Hoppa till innehåll

Att skriva

Jag skulle vilja skriva något skönlitterärt, men jag har inga idéer. Jonas, klok som han är, säger att man bara ska börja skriva för annars blir det ingenting skrivet. Inte tänka för mycket utan bara spruta ur sig ord – man måste ändå skriva om alltihop sen. Man kan skriva en kort scen – kanske får man användning för den en annan gång, om inte så har man åtminstone övat. Det är också bra att skriva om sånt man kan eller vet hur det ser ut eller fungerar.

Så jag skrev:

Efter den kväljande, klibbiga värmen på spårvagnen var det en lättnad att kliva av vid Valand. Hon sneddade över Avenyn och vaggades in i en gångtakt av musiken från dragspelaren som alltid satt där. I fickan kände hon en femkrona och kände ett styng av dåligt samvete för att hon inte gav den till musikanten – men en femkrona är ju alltid bra att ha till betaltoaletter, kundvagnar och förvaringsskåp. Hon undvek att se direkt på honom när hon gick förbi. På uteserveringarna satt folk och solade och sorlade med ölglas i nävarna. Ett glas svalkande öl hade sannerligen inte suttit fel just nu. När hon passerade statyn av Karin Boye vid biblioteket tänkte hon att den egentligen var en staty mer i hennes smak än den gröna, nakna Poseidon som hon nu styrde kosan mot. Som vanligt hade någon placerat en blomma i Karin Boyes hand och hon undrade om hon helt enkelt varit förskonad från tristare syner, eller om ingen någonsin placerade någonting fult i den kalla lilla handen av brons.

Vid Poseidon väntade redan Lovisa.
– Kunde det inte blåsa lite åtminstone, sade väninnan med ansiktet hoppfullt vänt mot fontänen, så att jag också kunde få lite svalkande droppar på mig. Jag blir så avundsjuk på Poseidon!

Vem vet, om jag lever mig in tillräckligt i “hennes” (hon heter ju inget än) och Lovisas värld kanske jag kommer på vad det är de ska göra. Blir det en deckare? De kanske hittar ett lik! Eller är det någonting romantiskt? De kanske blir kära i samma kille, eller i varandra?

Man kan också spinna vidare på det man redan skrivit på så vis att “hon” kanske använder sin femkrona till något eller upptäcker något äckligt i Karin Boyes hand.

Man ska väl inte ha för stora förhoppningar, förstås. Men jag kanske borde ta för vana att skriva en snutt som relaterar till saker jag gör eller upplever? Lovisa kanske har en syster i Eriksberg som slänger ut sin karl och så får Lovisa bli inneboende där och “hon” kan hälsa på..? (utflykt till Eriksberg i onsdags)

Publicerat iVardagsliv

3 kommentarer

  1. Ika Ika

    Får man läsa fortsättningen sedan, när den väl blir skriven?

    Lustigt att du skriver om skönlitterärt skrivande just nu, eftersom även ajg skulle vilja sätta igång en sån process. precis som du har jag strandat på att jag inte har några bra idéer. kanske även jag ska följa Jonas råd?

  2. Helena Helena

    Ja, det är väl bara att köpa boken sedan när jag blivit en välkänd och etablerad författare. :) Skämt åsido, vi får väl se vad det blir av det hela… Jag har ett motstånd mot att visa upp texter jag inte bearbetat tills jag är nöjd, men å andra sidan kan man nog bearbeta i det oändliga. Det kanske vore en bra övning att försöka åstadkomma någonting åtminstone lite mer fullständigt att lägga ut på webben…

    Jag förstår inte var jag fick alla idéer från när jag var liten – då spottade jag ur mig sagor och berättelser stup i kvarten. Inte skämdes jag för någonting heller, mycket av det var ihopkok av sånt jag läst eller sett någon annanstans. Någonstans längs vägen blev man väl sådär tråkigt vuxen med förlamande krav på sig själv.

  3. Jag tror att det största motståndet mot att komma igång är att man är rädd för att inte bli nöjd med det man presterar. Att liksom få bekräftat att ens meningsbyggnad är repetitiv och att man väljer tråkiga ord. Men det är precis för att fixa sådant som man sedan ska skriva om det man har skrivit igen. Ingen annan behöver ju läsa det förrän man har fixat det värsta.

    Det kan räcka med en genomläsning med kritisk blick för att snygga till texten tillräckligt för att bli nöjd. Om man läser texten högt i huvudet får man dels en känsla för om texten flyter och man känner direkt vilka delar man tycker är jobbiga att läsa (kanske för att de är tråkiga?). Ändra, förbättra.

    Jag har redan visat dig den här, Helena, men här är i alla fall en text om att skriva och att skriva om: Writing, Briefly.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *