Singel i London

Da var det slut pa apaventyren. Det var ganska skont att komma darifran, men jag vet inte om det blev battre av att komma till London. Bland det forsta jag gjorde var att ringa till David, men det gjorde ingenting battre for han hade kommit fram till att det nog var bast att saga att det ar slut i alla fall… Aaaargh, jag var ju installd pa det nar jag akte, det var ju slut da, sen gav han mig nya forhoppningar… men nu vill han inte forsoka langre. Och jag vet att det ar det basta om man tanker med hjarnan i stallet for hjartat, eftersom vara planer for livet pekar at helt olika hall… Jag menar, han ska for guds skull kanske plugga i Kiruna till hosten!!! Eller Linkoping…. *lalalalala sluta hoppas dumma saker* Men han kommer i alla fall inte att resa med mig… for han ar ingen utlandsaventyrare sager han… och vi ska ju inte anpassa ihjal oss for att kunna vara tillsammans, det ar ju logiskt och sunt. Jag ska da rakt inte plugga i Kiruna i alla fall… fast Linkoping ar ju lite lockande… *slar mig sjalv pa fingrarna, SLUTAAA*

Bor med valdig tillfallighetskansla hos Johanna, Veronica, Henrik, “Josef och brorsan” och “irlandaren” i trean i Bayswater, granne med detta internetcafe. J&V letar lagenhet i Notting Hill i stallet, vi far val se hur det gar. Jag borde hitta nagon annanstans att bo hur som helst.

Ingenting kanns roligt utan David… For att passa in har maste man i princip ga ut jamt och spana pa killar. Visst, det GAR ju att ga ut utan att vara pa jakt, men det ar helt enkelt inte lika kul nar alla andra gor det… Och jag vill verkligen inte folja mottot “det basta sattet att komma over en kille ar att hamna under en annan”. Nej, usch. Jag har redan provat, forra gangen ett forhallande tog slut for mig, det funkar INTE att soka trost i andra famnar…

Var ute och sprang i morse, det gick inte direkt stralande. Dessutom var det en unge som utbrast “Springer!” till sin mamma, som holl med “Jaa, hon ar ute och springer…”. Japp, pa svenska. Wow, vilket enormt aventyr att vara i London, med svenskar overallt… eller nat…

Har aven skaffat ett nytt simkort till min telefon, sa nu kanske min stackars rakning slutar narma sig skyarna (det ar dyrt att skicka sms till David nar man ar utomlands). Usch, vill inte ha den…

Nu ska jag skriva ut min CV och sen ge mig ut och soka jobb, utan minsta spar av entusiasm… inget kanns roligt just nu. Hur ska jag lyckas fa ett jobb nar jag inte ens vill ha det… hmm… jag vill hem till David.

Men det blir val battre snart…

Med lite tur kanske jag kan traffa Trent och Dave ikvall! Trodde att Trent akte tillbaks till Australien i lordags, men det ar nog imorrn han aker. Sa jag ska val smsa o se vad de har for sig… De ar alltsa nagra som jag traffade forra gangen jag var i England och jobbade pa kycklingfabrik…