Att hämta på dagis

Ett väldigt mysigt vardagsögonblick är när jag just klivit av bussen och går mot Avas förskola. Dagen rinner av mig och jag tänker att nu ska jag snart krama mitt barn. Mitt barn! Hjärtat gör sig påmint och liksom spinner därinne i bröstkorgen, jag snabbar på stegen och märker att jag ler. Kanske är barnen ute och då brukar jag få syn på henne innan hon ser mig. En snabb glimt av hennes liv utan oss, hur hon går där och grejar med sina fina små vänner. Sen ser hon mig och ropar “MAMMA!” medan hon kommer springande mot grinden för att kramas.

Efter det är det där alldeles speciella ögonblicket över. Känslorna känns inte lika mycket när jag börjar bocka av allt som ska göras vid hämtning, middagsfix och kvällsrutiner. Inte sällan känner jag mig som en utpumpad småbarnsförälder, för att rutinen är så mycket rutin och för att bristen på tid att göra något eget suger musten ur mig. Men ändå ser jag väldigt mycket fram emot att hämta Ava på dagis och att få vara med henne. Och när jag inte är med henne saknar jag henne, hur skönt det än är att få lite tid för sig själv.

Att ha barn är som att vara kär i någon som är väldigt krävande, men alldeles, alldeles underbar.