Helenas dagar

Projekt spritsning

Publicerat den 2 mars 2018

Jag gillar ju att baka och fantiserar om att kunna dekorera bakverk snyggt. Men jag är inte särskilt bra på sånt, så min strategi brukar vara att försöka hitta en dekorering som ser mer avancerad ut än vad den är (vanligtvis är det ju tvärt om). Det innebär att jag helst låter bli att försöka täcka tårtor med sockerpasta eller marsipan och att jag på sin höjd har spritsat en enkel swirl på en cupcake ibland.

Men det är ju coolt att spritsa! Så… kanske kan jag försöka lära mig lite i alla fall? Jag har mest försökt spritsa chokladmousse innan, eftersom det är gott, men jag har förstått att det visst inte bara är min oskicklighet som gör det svårt, utan att det finns bättre saker att spritsa, så jag ska testa lite olika recept tänkte jag.

Jag köpte lite leksaker enligt bilden ovan. Det är alltså spritspåsar, tyllar och tyllkopplingar. Basic info: en tyll är en spets med något sorts festligt hål i. Man kan sätta den direkt i en spritspåse, eller så kan man sätta tyllkopplingen i spritspåsen. Sätter man en tyllkoppling kan man byta tyll mot en annan i samma storlek, annars är det i stort sett omöjligt att byta medan man håller på.

Tyllarna och tyllkopplingarna är från Wilton, vilket möjligen beror på en liten del snobberi (som i att det är ett känt märke, men inte som i att de är orimligt dyra tycker jag – ni ser exempelvis att tyllsetet i mitten kostade 52 kr), men framför allt på att det står ett nummer tydligt på varje tyll och om man googlar på det får man upp massor av tips på vad man kan åstadkomma med just denna tyll. Jättecoolt ju! Testa t.ex. att googla wilton 104.

Jag hade för all del lite lösryckta tyllar sedan innan. Mest sånt som följt med när jag köpt spritspåsar eller så, inget särskilt planerat. När jag och Sander vab-bakade härom dagen använde vi de gamla tyllarna och spritsade redningsfrosting. Den frostingen blev superbra och lätt att hantera! Jag fick verkligen mersmak!

Sen kom då detta paket och när barnen ville baka igår igen var jag inte så svårövertalad. Men jag blev såååå besviken, för frostingen funkade inte alls den gången, den blev alldeles för mjuk och slafsig. Vägrade släppa tyllen snyggt och höll inte formen. Gången innan hade jag fått lite mjölklumpar och bruna brända klumpar i redningen, så jag försökte vara duktig och sikta mjölet, vispa jättenoga och koka på lägre värme. Det blev slätt och fint, men jag borde nog ha kokat lite våldsammare ändå, för det blev alldeles för löst. Bra lärdom kanske… men trist.

Så jag har fortfarande inte riktigt, riktigt testat mina nya tyllar känner jag. Får se när det kan bli… problemet är ju som alltid tid. Tid och andra prioriteringar. Bakprojektet har ju egentligen inte så hög prio…

2 kommentarer

Kaoset mitt i Den Stora Ommöbleringen

Publicerat den 1 mars 2018

Egentligen är det ju lite galet att jag drev på för att komma till skott med Den Stora Ommöbleringen aka “Projektet att ge barnen varsitt rum och komprimera ihop kontoret till ett hörn i sovrummet”, eftersom jag förlorar mitt separata kontor och avskilda läshörnan. Det har varit guld värt att ha, men samtidigt har det varit jobbigt att ha det hängande över sig att det ska fixas om (och med alla frågetecken kring hur) och Ava har såklart varit väldigt sugen på eget rum… Så det är väl bra att det har börjat hända grejer…

Första steget var att testa om Ivar-hyllan skulle funka som kontorsplats. Jag provsatt när den stod på sin gamla plats i före detta kontoret.

Nästa steg var att tömma det blivande kontorshörnet i sovrummet, där det stod ett gammalt malplacerat skrivbord från när vi hade två (plus lite diverse prylar…). Jag lade ut en skänkes-annons på Facebook Marketplace för det bordet och det som användes i kontoret och det kom ett par unga behövande och hämtade dem nästan meddetsamma, så det var smidigt fixat. (Jag rekade lite först och såg att det fanns massor av skrivbord ute och det kändes som att det var mer värt att bli av med dem snabbt än att eventuellt kanske lyckas få ett par hundralappar för dem.)

Och sen var det dags att testa om Ivar verkligen skulle få plats i det tänkta kontorshörnet. Medan vi monterade trodde jag faktiskt att det var kört, pga ostrategiskt placerade eluttag och gardinstänger… MEN DET GICK! Kolla:

Ivar fick plats – kolla gardinstången och eluttaget!

På väg till sovrummet testade vi även om Ivar skulle få plats i förrådet, för i så fall skulle vi köpa en till. Det gick inte, det visade sig nämligen att det är för lågt i tak där. Har aldrig noterat att vi har olika takhöjder i lägenheten, men tydligen är det så… Men vi bestämde oss för att köpa en lägre. Vi måste ju tajta till förvaringen i hela lägenheten nu när vi förlorat så mycket förvaringsutrymme i kontoret.

Nästa steg var att Jonas och Ava åkte först en sväng till en återvinningscentral med diverse grejer och sen till Ikea för att köpa Avas nya smarta kombinationsmöbel:

De svarta lådfronterna och skåpsluckorna fanns inte i lager (och gör det fortfarande inte), så vi får komplettera med dem senare.

De köpte också en lägre Ivarkombination till förrådet och lite smågrejer som skrivbordslampa, sänglampa och papperskorg till Avas rum.

Här har vi burit in många stora och tunga kartonger till Avas blivande rum:

Ganska snart hade Jonas byggt ihop den första delen av möbeln:

Första delen byggd, garderob och bokhylla.

Det mesta som står på golvet utöver Ikea-grejerna är bråte som vi inte kunnat slänga för att vi inte har haft ett grovsoprum (ja, inklusive trasig skärm och uråldrig dator som inte använts på evigheter och egentligen gott kunnat slängas långt tidigare). Men måndagen efter helgen det handlades öppnade soprummet igen och vi kunde bli av med massor av utrymmeskrävande skräp. Skönt!

Tyvärr insåg vi att Ivarkombinationen inte fick plats i förrådet… efter att i stort sett ha monterat klart den…

Läsfåtöljen står nu helt malplacerad i vardagsrummet:

Vi tror att bokhyllan ska få plats inne hos Ava, så att fåtöljen kan få lite bättre plats där (dvs ännu mer förvaringskomprimering, då grejerna som är i den nu såklart inte ska följa med till hennes rum…). Men tyvärr försvinner ju en mycket stor del av poängen med fåtöljen när den står här och inte avskilt.

Veckan efter, inklusive helgen, var jag jättesjuk… Men Jonas såg till att driva möbelbygget och jag fick komma och lyfta, hålla, banka och skruva lite när det behövdes.

Vi gjorde den mycket “intressanta” reflektionen att denna compact living-lösning kräver väldigt mycket utrymme för att monteras enligt instruktion, vilket ter sig en smula ironiskt. Tur att Jonas var klar i bollen nog att tänka ut ett alternativt sätt – jag gjorde bara som jag blev tillsagd i all min dimmighet…

Vi blev faktiskt klara! Eller ja, garderoben saknar såklart skåpluckor och skrivbordshurtsen har inga lådor, eftersom de fortfarande inte finns i lager. Jag har ingen mer färdig bild än denna, inser jag:

Det blev bra! Det är verkligen en möbel som känns rymlig och utnyttjar ytan bra. Ava har kunnat sova i sitt nya halvfärdiga rum sedan i söndags och det är förstås stort.

Vi var ytterst tacksamma att ha ett soprum igen när vi var klara:

I tisdags åkte Jonas och Ava till Ikea igen. De bytte Ivar mot en smalare (30 cm djup i stället för 50 cm), alltså den vi hoppas ska funka i förrådet, och köpte en skrivbordsstol till Ava och lite smågrejer som madrasskydd och madrassöverdrag som behövs eftersom den överblivna slafen i våningssängen ska användas som Sanders myshörna.

Nu i helgen blir det fixarhelg igen. Prio ett vad mig anbelangar är att få ordning på vårt sovrum/kontor som nu ser ut så här nu GAAAAH:

Massor av saker som inte längre har sin plats någonstans…

Men först måste vi nog sätta upp Avas sänglampa, slita ut grejer ur förrådet och montera Ivar, tömma och flytta bokhyllan… ja, vi har att göra.

Vi kommer att behöva skaffa lite mer saker också. Ava är sugen på en sittpuff/saccosäck till sitt rum och jag tänker att det vore rätt bra. Annars vill hon ha en fåtölj och jag tror att en säck blir lite lättare att få plats med och flytta runt på efter behag. Vi får se.

Det ska bli skönt när det blir klart. Och det ska bli skönt om sisådär en 15 år när vi kan återta ett rum som kontor och läshörna. :D

Lämna en kommentar

Vego-bokklubben: Kallocain av Karin Boye

Publicerat den 1 mars 2018

Igår träffades Vego-bokklubben över god mat (tre av oss delade på tre pizzor, lyxigt!) på Feca och pratade om Karin Boyes dystopiklassiker Kallocain. Den har faktiskt funnits hemma hos oss länge (införskaffad och läst av Jonas) och jag har tänkt läsa den men aldrig kommit till skott. Perfekt att få en spark i baken!

Kallocain gavs ut 1940 och har undertiteln Roman från 2000-talet. Den målar upp en hemsk värld där individen existerar endast som en kugge i det gigantiska statsmaskineriet och inte förväntas bry sig om något annat än statens bästa. Till och med barnen är statens egendom från åtta års ålder då de lämnar hemmet för att uppfostras till goda medsoldater på statliga institutioner.

Leo Kall är, eller gör sitt bästa för att vara, en oklanderlig medsoldat och åstadkommer en betydelsefull uppfinning som får namnet kallocain. Det är en drog som får människor att avslöja sina hemligheter. Nu blir det möjligt att kontrollera inte enbart handlingar utan även tankar! Så oerhört praktiskt för staten att smidigt kunna få bort människor med fel inställning.

Jag citerar ett stycke där de pratar om den stora arbetsbördan att hantera kallocainförhör med alla som blir angivna av sina medsoldater:

– […] Men vad ska det bli av med alla nya angivelser? Vi kan ju inte ha två tredjedelar av befolkningen i straffarbete!
– Varför inte! sade han glatt […]. Skillnaden är inte så stor, och lönebudgeten blir mindre. Men allvarligt talat, så har det kommit klagomål från finanschefen i staden, och det lär vara likadant överallt. Det betyder att vi av finansiella skäl får lov att rensa bland angivelserna. Ingen kommer att bli häktad mer utan att angivaren lämnar en utförlig skriftlig redogörelse över skälen för sina misstankar. Redan det gallrar. Vidare kommer vi bara att ägna oss åt mer framträdande medsoldater. Vi får kasta hela vår uppmärksamhet på Statens säkerhet, förstår ni. Underordnade poster får finkammas någon gång i framtiden, och turen till rån, stöld och smärre privatmord kommer sist. Vi får gallra, gallra, gallra, men det gör inget, nog får vi arbete för det.
Han återtog sin vandring och brast i skratt, den korta gälla gnäggning som var så karakteristisk för Karrek.

Det som fick mig att fastna för just det stycket var framför allt det underbara uttrycket “smärre privatmord”, som fångar mycket av essensen i boken.

Givetvis blir det konsekvenser av att människors hemligheter blottläggs. Givetvis får Leo Kall utstå en del kval. Jag går inte in på detaljer nu, men rekommenderar verkligen att du läser boken.

Den episka läsutmaningen
Med denna bok kunde jag bocka av ett par knepiga kategorier i läsutmaningen, även om det känns smått makabert att jubla över att lyckas med den ena…
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
3. En science fiction-bok. (Upptagen)
13. En klassiker. (Upptagen)
14. En svensk klassiker. (Upptagen)
21. En dystopi.
47. En bok av en författare som tog sitt liv.
53. En bok med ett egennamn i titeln. (Upptagen)
92. En bok som filmatiserats, men där du inte sett filmen än. (Upptagen)

BokinfoTitel: Kallocain
Författare: Boye, Karin

1 kommentar

Första steget mot Den stora ommöbleringen

Publicerat den 11 februari 2018

Idag testar jag att använda Ivar-hyllan som skrivbord. Vi tror att den skulle gå att knöka in i sovrummet, men innan vi provar tänkte jag testa om det känns ok att sitta så. Preliminärt säger jag ja. Det är klart mindre bordsyta än tidigare och ytan är obehagligt sträv, men det kanske kan gå att leva med (tills barnen är utflugna och jag kan återerövra ett rum)… Särskilt som att vi inte har någon extern skärm som kräver plats längre, den har slutat fungera. Känns lite inte som prio 1 att köpa ny även om det är trevligt att ha.

Anledningen till experimentet är alltså att barnen ska få varsitt rum. Ava ska flytta in i det som nu är kontoret och vårt sovrum ska få en kontorsplats. Fåtöljen i kontoret får byta plats med bokhyllan i vardagsrummet (hej då avskilda läshörn…). Ava ska få ny loftsäng/skrivbord/skåp-kombo.

Den största utmaningen är alla SAKER som också finns i kontoret.

Nu är det visserligen lite extremt, eftersom kontoret används som mellanlagring av grovsopor i väntan på att vårt soprum ska öppna igen… Så här fint är det:

Den vita skrivaren stod alltså tidigare i hyllan som nu blivit skrivbord och den vita hurtsen som nu står intill garderoben stod under nuvarande skrivbordsskivan. Det mesta av det som står på golvet under stringhyllan väntar på soprummet.

Målningarna på garderoben hade kunnat vara Sanders, men de är Avas… Suttit länge…

Det känns som ett stort och jobbigt projekt som såklart innebär försämring för mig och Jonas, men det känns som en bra grej att kunna ge Ava ett eget rum. Det får väga upp.

Men vi lär ju möblera om så fort barnen flyttar till studentboende… För mig var det väldigt lyxigt att jag hade kvar mitt rum långt efter att jag egentligen flyttat (jag har fortfarande mycket saker där…), framförallt då när jag åkte “hemhem” på lov och så, men vi har ju inte lika mycket yta som mina föräldrar…

1 kommentar

Turtles all the way down

Publicerat den 6 februari 2018

Klart jag blev nyfiken när John Green släppte en ny bok! Jag har tidigare läst The fault in our stars, Looking for Alaska och Paper towns. Länkarna går till det jag skrev om dem på Barnboksprat (har visst inte skrivit om Paper towns). Och alla var synnerligen kompetent skrivna ungdomsböcker, på den nivån att man gärna sätter dem i händerna på inte bara ungdomar man känner utan vuxna också.

Okej, så Turtles är kanske inte riktigt lika drabbande som svårslagna The fault in our stars, men den var också väldigt trevlig läsning. Huvudpersonen är high school-eleven Aza Holmes, som lider av ångest och tvångstankar. Hon fastnar lätt i överväldigande tankespiraler om bakterier som tar över hennes kropp. Vid sin sida har hon sin livliga och karismatiska bästis Daisy, som extrajobbar på en snabbmatsrestaurang och skriver romantisk fanfiction om Rey och Chewbacca i Star Wars.

När en saftig belöning utlovas till den som kan bidra till att den kände mångmiljonären Russell Pickett hittas efter att ha rymt från rättvisan och sina två barn blir Daisy sugen på att prova lyckan som detektiv. Att Aza faktiskt känner en av sönerna Pickett, sedan de åkt på ett läger för barn som förlorat en förälder (Azas pappa, Davis mamma) för flera år sedan, gör det oemotståndligt. Men det blir inte precis okomplicerat när Aza återfår kontakten med Davis och tycke uppstår.

Den som undrar vad titeln syftar på kan läsa mer här: Turtles all the way down (Wikipedia)

Fin bok och fint skildrade psykiska problem.

Den episka läsutmaningen
I utmaningen passar (fetlagda blir det):
6. En kärlekshistoria. (Alltså, den är ju mer än det, men…)
9. En Young Adult-bok.
28. En bok som är utgiven under de senaste tolv månaderna. (Upptagen)
64. En bok som är skriven i jagform. (Upptagen)

BokinfoTitel: Turtles all the way down
Författare: Green, John

Lämna en kommentar

Donken, strumpshopping och Coco på bio med Sander

Publicerat den 4 februari 2018

I helgen sov Ava över hos en kompis och de gick och såg nya filmen Coco på bio. Jag tänkte att Sander också borde få se den (eftersom vi sett reklam för den och pratat om att se den), så han och jag åkte in till stan idag. Först lunchade vi på McDonald’s. Sander var inte sugen på hamburgare, så det slutade med att vi delade på en McVegan & C:o… dvs jag åt burgaren och han åt några pommes. Jag som hade hoppats att nya veganburgaren skulle vara ett säkert kort… det hade underlättat mycket i sommar när vi ska resa runt, t.ex. Nåja… vi får väl se hur det går med det. (Han ville ha pizza idag, men pizzeriorna som funkar för oss ligger inte jättenära bion och de öppnade 11 eller 12 och filmen började 12.)

Sen hade vi lite tid innan bion och eftersom Sander har väldigt många tunnslitna och/eller egentligen för små strumpor slank vi in på Lindex på väg dit. Jag har tittat på strumpor åt honom själv ett par gånger, men inte riktigt vågat fatta det stora beslutet åt honom. :) Så idag fick han bestämma själv och vi kom hem med dessa:

Lite otippade val för killen som gärna påpekar att han hatar rosa… Jag skulle ju aldrig ha vågat köpa dem själv. Men han tar ju på sig sina rosa kläder emellanåt (senast igår hade han en rosa/gul-randig tröja hemma och på kalas) utan att blinka och det känns väldigt mycket som att det bara är något han lärt sig att säga. Nåväl, blir intressant att se hur han gillar strumporna framöver. Jag tänkte ju i alla fall inte vara föräldern som påminde honom om att han valde “fel” färg. Kaninstrumporna var kanske lite av ett misstag, eftersom vi missade att de hade antihalkpluppar, vilket han inte vill ha. Men han tyckte inte att det gjorde något när vi såg det. Han gillar verkligen strumpor med djur som hamnar på ovansidan av fötterna, så det vägde väl upp.

Och sen blev det Coco:

Jag tyckte att den var alldeles fantastisk, rekommenderar verkligen!

Lämna en kommentar

Fodrade galonkläder!

Publicerat den 1 februari 2018

Nu är det sånt där härligt mittemellanväder när det snöar men ändå bara blir blött.

Vi har aldrig haft fodrade galonkläder förut, eftersom vi haft så mycket annat. Vanliga fodrade vinterkläder (ofta både overall och set med jacka och byxa), galonkläder, skalkläder… Men nu köpte jag det fleecefodrade galonsetet som bilden visar till Sander, strax före jul på rea. Och jag känner väl ungefär: halleluja! Det är sååå skönt att slippa dra på galonbyxor utanpå vinterkläderna, något som Sander verkligen ogillar och som därför kan resultera i en del drama utöver att det är bökigt.

Och det är så skönt att all lera sätter sig utanpå i stället för att tränga in i tyget och att man kan spola av det värsta och ändå ha ett torrt set nästa dag.

Det är en variant med isydd fleeceväst i byxorna och jag var väl lite orolig för passformen, men det funkar jättebra och ger ju både extra värme och glipfritt mellan byxor och jacka.

Skönt att konstatera att det var ett bra köp.

Lämna en kommentar

Veganbokprat #5: Egalias döttrar av Gerd Brantenberg

Publicerat den 28 januari 2018

I landet Egalia äter männen p-piller, klämmer in sig i trånga särkar och bär pehå. Trött på att betraktas som mindre kompetent bildar den unge Petronius till slut Mansligan, en maskuliniströrelse, och gör uppror mot orättvisan.

Egalias döttrar är en sådan bok som jag länge känt till på avstånd, men jag visste inte mer om den än att den vänder på könsrollerna. Nu röstades den fram i min bokcirkel (inte mitt förslag) och det kändes kul att få stifta närmare bekantskap med denna feministklassiker.

Något av det bästa med boken tycker jag är hur författaren belyser språket och hur mycket av det som utgår från att mannen är norm. I Egalia är det förstås tvärt om. Man säger inte människa, utan kvinniska. Och man säger förresten inte “man” som generiskt pronomen, utan “dam”. Alltså säger dam kvinniska. Det tar ett litet tag att komma in i det, men det är ganska roligt. Och allra roligast är kanske begrepp som “manlig riksdagskvinna”. Det låter ju så knasigt, ändå är det precis sånt vi säger idag fast förstås tvärtom.

Männen i Egalia ska helst vara feta och ha små penisar. För kvinnor gäller inga skönhetsideal med motiveringen att deras kroppar ändrar form naturligt i och med graviditeten. Det vore befängt att försöka styra kvinnokroppens utseende. Männens roll är att sköta barn och hushåll medan kvinnan jobbar och drar in pengar. Fullt naturligt, eller hur? Det är ju mannen som planterar barnet i kvinnan och när hon fött har hon gjort sin insats. Det gäller för mannen att få faderskapsbeskydd, annars kan han bli ensamstående far eller få finna sig i att en annan man uppfostrar hans barn om kvinnan väljer honom i stället.

Det finns gott om exempel i boken på hur samhället prioriterar annorlunda när det är kvinnan som är normen. Det är träffsäkert och ofta humoristiskt. Alla dessa idéer är den stora behållningen av boken, tycker jag. Berättelsen om Petronius blir liksom mest ett sätt att få fram allting. Men det funkar.

En annan kul språklig grej är förresten namntraditionen: kvinnorna heter slagkraftiga saker med schwung, så som Gro, Rut, Lis eller Ba. Männen har pråliga namn, som illustrerar deras dekorativa roll i samhället: Petronius, Baldrian, Fandango, Mirabello, Britobert, Syprian, Lisello…

Och somligt känns ju riktigt aktuellt: några av de djärvare karaktärerna förespråkar att man (dam) i stället för att säga dam ska säga en som generiskt pronomen.

Kul att ha läst den!

Veganbokpratet blev på Feca, strategiskt nog eftersom den restaurangen ligger granne med mitt jobb. Vi var sex personer anmälda, men blev tyvärr bara tre. Men det gick ju det med. Vi åt mumsig pasta och tyckte ganska lika om boken.

Den episka läsutmaningen
Hittade bara en sak att bocka för i den episka läsutmaningen:
13. En klassiker. (kallas ofta feministklassiker)
53. En bok med ett egennamn i titeln. (Upptagen)
89. En bok du lånar på bibblan. (Upptagen)

BokinfoTitel: Egalias döttrar
Författare: Brantenberg, Gerd

Lämna en kommentar

Kärleken till livet – om Marie Fredriksson

Publicerat den 27 januari 2018

Det var fint att läsa boken om Marie Fredriksson. Under några år på 90-talet var jag ett synnerligen hängivet Roxettefan och även om jag inte brinner för musik och idoler på samma sätt nu längre har de gamla favoriterna ändå en särskild plats i hjärtat.

Marie berättar om barndomen och karriären varvat med den nutida kampen mot sjukdomen hon drabbats av. Trots att jag inte lyssnat på vare sig Roxette eller Maries andra projekt på väldigt länge började musiken spela i huvudet nästan varje gång en låttitel nämndes. Det var mysigt.

2002 upptäcktes Maries hjärntumör och trots att den avlägsnades framgångsrikt har hon lidit svårt av sviterna efter strålbehandlingen och bland annat fått problem med minnet, sitt ben och med balanssinnet. Hon återupptog turnerandet under en tid och jag kan tänka nu att jag borde ha tagit chansen att se Roxette live igen (jag såg dem i Globen 1994), för nostalgins skull. För nu har Marie lagt ner konsertlivet. Det kändes skönt att ändå se henne se ut och låta som sig själv i videon Alone Again från 2017 (även om det såklart finns en anledning till att hon sitter ner).

Jag har fått lite mer restid till jobbet nu och läser ibland e-böcker på väg dit eller hem. Den här boken passade fint till det och jag susade igenom den rätt snabbt. Det enda som kändes synd med det är att jag tror att pappersutgåvan innehöll bilder, som saknades i e-boksvarianten (i ett kapitel stod det i alla fall att Marie och Helena valde bilder till boken). Jag får väl kanske leta upp ett pappersex och ta en titt på dem.

Det kändes ledsamt när boken var utläst. Sorgligt att Marie, som egentligen är så full av energi, drabbats så hårt. Samtidigt var det fint skrivet om hur hennes familj stöttat henne, att hon faktiskt överlevde mot alla odds, och att hon lyckas vara så positiv.

Den episka läsutmaningen
I den episka bokutmaningen väljer jag de feta:
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
27. En bok av eller om en musiker.
44. En bok av en författare med samma förnamn som du. (Helena von Zweigbergk)
63. En bok berättad ur kvinnlig synvinkel. (Upptagen)
89. En bok du lånar på bibblan. (Upptagen)

BokinfoTitel: Kärleken till livet
Författare: Zweigbergk, Helena von & Fredriksson, Marie

Lämna en kommentar

Bloggat i 18 år

Publicerat den 21 januari 2018

Bloggen är myndig! Min bäbis har blivit vuxen… Eller nåt.

Jag firar i vanlig ordning med lite statistik för det senaste året.

Söktermer brukar vara kul att titta på. Det är i ärlighetens namn inte särskilt många träffar den vägen för det senaste året. Själva termerna är inte enormt förvånande heller:

Mest lästa (det första väldigt överlägset så) inläggen är dessa (strunta i att ett är markerat, det var ett misstag som jag såg när jag redan var klar att posta inlägget och inte orkade gå tillbaka och fixa om…):