Maten och jag

Jo, det är sant, mitt förhållande till mat är bättre nu. Men det är fortfarande komplext.

Jag kan äta riktigt bra om maten “bara” uppfyller mina kriterier, som dock växlar och är oförutsägbara. Det beror delvis på hur jag mår för tillfället, men också på maten. Det måste (som jag skrivit tidigare) vara rejäl mat, helst ska det vara många råvaror, omsorgsfullt lagat och med välkomponerade smaker. Och någon annan ska ha lagat den.

Jag kommer hem först och på sistone har jag mått såpass skapligt att jag tänkt att jag borde kunna laga mat åt familjen. Men så fort jag börjar tänka på det är det som att springa in i en vägg och illamåendet sköljer över mig. Värsta spärren. Inte roligt. Känner mig larvig.

Maten hemma går bra ibland. Andra gånger sitter jag mest och petar i den, äter långsamt, lämnar en del, njuter inte det minsta och mår instabilt även efteråt (mat tar ju i bästa fall bort illamåendet).

Det gick såååå bra att äta på Hermans på nationaldagen och jag fantiserar om att göra det igen. Synd att man inte kan gå dit typ hur många gånger i veckan som helst. :)

En annan intressant sak att notera är att jag har gått från att vara totalt ointresserad av sötsaker till att tycka att det känns riktigt gött i magen att trycka i mig till exempel en Tofuline Peak till mellanmål…