Barabbas

Det här var den andra nobelpristagarboken jag köpte från Bokbörsen nyligen. Jag måste tyvärr erkänna att när jag läst de första kapitlen var jag inte det minsta sugen på att läsa vidare. Jag hade läst så många lovord från bloggare på nätet, ändå blev boken liggande och jag drogs in i en lässvacka. När jag började läsa igen läste jag andra böcker. Till slut fick jag tvinga mig att plocka upp den här och läsa klart den. Och jodå, som så ofta förr var det i slutändan värt det i alla fall.

Barabbas handlar om mannen som blev benådad för att Jesus skulle korsfästas i hans ställe. Barabbas är en rövare med otäck uppsyn och inte mycket gott i sig. Men han är inte oberörd av mannen som dör i hans ställe. Han bevittnar korsfästelsen och ser hur ett märkligt mörker sänker sig över Golgata när mannen dör. Kan han verkligen vara Guds son, som det sägs? Han söker sedan upp Jesus anhängare och vill ibland bli en av dem, ibland inte. Han har svårt att förstå Jesus budskap om att man ska älska varandra, för själv har Barabbas aldrig upplevt kärlek.

Till sist brydde jag mig om den osympatiske och hopplöse Barabbas och ville veta hur det gick för honom. Det är inte precis någon upplyftande historia, men jo, till slut tyckte jag faktiskt om den.

Boken har nu fått vandra vidare med Bookcrossing.

BokinfoTitel: Barabbas
Författare: Lagerkvist, Pär
ISBN: 9100474770

Sagan om den okända ön

Jag kände att det var dags för någon nobelpristagare igen, så jag köpte två böcker från Bokbörsen. Den ena var denna lilla (38 sidor!) bok av José Saramago, Sagan om den okända ön. Som namnet antyder är det en saga (för vuxna) och det börjar med ett besök hos kungen:

En man kom och knackade på kungens port och sade, Ge mig en båt. Kungens hus hade många portar, men just den här var porten för petitioner. Eftersom kungen tillbringade all sin tid sittande vid porten för gåvor (för de gåvor man gav honom, alltså), spelade han ovetande var gång någon kallade från petitionernas port, och det var först när det ständiga slamret av portkläppen i brons blev mer än notoriskt, ja, skandalöst, och störde grannarnas frid (folk började muttra, Vad är det för kung vi har som inte svarar) som han gav order till förstesekreteraren att gå och ta reda på vad den bönfallande som inte kunde hålla tyst ville. Då kallade förstesekreteraren på andrasekreteraren, denne kallade på den tredje, som skickade förste adjutanten, vilken i sin tur skickade den andre, och så vidare hela vägen tills mannen nådde städerskan, vilken, eftersom hon inte hade någon mer att skicka, gläntade på petitionernas port och frågade i springan, Vad är det du vill.

Efter många om och men får mannen faktiskt en båt och städerskan beslutar sig för att hon hellre vill städa båtar än slott, så hon följer med honom. Mannen vill hitta en okänd ö, trots att alla säger till honom att det inte längre finns några okända öar.

Boken är humoristiskt skriven och på ett sätt mysig att läsa, fast på ett annat sätt galet irriterande. Ni ser ju hur dialogen vävs in i texten, utan annan markör än stor bokstav. Det blir faktiskt riktigt jobbigt när det är en längre dialog, som ofta är fallet:

Städerskan väntade på honom vid landgången, men innan hon hann öppna munnen och förhöra sig om hur resten av dagen hade förlöpt för honom, sade han, Oroa dig inte, jag har med mig mat åt oss båda, Och sjömännen, undrade hon, Det kom ingen, som du ser, Men du gjorde väl upp med dem att de skulle komma åtminstone, frågade hon igen, De sade till mig att det inte fanns några okända öar längre, och att även om de fanns tänkte de inte slita sig från friden i sina hem och det goda livet på linjefartygen för attt ge sig ut på havsäventyr i sökandet efter något omöjligt, som om vi fortfarande var kvar i det grymma havets tidsålder, Och du, vad svarade du, Att havet alltid är grymt, Du berättade inte för dem om den okända ön, Hur skulle jag kunna berätta för dem om en okänd ö när jag inte känner till den…

…osv, det kommer lika mycket till innan punkt.

Det är nog tur att boken inte är längre än den är, för även om den är lite småmysig är det jobbigt att läsa sån text.

Nu får boken resa vidare med bookcrossing.

BokinfoTitel: Sagan om den okända ön
Författare: Saramago, José
ISBN: 91-46-17500-8

Nobelpriset 2011 till Tranströmer

Förra året satt jag vid datorn och väntade på meddelandet om att Mario Vargas Llosa skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur. I år var jag mitt uppe i flyttstök och nåddes av nyheten om Tranströmers vinst först i efterhand genom andra som varit bättre bevakare än jag.

Tomas Tranströmer skrev lyrik som ryms i en enda samlingsvolym. Den och alla separata verk var väldigt svåra att hitta i butik åtminstone strax efter kungörandet, men däremot gick det bra att låna en elektronisk version på biblioteket, så nu har jag läst lite Tranströmer i mobilen. Smidigt!

Jag är ovan vid att läsa lyrik. Jag är van vid att läsa skönlitteratur, från pärm till pärm med ett ordentligt driv i läsandet. Det är inte optimalt att läsa lyrik på det sättet. Samtidigt är jag inte harmonisk nog att läsa mer njutningsfullt och portionsuppdelat. Jag saknar att fångas av kontinuiteten i en roman.

För att jag ska vilja räkna en bok som läst vill jag ha läst ALLT. Jag har inte läst hela Tranströmers samlingsvolym, men jag läste hela Mörkerseende (som alltså tidigare givits ut som fristående bok), som vid en första anblick såg ut att tilltala mig mest. Jag har även bläddrat runt i resten av samlingsverket och läst lite här och där.

Jag hastar igenom texterna, fastnar för somliga partier och tråkas ut av andra som inte talar till mig. Ibland hittar jag guldkorn, bland annat detta stycke (som är från just Mörkerseende) som jag sett citeras på andra ställen också, så uppenbarligen tilltalar det fler än mig:

Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Och det här (ur Sanningsbarriären) kanske många kan känna igen sig i:

Den här kvinnan köper och köper saker
för att kasta i gapet på tomrummen
som smyger bakom henne.

Texterna är både korta, klatschiga betraktelser och mer novellartade längre stycken. Det är trevligt att ha hela samlingsvolymen och jag kommer kanske att bläddra lite mer i den innan jag plockar upp nästa roman.

BokinfoTitel: Mörkerseende
Författare: Tranströmer, Tomas

Den stygga flickans rackartyg

Jag kan inte påstå att jag var överdrivet sugen på att läsa Mario Vargas Llosa, men jag blev väldigt positivt överraskad av Den stygga flickans rackartyg. Jag hade dock svårt att ta den till mig i början. Huvudpersonen Ricardo faller handlöst för den sensuella men känslokallt beräknande Lily när de båda är tonåringar i Miraflores i Lima. Hon avvisar honom och försvinner ur hans liv, men lyckas på något sätt dyka upp igen där han befinner sig på olika platser i världen och gång på gång upprepa samma visa; han deklarerar sin brinnande kärlek, hon är likgiltig, hon låter honom njuta av henne korta stunder för att sedan svika honom och fly med någon som har det enda hon verkligen värdesätter i livet: makt och pengar. Jag kunde inte riktigt sympatisera med Ricardo till en början och jag retade mig på att han kallade det kärlek när det verkade som att det viktiga var att erövra henne fysiskt snarare än känslomässigt, med tanke på att han inte lät hennes likgiltighet stå ivägen. Men i takt med att berättelsen kompliceras och sveken radas upp får jag lättare att acceptera hur han fastnat för henne, hur han gång på gång dras ner i träsket som är att älska henne, trots att han försöker värja sig. Hon är sannerligen ingen enkel människa att älska och själv älskar hon ingen.

Jag blev rejält indragen i boken och kan konstatera att det här bokåret fortsätter vara fantastiskt bra.

BokinfoTitel: Den stygga flickans rackartyg
Författare: Vargas Llosa, Mario
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113038209

Of mice and men

”Guys like us, that work on ranches, are the loneliest guys in the world. They got no family. They don’t belong no place … With us it ain’t like that. We got a future … because I got you to look after me, and you got me to look after you.”

Ett omaka par kringvandrande arbetare i 1930-talets Kalifornien kommer till en ny farm för ett nytt tillfälligt jobb. George är finlemmad och förståndig, Lennie är enorm och efterbliven. Lennie är from som ett barn och stark som en oxe, vilket ständigt försätter honom i nya knipor som George måste reda ut. Livet skulle vara så mycket enklare för George om han slapp hålla reda på Lennie, men de har bara varandra och de drömmer om en bättre framtid tillsammans. När de bara har jobbat ihop tillräckligt med pengar ska de köpa sig en liten gård där de ska odla grödor som är deras egna.

Den stora drömmen får nytt liv när de träffar gubben Candy på den nya farmen. Han har en hel del pengar undanstoppade och eftersom han inte längre duger till mycket vill han gärna finansiera den lilla gården mot att han får bo där tills han dör. Det fattas bara lite pengar. De behöver bara jobba en månad på farmen för att allt ska kunna gå i lås.

På farmen finns även den ilskne Curley, bossens son, och dennes fru som ständigt söker sig till de andra männen. Där finns andra arbetare och där finns Crooks, den svarte stallarbetaren.

Åh, vilken bok. Den är inte lång, varenda ord finns där av en anledning. Berättandet är sparsmakat, men ändå levande, med tidsenliga dialektala uttryck som det främsta kännetecken. Den är en typisk nobelpristagarbok på så sätt att den samtidsskildrar på ett effektivt sätt och stilen är inte helt olik Hemingways (sparsmakad text om burdusa män) även om jag uppfattar den som mer sympatisk och känsloengagerande än de Hemingwayska texter jag hittills tagit del av.

Ensamhet och utstötthet är centralt i boken. Alla är på något sätt ensamma och oönskade. Vänskapen mellan George och Lennie, trots att George framställer också den som oönskad, är den djupaste relationen som finns i den hårda miljön. Lennie verkar vara den ende som förmår hysa några varmare känslor, som han riktar mot de små djur som han så gärna vill klappa. Arbetarna driver runt, var och en för sig, till olika farmer där de arbetar en tid för pengar som de blåser på horor och alkohol. Curleys icke namngivna fru är ensam kvinna i männens tuffa värld och arbetarna vill inte ha med henne att göra av rädsla för att hamna i trubbel med Curley. Crooks är den ende mörkhyade, som är hänvisad att sova i ett rum ute i stallet i stället för tillsammans med de andra arbetarna, på grund av sin hudfärg.

Stämningen i boken är olycksbådande, med en strimma av hopp och en smula värme. Karaktärerna är levande och lätta att känna för. Jag tycker att boken är enormt fin och rörande.

(Fast jag retade mig på denna utgåva, som har en sammanfattning och instuderingsfrågor till varje sektion innan sektionen börjar. Man får verkligen akta sig för att inte råka se någon mastodontspoiler.)

BokinfoTitel: Of mice and men
Författare: Steinbeck, John
Förlag: Pearson Longman
ISBN: 0582461464

En finstämd hyllning till en åsna

Tack vare en bokstråle på bookcrossing har jag fått stifta bekantskap med en åsna som somnar av vaggsånger, som leker med barn och djur, som är mjuk till det yttre men har muskler av stål, som uppenbart är älskad och respekterad av sin ägare poeten.

Berättelsen består av korta anekdoter om Silvers förträfflighet, landskapets skönhet och livets allvar. Det är väldigt, väldigt vackert skrivet och texten ackompanjeras av enkla men uttrycksfulla bilder – se ett exempeluppslag här nedanför.

Jag tycker mycket om boken. Några unkna formuleringar om kvinnor stör mig visserligen, men lyckligtvis är de få. Exempel: ”Men när jag bad henne om den, gav hon mig den gärna, med den mjuka frivilliga lydnad som brukar skänkas mannen av den unga flickan på väg att bli kvinna.”

Ett uppslag ur Silver och jag, klicka för större.

Juan Ramón Jiménez fick Nobelpriset i Litteratur 1957.

BokinfoTitel: Silver och jag
Författare: Jiménez, Juan Ramón

Mannen utan öde

I Budapest 1944 blir György, en fjortonårig pojke som råkar vara jude, stoppad av polis på väg till arbetet. Efter en dags väntan, under vilken fler judar anslutit sig till vad som blivit en ganska stor grupp, skickas de iväg på en lång resa. Pojken tillbringar det kommande året i koncentrationslägren Auschwitz, Buchenwald och Seitz. Mirakulöst nog överlever han trots rejält vacklande hälsotillstånd.

Imre Kertész fick Nobelpriset 2002 för ”ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”. Han har skrivit ett flertal böcker om sina egna upplevelser av förintelsen och Mannen utan öde inleder romansviten.

Det första som slog mig när jag började läsa är att György förefaller lika iskallt neutral som Mersault i Främlingen. Till en början hade jag därför fantastiskt svårt att tycka om honom, särskilt när han kyligt berättade om hur det liksom blev så att han plötsligt fick en flickvän utan att bry sig nämnvärt. Men att han fortsätter förhålla sig passiv och neutralt accepterande till händelserna kring honom är just det som är speciellt med boken och som gjort den så uppskattad av många. György använder ofta ordet ”naturligt”. Varje dålighet som sker väljer han att se ur förövarens perspektiv som någonting helt naturligt, under omständigheterna. Han anpassar sig till livet som fånge och hans uppfattning om vad som är ”naturligt” tänjs allt mer, men tycks rymma hur mycket som helst.

Det känns en smula konstigt att läsa en så neutralt hållen skildring av förintelsen, men hemskheterna tränger igenom och lyckas beröra ändå. Sakligheten ger en dokumentär känsla som gör varenda ord trovärdigt.

Språket är bitvis ganska snårigt, som här:

Jag hade nämligen aldrig trott, men så är det faktiskt, att det inte någonstans är lika viktigt med en viss ordning, en viss föredömlighet, jag skulle nästan kunna säga oförvitlighet i livsföringen som just i fångenskap, tydligen.

Något som retar mig är att det ofta är infällt citat på tyska som jag inte alls förstår, eftersom jag inte kan tyska. Jag hade gärna sett dem översatta, om inte annat i en fotnot. Oöversatt polska stör mig inte lika mycket, för den förstår inte György heller. Men tyska kan han rätt bra och då vill jag också förstå!

Nu har jag läst 8 av 107 nobelpristagare. Fortfarande inte många, men det tar sig…

BokinfoTitel: Mannen utan öde
Författare: Kertész, Imre
Förlag: Norstedts
ISBN: 9113003232

The old man and the sea

Trots att Hemingway inte är en helt och hållet ny bekantskap för mig har jag inte riktigt kunnat pricka av honom från nobelpristagarlistan tidigare. Jag kan i alla fall inte minnas att jag läst någon hel bok, utan tror att jag bara läst utdrag och möjligtvis någon novell. Mitt senaste möte med Hemingway var när jag såg The snows of Kilimanjaro som film nyligen. Det var ingen särskilt positiv upplevelse. Jag finner Hemingways bild av idealmannen motbjudande, då den i princip går ut på att riktiga män är tuffa snubbar som bevisar sin manlighet genom att döda djur. Jakt och fiske låg Hemingway varmt om hjärtat och han skrev ju mycket om det, så även i The old man and the sea. Den handlar om en gammal mans långa kamp mot en enorm fisk som till synes outtröttligt drar iväg med hans lilla fiskebåt. Mannen har haft dålig fiskelycka under en längre tid och är fast besluten att visa att han är man nog att klara av fisken, trots att han är ensam och fisken drar honom ut på öppet hav, långt från säkerheten. Egentligen händer det inte så mycket. Gubben pratar med sig själv och löser så gott han kan de praktiska detaljerna kring att hantera fiskelinor, få i sig mat och så vidare. Han hinner tänka mycket också. Intressant är den enorma respekt och kärlek med vilken han tänker på fisken. Han ser den inte som ett stycke mat, utan som en jämbördig motståndare. Några citat:

”I’ll kill him though”, he said. ”In all his greatness and his glory.”
Although it is unjust, he thought. But I will show him what a man can do and what a man endures. (sid. 55)

”Then he was sorry for the great fish that had nothing to eat and his determination to kill him never relaxed in his sorrow for him. How many people will he feed, he thought. But are they worthy to eat him? No, of course not. There is no one worthy of eating him from the manner of his behaviour and his great dignity.” (s. 64)

”Perhaps it was a sin to kill the fish. I suppose it was even though I did it to keep me alive and feed many people /… / …and he kept on thinking about sin. You did not kill the fish only to keep alive and to sell for food, he thought. You killed him for pride and because you are a fisherman. You loved him when he was alive and you loved him after. If you love him, it is not a sin to kill him. Or is it more?” (s. 90-91)

The old man and the sea är en speciell bok. Den lyckas förmedla både spänningen och det långtråkiga i mannens situation och slutet lämnar kvar en effektfull känsla av total meningslöshet. Jag undrar om det var värt det för mannen att bevisa sin stora manlighet?

BokinfoTitel: The old man and the sea
Författare: Hemingway, Ernest
ISBN: 0099908409

Främlingen

Just nu är alla böcker av Mario Vargas Llosa föga förvånande utlånade på Landvetters bibliotek, men jag kom i alla fall därifrån med några andra verk av nobelpristagare, bland annat Främlingen som låg och såg oemotståndlig ut på ett litet bord med en skylt som pratade om läsvärda nobelprisvinnare.

Främlingen är en beklämmande liten roman. Den handlar om Mersault, en ”vanlig människa som slumpen gör till mördare”, för att låna baksidestextens formulering. Första halvan av boken leder fram till Mersaults dåd och vi får så smått lära känna denne iskallt likgiltiga person. Det första som händer är att hans mor dör och vi följer med honom på likvaka och begravning. Han är lika likgiltig till dödsfallet, som till att bli erbjuden tjänst i Paris och som till att hans damsällskap föreslår äktenskap. Ett citat som exemplifierar bra:

På kvällen kom Marie och hämtade mig, och hon frågade om jag ville gifta mig med henne. Jag svarade att mig gjorde det detsamma, och att vi kunde ju göra det om hon ville det. Då ville hon veta om jag älskade henne. Jag svarade, som jag redan hade gjort en gång förut, att det hade ingen betydelse, men att jag var säker på att jag inte älskade henne.

Formuleringar som ”mig gjorde det detsamma” och ”det hade ingen betydelse” är mycket frekvent förekommande i boken. Mersault ser livet som en kedja av tillfälligheter och bryr sig inte om någonting alls. Så ”råkar” han bli mördare efter att ha blivit indragen i en konflikt han egentligen inte har med att göra. Bokens andra halva handlar om rättegången och livet i fängelsecellen och nu får man anledning att fundera över hur stor vikt som egentligen bör fästas vid hans obehagliga personliga egenskaper. Rättegången kommer mångt och mycket fokusera på hur han agerade vid sin mors begravning, att han dagen efter gick ut och roade sig med en kvinna, och annat som inte rör själva brottet.

Jag läste den äldre översättningen av Sigfrid Lindström, men om jag känt till nyöversättningen av flerfaldigt prisbelönte översättaren Jan Stolpe skulle jag hellre ha läst den. SvDs recensent Thure Stenström skriver om nyöversättningen ”som med sitt vardagliga, avspända och nedskalade tonläge vida överträffar Sigfrid Lindströms mer högtidliga gamla. Den fångar skickligt det torftigt nakna, nästan Hemingwayliknande ordflöde som i originalet utmärker huvudpersonen Meursault” (notera att huvudpersonen heter Meursault i originalet och nyöversättningen, men Mersault i den äldre). Det låter onekligen lockande, men jag lär inte läsa om boken nu genast enbart därför.

Paradoxalt nog är Mersault en romankaraktär som är intressant just för att han är så ointressant. Vanligtvis brukar man vilja komma karaktären under skinnet och känna vad den känner, veta hur den tänker och vad som driver den, men Mersault är som ett tomt skal. Det finns ingenting att sympatisera med, men han blir ändå intressant eftersom han är så absurt likgiltig och visar att livet i sig självt inte betyder någonting – man får själv fylla det med mening och gör man inte det, då är man en Mersault.

BokinfoTitel: Främlingen
Författare: Camus, Albert
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100104016

Aniara

Idag har jag varit hemma sjuk och läst Aniara, trots att det inte alls var så jag tänkt mig dagen. För det första tänkte jag att jag skulle vara frisk (efter två dagars sjukskrivning) och jobba, men efter en timme på jobbet insåg jag att det inte var lönt att försöka. Jag fick kapitulera för mitt bubblande innanmäte och bege mig hemåt igen. På hemvägen har jag ett bibliotek, så jag tänkte att jag skulle låna något av en nobelpristagare att hålla mig sällskap i sjuksoffan. Men det var förstås en halvtimme kvar tills de skulle öppna när jag gick förbi. Då tänkte jag i stället att jag skulle låna eller köpa en e-bok att läsa i mobilen, så när jag kom hem slog jag på datorn och började leta. Fruktlöst. Jag sökte på en rad författarnamn, bara för att till slut ge upp och plocka Aniara ur bokhyllan i stället. Men trots att det egentligen inte alls var Aniara jag ville läsa idag är jag glad att jag gjorde det. (Sen gjorde jag för övrigt ett nytt försök med biblioteket innan jag trots sjukan skulle hämta Ava, men just på onsdagar stänger de förstås klockan 15…)

Aniara är ett epos om en framtid när människan genom sin oaktsamhet gjort jorden till en obeboelig plats och gigantiska goldonder (rymdfarkoster) transporterar flyktingar till Mars. Aniara är en sådan farkost, som råkar ut för en olycka. Skeppet sätts ur kurs och styrfunktionen förstörs. Utan möjlighet att kunna vända om fortsätter Aniara med sina åttatusen passagerare rakt ut i rymden. Det finns mat så att det räcker i många år, men inget hopp om att någonsin komma fram någonstans. Berättelsen handlar om hur olika människor förhåller sig till situationen.

Aniara är väldigt speciell på många sätt. Inte minst för att den består av 103 ”sånger” på mestadels rimmad vers. Det används också många speciella ord, inte sällan påhittade framtidsord och låtsasslang, samt det märkliga att jorden kallas Doris. Ett exempel är förstås på sin plats, här är sång 24:

24

Vanmakten stormar på sitt eget sätt
och hädar och förbannar rymd och tider.
Men många tycker redan att vi lider
ett rättvist straff där vi mot Lyran skrider.
Ty vi har själv med rymdens hårda lag
oss själv stängt inne i den sarkofag
där vi vår levande begravning fira
tills allt vårt högmod lägger ner sin spira.

Om tusen eller myriader år
skall någon fjärran sol ta fatt en mal
som flyger in mot henne som mot lampan
en gång i höstens tid i Doris dal.
Då slutar vi att rymderna befara,
då sover alla tungt i Aniara
och allt förändras snabbt i Mimas sal.

Aniara kan även läsas i sin helhet på webben hos Litteraturbanken: Aniara

Aniara kan förstås läsas som en science fiction-berättelse av enklaste slag, men den vill samtidigt säga oss någonting om mänskligheten. Att färdas utan mål i rymden, att var och en själv får hitta en anledning att kämpa vidare… det är kanske inte så långt från hur vi lever idag? Aniara är också en varning. Vi måste ta bättre hand om vår planet, annars kommer vi att orsaka dess undergång.

Aniara är annorlunda, vemodig och vacker läsning.

BokinfoTitel: Aniara
Författare: Martinson, Harry
Förlag: Bonnier Pocket
ISBN: 9789100104863