Amning i vardagen

Jag önskar att den här boken hade funnits när jag väntade Ava och att jag hade läst den då. I stället tänkte jag inte alls på amning. Jag hade rentav känslan att jag inte alls skulle kunna amma, det kändes för overkligt. Sen föddes hon och amning blev plötsligt prio ett. Jag lusläste alla broschyrer vi fick, bland annat Marit Olanders Sugen på livet. Den känns som ett förstadium till den här boken.

Boken är fint skriven, tycker jag, med stor hänsyn tagen till att ingen kan komma och säga vad som är det bästa för någon annan. Det sägs inte gör så här, utan gör det som funkar bäst, här är några exempel och lite fakta. Vi får såklart veta om fördelar med amning och med att amma länge, men jag tror boken passar alla som vill försöka amma, oavsett ambitionsnivå. Boken är också noga med att poängtera att amning inte är någonting som alltid bara funkar, utan som måste läras in av både mamma och barn. Innan jag läste boken tänkte jag att jag vill amma Sander i max ett år, nu tänker jag att vi får se vad som passar oss och ta det som det kommer.

Ett problem för mig när jag läser om amning är att jag sällan känner igen mig helt, eller att jag inte riktigt kan applicera råden på min situation. Som det där med hur man vet om amningen räcker. Tecken på att barnet får tillräckligt med mjölk enligt boken (och det brukar vara ungefär samma var man än läser, tycker jag):

• Barnet är piggt och mår bra.
• Barnet växer på längden. […]
• Barnet bajsar varje dag under sin första månad, därefter kan en del barn bajsa mer sällan.
• Det kissar rejält i minst 6 blöjor per dygn. […]

För en osäker mamma är det lätt att tolka varenda litet gnäll från barnet som att hennes mjölk inte räcker och så här vaga beskrivningar hjälper i alla fall inte mig. För det handlar ju inte om att man har ett slött barn som mår dåligt och varken växer, bajsar eller kissar. Har man det vet man väl att man behöver göra något? Det svåra är ju att veta om allt detta är tillräckligt, eller om barnet vill ha/behöver mer. Jag inser att det är orimligt att kräva en text som talar om hur det står till med ett specifikt barn, att detta är något som måste bedömas i varje fall, men jag kan inte låta bli att känna att det borde gå att skriva någonting lite mer matnyttigt. Boken skriver visserligen mer om tillväxt senare och det är bra. Det står bland annat att ammade barn ofta är smalare än flaskmatade och att många upplever en snabb tillväxt i början som sedan avtar vid 3-5 månaders ålder, den så kallade amningspuckeln. Men jag önskar ändå att jag kunde få veta lite mer konkret vad som är ok och inte när det kommer till tillväxt. För jag känner ju inte riktigt igen mig här heller… Och att säga att barnet ska vara “piggt och må bra” låter ju som att ungen ska vara pigg jämt, men vem är det..? Spädisar sover ju dessutom stup i kvarten, vad är ett piggt spädbarn?

I kapitlet om sömn kände jag igen mig ovanligt väl! Så skönt att läsa en text om bäbisar och sömn som inte tjatar om att barnet vid x månaders ålder bör somna själv och sova y timmar i spjälsäng, typ. Jag känner igen mig i att inte riktigt kunna svara på hur Sander sover och hur många gånger han vaknar, för jag vet inte! Ibland blir jag förstås mer väckt än annars, men det är så skönt att inte behöva gå upp och amma och sen behöva lyckas lägga ner barnet utan att det vaknar. Jag minns hur jobbigt det var med Ava. Visserligen sov hon ju faktiskt själv i spjälsängen emellanåt och det var ju skönt, men nu känner jag inte alls det är värt striden.

Det sorgligaste är att jag känner igen mig i delarna som handlar om amningens historia och hur spåren av en förlegad syn på reglerad amning (var fjärde timme och däremellan ska barnet ligga själv, oavsett hur mycket det skriker!) lever kvar än idag när man borde veta bättre. Jag kände inte att jag fick försöka helamma Ava ordentligt innan det propsades på tillägg. Eller jag vågade inte insistera på det, fast jag egentligen ville. På återbesöket på BB var det på vippen att vi fick åka hem och fortsätta amma i lugn och ro, men i stället skulle vi få “lite hjälp att få igång hennes aptit”, vilket innebar att trycka i henne en massa ersättning. HELA mängden som rekommenderades skulle hon äta i form av ersättning, fast jag ammade också (det verkade liksom glömmas bort?). Sen under något dygn eller så fick vi matväga (väga före och efter amning för att se hur mycket barnet åt) och komplettera med ersättning upp till rekommenderad nivå. Anledningen till detta var att hon var gul (verkade jättefarligt, men ingen kunde riktigt säga hur) och stod stilla i vikt i ett par dagar, samt att man bedömde amningen som mindre lyckad baserat på en matvägning vid ett slumpmässigt amningstillfälle – jag ammade ju väldigt tätt, men den magiska siffran man jämförde med verkade alltid vara rekommenderad mängd per tre timmar. Om jag hade varit lite mer påläst kanske jag hade vågat stå på mig och åtminstone försöka i ett par dagar till och sen ge ersättning på ett sätt jag tyckte var vettigt. Och fått vara hemma i lugn och ro, i stället för i stressande sjukhusmiljö.

På sidan 41 står det: “Barn kan få i sig mellan 0 och ml på en amning”. Jag blev så nyfiken att jag frågade på bokens Facebook-sida och det som fallit bort är, tadaa: 175.

Är amning aktuellt för dig tycker jag att du ska läsa den här boken. Den ger mycket matnyttig information och stöd i de flesta situationer.

För mig återstår nu bara att bestämma om jag ska nöja mig med att ha lånat den här boken på biblioteket, eller om jag vill äga den. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att vilja läsa om nya situationer jag eventuellt befinner mig i framöver.

Bokinfo

Titel: Amning i vardagen
Författare: Olanders, Marit
Förlag: Karneval förlag (mars 2013)
ISBN: 9789187207044