Hoppa till innehåll

Månad: februari 2017

Björnstad av Fredrik Backman

Björnstad av Fredrik Backman

Publicerat den 26 februari 2017

Fredrik Backman kan skriva så att det känns. Det har han ju visat förr, med Ove, mormor och Britt-Marie. Björnstad är verkligen inget undantag. Den är mörkare än de tidigare böckerna och dryper av känslor som helst inte ska visas i en stad som Björnstad, där man hellre uttrycker sig genom hockey, att spela eller supportra den.

Björnstad är ett litet bortglömt samhälle som just inte har något mer än hockey. Äntligen har klubben lyckats fostra ett juniorlag som faktiskt har en chans. De ska spela semifinal och de sjuttonåriga grabbarna bär hela stadens förväntningar tungt på sina axlar.

Vi möter en rad olika människor i den här boken och eftersom deras berättelser växer fram ganska sakta känns det svårt att berätta något om dem utan att spoila. Det skulle också bli ganska mycket att skriva att berätta om alla. Men jag kan i alla fall säga att det är väldigt bra personporträtt och att några av dem råkar ut för riktigt jävliga grejer.

Det handlar såklart en del om hockey, men man behöver inte vara hockeyintresserad för att ta till sig boken. Det handlar om hur man skapar ett framgångsrikt lag och hur det påverkar spelarna att ha hockeyn som en parallell värld där den vanliga världens regler inte gäller.

Björnstad är första boken i en serie. Tur är väl det, för slutet skapar en del frågetecken. Jag kommer att se fram emot andra delen med skräckblandad förväntan…

Med denna bok bockar jag av i The Epic Reading Challenge:
77. En bok med sport.
98. En bok som får dig att gråta.

Tips! Boken säljs just nu på bokrean! Köp t.ex. hos Bokus eller Adlibris.

BokinfoTitel: Björnstad
Författare: Backman, Fredrik
Förlag: Piratförlaget (september 2016)
ISBN: 9789164204967
Lämna en kommentar

Nu älskar jag också Säkert! Däggdjur är briljant.

Publicerat den 25 februari 2017

Jag har ju alltid varit positivt inställd till Annika Norlin/Säkert!. Gillat på ett konceptuellt plan, men kanske inte på ett emotionellt. Det jag lyssnat mest (eller minst lite) på är när hon sjöng på engelska som Hello Saferide, albumet Introducing…Hello Saferide. My best friend (damn, I wish I was a lesbian… no damn jedis or hobbits this time…) är ju fin och Highschool stalker (I was driving round your Mum’s house, she makes great coffee, you know…). Men de är mer roliga och gulliga än sådär att jag verkligen älskar dem, liksom..? Av hennes svenska låtar känner jag nog igen Vi kommer att dö samtidigt du och jag mest sedan tidigare. Åh… nu känner jag igen Någon gång måste du bli själv (du är inte så fin, men det är nåt med dig…) också… ja, jag lyssnar lite gammalt medan jag skriver. Det är ju DEN!

Hur som helst. Jonas tyckte att jag skulle lyssna på nya skivan Däggdjur och spelade några låtar för mig. Jag är ju värdelös på att tycka något första gången jag hör en låt, så jag tyckte väl just ingenting. Men nu har jag lyssnat själv. Ganska… mycket. Den första låten jag älskade var Dian Fossey, om att förändras efter att man fött barn. Sen fattade jag Allting flyter, vilken perfekt låt för alla introverta! Och Grottorna om en kompis som växer ifrån en. Och Snooza är mysig. Annika Norlin har ju bjudit in kompissångare till Däggdjurskivan och det har väl tagit mig lite längre tid att gilla låtarna med andra röster, men jag är på god väg. Egentligen är det ju rätt fantastiskt att få höra Jakob Hellman igen, jag trodde att …och stora havet skulle bli allt jag nånsin hörde av honom. Och jag gillade ju Isolation Years väldigt mycket när det begav sig, kul att han därifrån är med.

Jag känner lite samma grej som med Frida Hyvönen, att det blir så mycket närmare på svenska.

Attans att vi missat att boka biljett för att se Annika i april…

Här är alla texter och lite kommentarer.

1 kommentar

Nelly och anden från bokrean

Publicerat den 25 februari 2017

Årets bokrea smiter inte förbi obemärkt. Men jag har heller ingen större lust att köpa någonting till mig själv. Det skulle vara för nöjet att få lämna boken vidare i så fall, för jag samlar ju inte på böcker. Jag har för all del tittat åt en och annan bokreabok och tänkt att den vill jag ju… låna på biblioteket.

Jag gillar verkligen att låna på biblioteket. Jag gillar verkligen att jag har börjat låna på biblioteket. Och jag lånar gärna till barnen också (hittar man riktiga favoriter som man vill läsa om och om och om igen går det ju att köpa dem sen när man vet att de är just så bra). Men det fick bli två inköp från rean på Ica Maxi i alla fall och då valde jag varsin bok till barnen. Ava fick Nelly Rapp och Monsterakademin, ska bli intressant att se om hon fastnar för den serien. Sander fick Anden i flaskan för att skaparna Eva Susso och Benjamin Chaud så totalt vann mitt hjärta med först och främst Lalo trummar och sen flera andra böcker också.

Lämna en kommentar
Marina

Marina

Publicerat den 20 februari 2017

Vi minns bara det som aldrig har hänt.

Barcelona 1979. 15-årige Óscars föräldrar har dumpat honom på en internatskola, där han är uttråkad och vilsen. Sin lediga tid ägnar han åt promenader och det är under en sådan han hittar det till synes övergivna huset i det övergivna området. Men i huset bor Marina och hennes far Germán, konstnären vars konst dog samtidigt som hans hustru dog i en otäck sjukdom. Under en tid blir de nästan som en familj för Óscar.

Marina tar med Óscar till kyrkogården för att spionera på den beslöjade damen som punktligt en gång i månaden lägger en ros vid en namnlös gravsten. De följer efter henne och hamnar mitt i en härva av ouppklarade konflikter i det förflutna. Konflikter som inte riktigt vill stanna i det förflutna. Det blir ett storslaget äventyr, en praktfull saga med massor av hemligheter…

Jag har möjligen en fördom att författare med långa, krångliga namn också skriver långa, krångliga böcker, men Marina är lättläst med ett starkt driv. Det är bitvis riktigt spännande läsning. Visserligen använder författaren flitigt ett begrepp jag inte riktigt gillar: att låta karaktärer berätta en herrans massa backstory på ett lite för litterärt och allvetande sätt för att man verkligen ska tro på att de bara hasplar ur sig allt så där… och med lite mer info än de borde ha intresse av att ge. Det distansierar tyvärr. Men men, boken var bra ändå, för den gav en mysrysig känsla. Och jag tyckte det var mysiga miljöbeskrivningar, exempel:

Fontänerna på skolgården hukade sig under ett tungt, blygrått molntäcke. Regnet öste ner och jag hade inget paraply och inte ens en kapuschong att dra över huvudet. Lyktstolparna lyste som brinnande tändstickor.

Jag sprang mot utgången. Jag kryssade fram mellan vattenpölar och översvämmade avloppsbrunnar. Marken liknande en blödande åder med alla sina rännilar av regnvatten. Våt in på bara skinnet sprang jag genom de smala gatorna. Kloakerna röt mot mig när jag passerade. Det var som om hela staden var på väg att drunkna i ett svart hav. Tio minuter senare stod jag utanför grinden till Marinas och Germáns trädgård, fullkomligt dyblöt. Skymningen bredde ut sig som en gråflammig marmorvägg vid horisonten.

Läst som pappersbok i pocketformat från bokbytarhyllan på jobbet.

BokinfoTitel: Marina
Författare: Ruiz Zafón, Carlos
Lämna en kommentar
Tutankhamun i Frihamnen

Tutankhamun i Frihamnen

Publicerat den 19 februari 2017

På lördagen efter barnvaktandet ville mina föräldrar åka på utställningen om Tutankhamun i Frihamnen. Den har ju jag också tänkt se någon gång, så jag följde med. Jag läste ju 5p egyptologi på distans höstterminen 2005 och den julen åkte jag och mamma på en intensiv rundresa i Egypten och såg många av de kända platserna jag läst om. Vi var i Konungarnas dal, men vi var inte nere i just Tutankhamuns grav. Däremot såg vi ju dödsmasken på museet i Kairo, förstås.

Utställningen i Frihamnen är ju bara replikor alltihop, men på ett sätt är det skönt att veta det och inte alltid undra över varje föremål som jag ofta gjorde i Egypten (är det det äkta föremålet? I så fall, hur pass restaurerat är det?). Men oj vad med grejer man får se och allt är så bra fixat. Det börjar med den spännande berättelsen om när Howard Carter efter många års slit äntligen hittade graven 1922. Det är gemensam filmvisning, men alla lyssnar på ljudet i sina egna audioguides. Sen kommer stationer där man startar ljudet själv genom att ange ett nummer, men det blandas med filmvisningar där man hoppar rätt in i ljudet där filmen är.

Oerhört fascinerande att de tillverkade så himla mycket överdådiga prylar och att så mycket finns bevarat. Tutankhamuns grav blev visserligen plundrad, men det var redan på faraonsk tid och de lämnade tillräckligt för att sysselsätta Howard Carter och hans team i många år efter fyndet.

Hittade en fin pressbild som visar hur graven såg ut (i själva gravkammaren en genomskärningsvy genom alla kistor och kapell som omgav mumien):

Se utställningen om du kan!

Lämna en kommentar
Frida Hyvönen på Vasateatern

Frida Hyvönen på Vasateatern

Publicerat den 19 februari 2017

Fotograf: Elin Berge (bilden du ser i toppen av inlägget, om du inte läser i någon läsvy som plockar bort den, förstås…)

I fredags kom mormor och morfar för att ta hand om barnen efter middagen så att jag och Jonas kunde åka in till Vasateatern och uppleva en mycket efterlängtad konsert med fantastiska Frida Hyvönen. Jag gillar ju verkligen hennes skiva Kvinnor och barn med dess drabbande texter och smäktande melodier och eftersom det var just den som skulle spelas kändes det hela som ett mycket säkert kort. Utöver den fantastiska musiken var Frida precis så bra på mellansnack som jag hade fått bilden av att hon skulle vara. Hon ackompanjerades av Linnea Olsson på cello och sång och Amanda Lindgren på… lite av varje! Vi stod så att vi såg Amanda bra för det mesta och det var fascinerande att studera henne när hon i en och samma låt spelade kornett med ena handen och elektroniskt trumkomp med den andra, samt sjöng ibland (ja, jag kollade upp vad instrumenten omnämndes som på nätet, jag hade nog gjort bort mig annars och skrivit trumpet och trumgrej). Hon spelade klarinett och kanske något mer också, fast inte samtidigt. De var i alla fall riktigt bra alla tre.

Men vi är möjligen lite gamla nu, för vi hade nog tyckt att sittplats hade varit fint… men vi gick inte under av att vi såklart glömt öronpropparna i alla fall, det var faktiskt bara njutbart ljud.

Lämna en kommentar
Hundra år av ensamhet

Hundra år av ensamhet

Publicerat den 13 februari 2017

Hundra år av ensamhet handlar om släkten Buendía under många generationer, från det att José Arcadio Buendía tillsammans med sin hustru Ursula i ett sällskap reser ut i vildmarken och grundar byn Macondo. Makarna är släkt med varandra och framförallt Ursula är rädd för vilka konsekvenser det kan ha, eftersom hon hört talas om inavlade barn som fötts med grissvans. Men som tur är för berättelsen så släpper hon på sina spärrar och familjen utökas med tre barn, José Arcadio, Aureliano och Amaranta. Åren går och släkten växer, med den för läsaren förvirrande traditionen att namn går i arv. Boken inleds med en släktförteckning och det är ju inte utan att man behöver bläddra tillbaka till den ibland…

Det är en släktskröna alltså, men den innefattar också magisk realism på ett mysigt sätt. Man vet att vad som helst kan hända… I början suckade jag en del över att än en gång ställas inför berättelser om halvgalna, egensinniga män som tokar till det för alla, medan deras fruar stoiskt städar upp kaoset och håller familjen på fötter i bakgrunden. Det har man ju sett förr. Men till slut grep boken tag i mig… i omgångar, får jag väl säga, för ibland tappade jag lite fart.

Vid något tillfälle under läsningen kände jag mig smått förlorad och hade läst utan engagemang i lite för många sidor, så då googlade jag efter sammanfattningar av boken för att få lite erinranshjälp. Jag hittade en så skön snubbe som kallar sig skalman och som på ett mycket ambitiöst sätt har refererat hela boken (finns fler inlägg, men det där innehåller lejonparten) för Svenska B. Han har skrivit riktat till Cecilia, som måste vara läraren. Och jag blev väldigt full i skratt, för ungefär vid den delen av boken jag segade mig igenom skrev han:

Okej nu lackar jag helt på att alla har samma namn alltså jag kan knappt hålla ordning på dom alla döper sina barn till samma namn som dom har eller någon annan har aaaaaaaaaaaaaaaa fett svårt att hålla koll på vem som är barn till vem och sånt.

I feel you skalman, I feel you…

Och lite senare:

jaaaaaaaa du Cecilia i det här kapitlet får vi se att Macondo har blivit mycket mer betydelsefullt. man tycker nästan det är skönt när lite folk dör så att man slipper hålla koll på dom.

:D

Det blev rätt mysigt att nästan ha lite bokcirkelfeeling med skalman, jag fortsatte att läsa hans text så långt som jag kommit även senare i läsningen.

Vad är grejen med ensamheten, då? Jo, familjen tycks ha en förbannelse över sig som gör att de är oförmögna att vara lyckliga tillsammans. Även när de lever sida vid sida isolerar de sig. Och de är väldigt bra på att ställa till det för sig själva och för varandra – de drar sig inte för att beröva sina släktingar kärlek när möjligheten dyker upp. Så det är ju rätt mörkt egentligen och boken rymmer mycket dåligheter av olika slag. Men kanske smittas man lite av Ursulas hopp att någon Buendía till slut ska bli lyckad..?

Jag lånade boken på biblioteket och det fanns ett par olika utgåvor att välja mellan. Valet var inte alls svårt, jag gillade verkligen omslaget och den rejält rundade ryggen på mitt exemplar. Den syns i bilden av lånehögen här:

Gabriel García Márquez levde 1927-2014, Hundra år av ensamhet gavs ut 1967 och författaren fick Nobelpriset i litteratur 1982.

BokinfoTitel: Hundra år av ensamhet
Författare: García Márquez, Gabriel
2 kommentarer

Snart Expeditionen och Björnstad

Publicerat den 12 februari 2017

Om jag har flyt läser jag ut Hundra år av ensamhet ikväll. Jag har reserverat två böcker på biblioteket som jag ser mycket fram emot att börja läsa förhoppningsvis snart (dvs om de kommer till mitt bibliotek snart…):

Är sugen på Expeditionen för att alla som läst den verkar ha blivit så himla fängslade av den och för att jag känner till åtminstone lite grundläggande info om expeditionen i fråga (Andrées polarexpedition medelst vätgasballong 1897, gick mycket dåligt) och tänker att en djupdykning med en besatt person som försöker reda ut vad som hände borde bli intressant, och jag såg såklart noggrant till att välja den illustrerade utgåvan för att den verkar höja upplevelsen ytterligare ett snäpp.

Björnstad är jag sugen på för att allt jag läst av Fredrik Backman har varit väldigt bra, på ett lättillgängligt sätt med mycket driv, fast ändå med ett allvar som drabbar läsaren på ett sätt som lättillgänglig litteratur inte alltid gör, plus fyndiga formuleringar.

Oj, vad långa meningar jag råkade skriva idag…

Lämna en kommentar