Veganska julbordet

I lördags var vi ju på veganskt julbord och hade hoppats på att få inspiration eftersom vi själva tänker äta mer veganskt i fortsättningen. Tyvärr var det inte särskilt lyckat – inte för att det var veganskt, utan för att maten var kall, dåligt kryddad och allmänt trist. Dessutom var det trångt och man fick vänta väääldigt länge på att få gå och ta. Underhållningen bestod av ståuppare som inte var roliga och hade missat det där med röd tråd. Det blev en del plumpa sexskämt utan finess och en av dem hade mage att skämta om att han hade geocachat stackars Madeleine McCann.

Det bästa med julbordet var nog att vi fick lära oss att Wienernougat är veganskt… Jag trodde inte ens att jag tyckte om wienernougat, men det var rätt gott! Annars var det godaste vörtbrödet och en liten toast med vegansk ”rom” som var imponerande lik fiskrom. De hade lyckats bra med auberginesillen och ”köttbullarna” var okej, fast kalla. Deras ”Jansson” var iskall, grå och okryddad. ”Korven” var seg och kall. Lussebullarna var snustorra. Tårtan var konstig. En del av chokladgodiset på efterrättsbordet var helt ok.

Men det var som alltid roligt att träffa Linnéa och Björn och dessutom följde vi med dem hem och såg The Princess Bride, som faktiskt var ganska rolig.

American Gods

Det här är en bok jag önskar att jag hade läst. Som det blev nu lyssnade jag i stället på den som talbok. Uppläsaren George Guidall är visserligen fantastisk, men boken är en typisk sådan jag skulle vilja bläddra lite fram och tillbaka i och jag som är en ganska textorienterad människa skulle gärna vilja se alla namn som nämns i text.

Boken handlar om Shadow som slipper ut ur fängelset några dagar tidigare av den tråkiga anledningen att hans fru Laura just dött. Till råga på allt dog hon medan hon var otrogen mot Shadow. Hans liv är krossat och när han får erbjudandet att arbeta för en märklig man som kallar sig Wednesday nappar han på det. Det visar sig att Wednesday är en amerikansk version av Oden och att han behöver Shadows tjänster inför ett stundande krig mellan gamla och nya gudar.

Berättelsen är fullspäckad med verkliga legender och berättelser om gudar från många håll i världen. I Wikipedia-artikeln om boken finns en imponerande förteckning om sådant som nämns. Det blir lite rörigt ibland och det är därför jag tycker att den här boken hellre ska läsas än höras. Dessutom finns det ganska många sidospår i boken med berättelser som jag i vissa fall hade velat skumma igenom. American Gods gör det verkligen tydligt hur mycket mer flexibelt det är att läsa en traditionell bok och lätt kunna bläddra, gå tillbaka, läsa om eller skumma partier som inte intresserar. Att se stavningen på alla märkliga namn hade också gjort det lättare att slå upp lite bakgrund till berättelsen medan man läste.

Ändå måste man imponeras av myllret av gudar och Gaimans rika fantasi och skicklighet i att väva berättelser. American Gods är en klart läsvärd bok!

» Bloggvärldens skriverier om ’American Gods’

BokinfoTitel: American Gods
Författare: Gaiman, Neil
ISBN: 9780380789030

A Guide to Recognizing Your Saints

Dito växer upp i New York bland våld, brott och knark. Av ren självbevarelsedrift bryter han upp och flyr från hemmet och alla som älskar honom. Filmen börjar när hans mamma ringer och ber honom komma och hälsa på sin döende far och sedan följer vi Ditos liv i återblickar blandat med nutid.

Först tyckte jag att filmen kändes sådär, men sen hände något. Ditos ångest blir så påtaglig och relationen med pappan är så frustrerande – pappan verkar först helt reko och väldigt involverad i sonens liv, men sen märker man att han faktiskt aldrig lyssnar på Dito och att kärleken kanske inte är så villkorslös som den borde.

Den vuxne Dito spelas av Robert Downey Jr., som för en gångs skull inte spelar en rappkäftad, laid-back snubbe. Dito är i stället så frustrerande tystlåten att jag vill skrika åt honom att prata med dem han behöver säga saker till. Det är kul att se att Downey Jr. klarar sånt skådespeleri också.

Tack till Vickan för tipset! Jag gillade filmen!

FilminfoIMDB: A Guide to Recognizing Your Saints
Regissör: Dito Montiel
År: 2006
Omdöme (1-5): 4

Napoleon Dynamite

Det här är en film jag gärna skulle vilja älska – det är ju så tufft med en billig independentrulle som ganska otippat blir en hit, och den har ändå en viss charm och kreativitet. Men jag vet inte… tönthumor har väl aldrig riktigt varit min grej. Det handlar alltså om en high school-tönt med det smått osannolika namnet Napoleon Dynamite. Han har en lika töntig bror som ägnar all sin tid åt att ragga på nätet, han blir kompis med Pedro som ställer upp i skolvalet (och visst kan du också få en alldeles egen Vote for Pedro-tröja) och han måste hitta en dejt till skoldansen.

Jag gillar att det inte är en typisk töntfilm som låter tönten drömma om att bli cool och sen låter honom bli det genom en ytlig make-over som gör honom het – i stället är Napoleon övertygad om sin egen förträfflighet filmen igenom och när han faktiskt får uppskattning utifrån är det för att han är sig själv och gör det han kan.

Jag ser poängen och jag förstår varför folk gillar den. Jag tycker att Napoleon Dynamite är en charmig film, men samtidigt känns det som att det ska vara roligt vid väldigt många tillfällen då jag helt enkelt inte tycker att det är det. Jag faller helt enkelt inte riktigt för den.

FilminfoIMDB: Napoleon Dynamite
Regissör: Jared Hess
År: 2004
Omdöme (1-5): 3

Andra advent med mysmiddag

Mysmiddag!

Vi lyxade till det idag! Vi åt världens godaste middag – ugnsgratinerad aubergin fylld med kantareller, majs, vitlök och mizuna-sallad (som ruccola) i sojagrädde, råris med rostade solroskärnor, god kryddning och mache-sallad. Till detta ett gott malbec-vin och sen glass till efterrätt. Och sen adventsfika med glögg, lussebullar och pepparkakor.

Maten blev löjligt god… vi hade ju fylld aubergine på bröllopet, men den här var mycket bättre…

Andra advent