Samtal med veganbarnet

Ava är väl medveten om att hon äter annorlunda än de flesta och vet en del om varför, även om det är svårt att greppa och vi inte pratat jättemycket om alla groteska detaljer i livsmedelsindustrin. På sistone har hon börjat prata mer om mat och igår på väg till förskolan lät det ungefär så här:

– Mormor och morfar äter fisk! Jag sa till dem att vi tycker att fiskarna ska få vara i havet.
– Ja, det är väldigt många som äter fisk. Och andra djur också. De äter kossor och grisar, till exempel.
– Men är de inte hårda?
– Nej, man dödar djuren och skär loss köttet. Det är inte hårt.
– Men jag vill inte att de ska döda dem!
– Det vill inte jag och pappa heller, det är därför vi inte äter djur. Men de flesta andra gör det.
– Jag vill inte att nån ska döda dem, för jag tycker så mycket om dem! Jag vill att de ska vara levande hela tiden!
– Vi kan inte bestämma vad andra gör, men vi kan bestämma att VI inte äter djur.

Jag tycker att hennes reaktion känns fullt normal. Många köttätarbarn blir bestörta när de väl inser vad de äter. Vi slipper den biten. Vi kan bejaka den naturliga instinkten att måna om djuren utan att hyckla. Det känns bra.