År: 2011

2006 kom John Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar, som bland annat innehöll fortsättningen på Hanteringen av odöda. Nu är det samma sak igen – Låt de gamla drömmarna dö innehåller bland annat fortsättningen på Låt den rätte komma in. Spontant reagerar jag med en massa invändningar. Är det inte ett övergrepp på originalhistorien? Ett övergrepp på läsaren som plötsligt inte längre riktigt läst hela berättelsen utan tvingas läsa en novell också för att få en komplett upplevelse? Är det kanske bara ett fult knep för att kränga svårsålda noveller?

Mina betänkligheter försvinner helt den här gången. Titelnovellen Låt de gamla drömmarna dö är nämligen förbaskat fin och ger trevligt nog bara en liten vink om vad som hände Oskar och Eli från Låt den rätte komma in. Nu handlar det nämligen inte alls egentligen om dem, utan om kärleken mellan Stefan och Karin. Kärleksparet observeras utifrån av berättelsens jag, en ensam man som blir deras vän. Karin råkar vara en av de poliser som ansvarade för utredningen om händelserna i Blackeberg i samband med att Oskar Eriksson försvann. Hon har inte lyckats släppa fallet och då och då ger hon en liten bit information om händelserna som inte tycks gå ihop… om det inte verkligen var så att det rörde sig om en vampyr.

Det är också riktigt fint att inleda med John Ajvide Lindqvists sommarprat från 2006. Tillsammans med förordet, i vilket han berättar lite om varje novell och dess uppkomst, anlägger detta en personlig ton för hela boken. Till detta passar det bra att novellerna ger prov på en mångsidighet jag inte sett hos författaren förut.

Bland mina övriga favoriter måste jag nämna Fulet, som är en ruggig historia om mobbning som går för långt. Det är den text som fick mig att känna starkast.

Jag gillade också Tjejen, som handlar om en kille som träffar en tjej. Allt verkar bra, trots att hon uppenbarligen bär på en del mörka hemligheter. Men till slut blir det väldigt, väldigt konstigt. Man får inte veta så mycket, men det som antyds räcker gott och väl och det är mysigt att spinna vidare på de tankar som novellen väcker.

Ett par texter hoppade jag faktiskt över. Tindalos och Elda telefonkataloger hade jag lyssnat på tidigare, så jag kände inte att jag behövde läsa dem nu. Kanske återvänder jag till dem senare. Jag gav faktiskt också upp läsningen av Känner du Rudi Schmerz? Det är ovanligt att jag gör så, men jag var inte på humör för något så fragmentariskt, förvirrande och långdraget… åter igen, kanske senare.

Som extramaterial får man till sist läsa ett antal sketcher från Reuter & Skoog, där samhälls- och samlivsfenomen ställs på sin spets på ett bisarrhumoristiskt vis.

Låt de gamla drömmarna dö bjuder alltså på lite av varje. John Ajvide Lindqvist skriver hjärtknipande vackert om kärlek, rysningsframkallande om övernaturliga vidunder, medkännande om de mindre lyckligt lottade och sarkastiskt om verklighetsfrånvända överklassdamer, allt i samma bok.