Terrordåd i Stockholm

Fredagen då terrorn kom alldeles för nära började lugnt. Jag gav mig ut för att springa och reagerade på att vattnet låg så ovanligt stilla och spegelblankt att jag blev tvungen att fota:

Lugnet före stormen

Sen fortsatte dagen som vanligt till tretiden, när oroliga röster började höras på kontoret och alla började reloada nyhetssajterna. En lastbilsattack 900 m från där vi satt.

Jag skulle hämta barnen efter jobbet och insåg fort att jag skulle behöva gå tidigare, eftersom kollektivtrafiken inte var att räkna med. Vid det laget var tunnelbanan stängd, möjligen gick bussar. Men då uppgifter kommit om skottlossning på Fridhemsplan (vilket sen visade sig vara något annat) kändes det inte heller aktuellt att försöka ta bussen via just Fridhemsplan. För mig var det inte något stort problem att gå, det skulle bara ta lite längre tid. Så fort jag klev utanför huset hörde jag sirener och en helikopter. Sirenerna fortsatte under hela min promenad längs Norr Mälarstrand, genom Rålis och vidare mot Kristineberg. Det kom tjutande fordon körande i motsatt riktning, men sedan också ett i samma riktning som jag rörde mig och då hann jag ju fundera på om det hänt något mer på något annat ställe…

Det var fler som var ute och gick denna eftermiddag. Det märktes inte så mycket längs Norr Mälarstrand, men när vi närmade oss Tranebergsbron var det påtagligt mycket folk. Många fick gå väldigt mycket längre än jag.

Jag och barnen kom i alla fall hem i skapligt normal tid, men Jonas satt fast ute i Kista. Just denna kväll skulle farmor och farfar komma och sova över hos oss, så det smidigaste blev att han väntade på dem och fick skjuts. De körde även två av Jonas kollegor. Det är andra gången farmor och farfar råkar vara här just när vi verkligen behöver bilskjuts (jag tänker även på när Sander föddes). De kom hem strax efter att det egentligen var läggdags, men barnen fick vara uppe lite till.

Idag hade jag och Ava planerat att åka in till stan och shoppa. Just där det hände. Det kändes inte aktuellt så här dagen efter dådet. Vi åkte till Kista i stället.

Och jag finkammar fortfarande nyhetssidorna, oerhört beklämd. Jag läser om offren, vittnen och anhöriga och det känns som att sugas ner i en avgrund. Så hemskt!

Relaterade inlägg:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *