Dadda

Sander har börjat dadda rejält! Han har ju varit ganska tystlåten och företrädelsevis valt andra ljud när han pratat, men nu daddas det för fullt. Känns så himla mysigt och gulligt. Han daddar både glatt, kinkigt och argt, det är användbart tydligen! Han daddar ganska ihållande nu, men fortfarande inte de där riktigt långa, frenetiska dada-harangerna som jag väntat på (och som Ava gjorde), utan mer omväxlande. Det blir ju lite andra “ord” också.

Han har börjat använda mig som hoppgunga på ett ganska energiskt sätt också… blir jobbigt i armarna efter en stund. :)

Och han blir förstås hela tiden lite bättre på allt han gör. Han är riktigt vass på att åla nu.