Hoppa till innehåll

Barn och straff?

Jag och Jonas är helt överens om att vi inte tillämpar orelaterade straff i vårt föräldraskap och heller inte hotar med sånt vi inte är beredda att genomföra.

Exempel på sånt vi inte säger:
”Sluta hoppa i soffan, annars får du ingen efterrätt!”
”Kommer du inte nu får du inga julklappar!”

Däremot kan vi ibland hota/straffa med sånt som har en logisk koppling till det dåliga beteendet.

Exempel på sånt vi kan säga:
”Sätter du dig inte ner och äter nu dukar vi bort din mat när vi är klara!”
”Gör du dig inte i ordning nu hinner vi inte läsa godnattsaga!”

Så tänker vi i alla fall. Men tyvärr finns det ju inte sådana logiska följder till alla beteenden vi tycker är dåliga (”annars kanske du gör dig/lillebror illa” eller ”det blir så stökigt” har exakt noll effekt). Så ibland undrar man ju om vi tänker rätt… När det känns som att allt vi säger till barnet är nej, nej, sluta, sluta och det inte alls hjälper. Det tar så mycket energi! Det finns saker vi tjatar om många gånger om dagen. Vi vill olika och barnet ser ingen poäng med att göra som vi vill, det kan jag förstå.

Jag har läst en del om konflikthantering med barn, till exempel Med känsla för barns självkänsla av Petra Krantz Lindgren och lite ur Peaceful Parent, Happy Kids av Dr. Laura Markham. Och mycket av det är himla vettigt, men ändå så svårt att realisera. Jag tror att dessa kloka människor skulle råda mig att försöka se behovet barnet ger uttryck för och hitta en kompromiss, men också att generellt stärka barnet och vår relation/kommunikation genom att ge barnet mer medbestämmanderätt och mer tid då jag genuint intresserar mig för det. Låter väl klokt och lätt som en plätt, eller..?

Känns så himla stereotypt att skylla på stress, trötthet, egentidsbrist, frustration och allt det där, men jäklar vad det är svårt att bortse från.

Kanske är det första jag borde göra att lära mig koppla av bättre, så jag på något vis kan bli bättre rustad att hantera sånt här. Men hur gör man?!

För nej, jag har ingen lust att börja hota med att Tomten inte kommer till bångstyriga barn och sånt.

En kommentar

  1. Känner igen och håller med!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *