jag säger ingenting. Tystnaden har blivit den tredje parten i vårt äktenskap och jag vågar inte bryta den, av rädsla för att allt ska falla sönder. Hur har vi hamnat här, du och jag?

Efter en stund hör jag hur du börjar vissla vid diskbänken. Du försöker muntra upp dig själv. Fly me to the moon, visslar du. Jag har aldrig delat din kärlek för Frank Sinatra, men jag tycker om att höra dig vissla. Du är duktig. Jag kan föreställa mig dig på en scen, där du hänför publiken med drillande toner. Kanske skulle du steppa också. Du är lik Gene Kelly i Singin’ in the rain. Både han och du kan avfyra leenden av en sådan kaliber att de borde kunna tina upp även den frusnaste av själar.

Men du ler inte mer, Magnus. Jag skulle ge vad som helst för att se dig le.

Skramlet upphör, disken droppar i stället. Du sveper med disktrasan över diskbänken, lägger tillbaka den och försvinner in i badrummet. Sen går du utan ett ord in i sovrummet, släcker ljuset och lägger dig på din sida av sängen. Du vänder ryggen mot min sida. Jag står länge och ser på din ryggtavla genom mörkrets kompakthet och försöker höra om du gråter dig till sömns även inatt.

När lördagsmorgonen kommer och bestyren är avklarade går du ut som du brukar. Du berättar ingenting för mig längre och jag har länge undrat vart du går. Under några ögonblick vilar jag i obeslutsamhet – vänta tålmodigt tills du kommer tillbaka, eller äntligen få visshet? Jag har väntat länge nog. Jag skyndar mig ut för att följa knarret av dina kängor i det gnistrande vita vinterlandskapet, men jag håller mig på avstånd. Hur kunde det gå så här långt?

Du går i rask takt som du brukar. Långa, beslutsamma steg över isiga trottoarer. Vi passerar forsen och parken. Du är på väg in mot stan.

Vid kiosken stannar du och stampar av snön från kängorna innan du kliver in. Du köper tidningen och en påse M&M. Jag blir rörd, det är vårt favoritgodis. M&M som i Magnus och Marianne. Men du sparar inte godiset för att äta hemma med mig, du har redan hällt näven full av kulörta kulor och stoppat in dem i munnen. Jag kan föreställa mig hur de krasar mellan dina tänder medan den söta smaken sprider sig i din mun. Jag sa alltid åt dig att inte äta upp dem så fort, utan dra ut på njutningen i stället.

Nu kliver du in i Violas blomsterhandel. En enda gång har du skänkt mig blommor, men åtskilliga gånger har jag önskat att du gjorde det igen. Vem är det nu som ska få dina blommor? Du väljer en röd ros, den största och vackraste. Du får den inslagen i ett paket som du bär under armen när du fortsätter din promenad.

Du viker av från huvudgatan och skyndar fram med huvudet böjt till skydd från den isande blåsten. Jag följer dig när du svänger in på kyrkogården, kryssar mellan gravarna och slutligen stannar vid en sten i blankaste svart med guldbokstäver. Du borstar bort snön från stenen, öppnar paketet med din ros och böjer dig ner för att lägga blomman på den vita snön. Jag kan inte se vad det står på stenen härifrån, så jag väntar. Du blir stående i flera minuter och stirrar framför dig i luften. När du har gått vågar jag mig närmare. Och jag ser. Det är mitt eget namn på gravstenen. Minnet sköljer obarmhärtigt över mig som havet gjorde den dag det tog mitt liv.

—————————-

Väldigt inspirerad av somligt annat, men det går väl an när man bara övar. Nu undrar jag bara varför mina korta texter alltid blir så… tja, jag vet inte om svulstiga eller pretentiösa är lämpligaste ordet, men något åt det hållet tenderar de att bli.