Läget

Tre månader kvar och joråvars, läget är hyfsat fortfarande. Åtminstone är allt bättre än det var förut, när jag mådde illa. Det mesta är bättre än att må illa, faktiskt.

Jag jobbar fortfarande heltid och lämnar Ava på förskolan varje morgon efter en halvtimmes promenad. Hon går själv, det är faktiskt lättare än att köra vagnen. Det går oftast väldigt bra, även om det har hänt att hon strejkat och ställt sig att skrika och gråta efter vagnen när vi hunnit halvvägs…

Men andra jobbveckan efter semestern har varit märkbart tyngre än den första. Jag känner mig stor, som att jag inte riktigt får plats i mig själv. Det känns ofta tungt att andas och jag har betydligt mindre ork. Lillebror lever runt en hel del, vilket förstås är trevligt att känna, men ibland gör det ont och ibland stör han faktiskt…

I några dagar hade jag väldigt svullna ben, men lagom tills att jag skaffat och börjat använda stödstrumpor tycks det bekymret vara som bortblåst. Alltid något…

Det är svårt att vara bekväm. Känner mig liksom… fel. Det är obekvämt att sitta, obekvämt att stå och obekvämt att ligga. Liggandet blir allt knepigare. Till och med ryggläge, som varit så skönt innan (dock inte att sova i, det kan jag inte) känns jobbigt nu, det blir så tungt att andas. På sidan med kudde för magen (tänk att man kan behöva en egen kudde innan man ens är född…) är det som gäller, men det funkar inte alltid, ibland gör det bara så himla ont där vid revbenen trots kuddens stöd.

Jag antar att jag borde njuta av att allt ändå är ok, av att känna Lillebror därinne och av det relativa lugnet som råder med bara ett barn (HAHA! känner jag för att säga om det idag, idag har varit allt annat än en lugn och skön dag för mig ensam med Ava, men det är klart att det inte hade varit lättare med två)… men argh, tiden får gärna gå fort nu.