Helenas dagar Inlägg

Igår gav jag mig in till stan i löparmundering utan att vara riktigt säker på om jag skulle starta i Premiärmilen eller inte… Efter att jag sprang i måndags har det knakat och knäppt väldigt obehagligt i knät. Mer obehagligt än smärtsamt och det har varit så förut och gått över, men… skulle det funka med ett millopp? Strategin “vila mig i form” räckte inte utan knakandet var rejält även på lördagsmorgonen. Planen var att komma på plats och köra lite uppvärmning och göra bedömningen då. För det är liksom inte samma sak att jogga runt köksbordet hemma…

Men först! Först fick jag träffa Karin! Min fina Malmö-baserade före detta kollega, som alltså precis slutat hos oss, var i Stockholm för att träffa nya kollegor och lite sådär. Vi tog en förmiddagsfika på Espresso House och vågade nog inte riktigt reda ut hur länge sedan det egentligen var vi sågs på riktigt… Fint att få ses och sorgligt att vi inte är kollegor längre, men jag hoppas förstås att det blir jättebra för henne.

Efter fikat tog jag en korv på Pressbyrån och sen tunnlade jag ut till Universitetet. Följde strömmen av medaljförsedda människor som gick i motsatt riktning för att hitta startområdet. Det var alltså en start klockan 11 för de som springer milen på under 50 minuter och en klockan 13 för oss andra.

Duggregn och grått, jag satte faktiskt på mitt regnskydd på väskan innan jag lämnade in den… men nej, det blev inget skyfall och det var ju skönt.

Jag hann använda bajamaja och jogga lite på det knöliga gräsområdet. Det knäckte rejält i knät, men gjorde inte ont. Kändes för okej för att sumpa chansen. Det går ju att bryta ett lopp om det inte känns bra, såååå jag lät mig vallas in i startfållan…

Och så starten:

Tidtagningen funkar ju så att den startar när chipet på ens nummerlapp passerar bågarna och det är ju bra eftersom det kan bli lite trångt i början och antagligen skulle vara ännu värre om tiden räknades från tutan… Jag hade alltså god tid att sluta filma, växla till Jogg-appen och starta den innan jag faktiskt startade.

Knät besvärade mig faktiskt inte nämnvärt. Eventuellt knäckande ljud dränktes av omgivningarna och det kändes som att det lugnade ner sig när jag kom in i en riktig löplunk. Så det var väldigt bra att jag inte ställde in på grund av det.

Däremot var det oväntat tungt genast. Det brukar ju vara lätt i början, men nu kändes det trögt och jag fick håll, vilket jag inte brukar få. Det gick ändå i bra fart. Mitt stora mål är ju att komma in under timmen på ett riktigt millopp, har ju bara klarat det på virtuella Tjejmilen då jag fick välja banan och såklart tog en fördelaktig. Men för detta lopp var det mer realistiska målet att springa snabbare än Kungsholmen runt som jag sprang på 1:04:18 för två veckor sedan.

Efter första kilometern blev känslan lite bättre i alla fall. Fortfarande vid kilometermarkering 3 hade jag snittfart 05:59, vilket alltså är min stora målfart, men att hålla den i 10 km är tufft… Vid km 4 hade den ökat till 06:04, vilket fortfarande är en bra fart. Den höll sig också så i flera följande kilometer, men runt 7 km hände något. Jag springer ju oftast 5 eller drygt 6 till vardags och det märks tydligt att jag inte är van att springa längre… Jag segade ner och sprang plötsligt nästan ensam, efter att ha sprungit i klunga hela vägen. Dessutom kom det flera elaka backar just då… Den allra värsta var precis efter 8 km-markeringen, då gick jag faktiskt lite. Så mot slutet tänkte jag att jag skulle vara väldigt nöjd om jag kom in under 06:15 min/km. Lite snabb huvudräkning gav ju att det skulle bli en ordentligt bättre miltid än Kungsholmen runt och det kändes lovande… och jaaaa, det fungerade! Jag kom i mål på 1:02:15 och alltså en snittid på 06:13 min/km.

Jag brukar inte vara en sån som fastnar på loppbilder, men jag såg att en fotograf riktade kameran mot mig precis vid målgången och jodå, bilden kom med i albumet på Facebook:

Medalj fick jag också:

Knäna ömmade efteråt, men det gör de alltid när jag sprungit så långt, så det verkar inte som att knasiga knät gjorde någon skillnad. Och nu efteråt är knät nästan som vanligt!? Så det kanske hjälpte att springa millopp…

Jag är nöjd att jag sprang snabbare än för två veckor sedan! Tjejmilen är om en vecka. Drömmen är såklart att komma in under timmen, men jag vet att det är ganska mycket att hoppas på. Det loppet avslutas med en hemsk och lång backe som kommer att sega ner mig, så jag skulle behöva springa de lättare delarna av loppet väldigt snabbt för att ha en chans.

Tänker att jag kanske borde öva på att springa långt. Springer ju bara milen när det är lopp. Om det var vardagsmat att springa 15 km, om än långsamt, kanske jag inte skulle vara lika knäckt under milloppens sista fjärdedel… Men det är såklart en betydligt större tidsinvestering att springa 15 km långsamt än att springa 5 km snabbt, så det finns ju en anledning till varför jag hållit mig till det senare. Plus att knäna brukar klara mitt vardagsspring bra, men jag är lite rädd för vad de skulle tycka om 15 km.

Kul med lopp! Det var mitt första Premiärmilen! Men jag har sprungit andra lopp där i krokarna och även geocachat där, så jag kände ju igen mig bitvis. Jag hade inte tittat så noga på kartan innan och jag har ju ingen känsla för hur saker ligger i förhållande till varandra, så jag blev lite konfunderad ibland. “Hmm, var vi inte här för ett tag sen? Är inte det där samma personer som hejar?” (jo, stämde nog, banan gick faktiskt som en krokig åtta ungefär) och “Hmm, var det inte här jag klev av tunnelbanan?” (jo). Men också “hmm, det här ser bekant ut” (nej, jag tänkte på Vegoloppet utanför Malmö, haha). Hur som helst ett fint område och det gavs ju en viss naturkänsla av att typ det första jag var tvungen att göra var att väja för en hög hästbajs. :)

1 kommentar