Stresskurs

Vapnet som används mot min utmattning är nu en kurs i stresshantering som jag går via företagshälsan. Det är en grupp som ska ses varannan vecka online och hittills har det varit en träff. Andra träffen skulle ha varit på skärtorsdagen, men den blev framflyttad.

I kursen får man såklart en massa info om stress, men sen har man också “hemläxor”. Jag försöker verkligen göra det bästa av detta, även om det inte är helt lätt.

En stor del av kursen går ut på att lära sig “tillämpad avslappning”. 2-3 gånger om dagen ska vi göra en avslappningsövning som tar en kvart. En ganska klassisk sådan, man lyssnar på en röst som instruerar en att spänna handen, slappna av, känn skillnaden… och så vidare, genom hela kroppen. Sen är tanken att man ska kunna korta ner tiden för att uppnå samma avslappningseffekt. Nästa version är fem minuter lång, tror jag. Det finns en ännu kortare och till slut ska man nå effekten bara av att tänka på att göra det, typ. Och förhoppningen är då att fysisk avslappning även ska hjälpa mentalt, antar jag. Det hade varit fint i alla fall, att kunna häva panikkänslor genom att typ bara … andas. Vi får väl se hur det går.

En annan del av kursen handlar om fysisk aktivitet. Det är såklart individberoende, men jag tog till mig av grundtipset att ta en rask promenad på 30 minuter varje dag. Även om jag var ute och gick en del tidigare också är det en annan sak att gå raskt och målmedvetet på det sättet, att se det lite mer som träning och att man ska uppnå ett mål och inte bara strosa runt och mysa. Jag kände direkt att jag fick samma överansträngningskänslor i benen som när jag börjar springa på nytt efter att ha kommit ur det.

Jag blir lite stressad, haha, över att jag fått så mycket att göra och det känns svårt att hinna med allt detta, men jag prioriterar det högt. Jag märker att jag inte når samma totala avslappning som jag har gjort tidigare i samband med typ yogapass, skolgympa och när jag nu kan ha gjort liknande övningar. Jag kommer ganska långt, men det finns någon sorts grundspänning kvar. Så det är bara att fortsätta öva. Det är också svårt att slappna av när det är stökigt runtomkring och man känner att man måste klämma in det innan nästa punkt på dagsschemat… men samtidigt är det ju i precis sådana situationer som jag måste lära mig att slappna av och inte känna mig stressad, så det är säkert jättebra övning…

Att öka fysisk aktivitet kom med riktigt bra timing för mig. För bara veckor sedan säckade jag ofta ihop bara av att gå, men nu har det funkat bra med de raska promenaderna. Så bra, faktiskt, att jag nu till och med efter två veckors raska promenader har börjat nosa på att jogga igen efter paus på ett halvår. Lite tidigt att ropa hej, men jag hoppas jag kan fortsätta.

Återhämtningen, eller bristen på den

Efter min solitära helg kände jag mig faktiskt mindre stressad och mer tålmodig än innan. Fortfarande trött, men mer avslappnad och bättre rustad för alla vardagskriser. 

Sen gick det nog iofs över när jag bläddrade i kalendern idag och kände paniken komma krypande igen…

Men det känns i alla fall sorgligt uppenbart att brist på återhämtning och möjlighet att styra över min tid är en starkt bidragande orsak till stress. Sorgligt för att det är så himla svårt att få till. Dels för att tiden fram till ca 20 eller 21 (beroende på vem som lägger barnen) är bokad och tiden efter knappt räcker till någonting, men också för att jag är dålig på att skjuta på att tänka på sånt som ligger längre fram i tiden. Jag vill gärna få undan allt jag känner till som ska göras så jag kan ta det lugnt sen. Men grejerna tar förstås aldrig slut, så det finns ju inget sånt sen. Jag borde bli bättre på att slappna av även med saker på att-göra-listan. Och inte ta på mig så mycket…

Jag anstränger mig för att göra så lite som möjligt nu innan kalasmånaden drar igång (ganska mycket är förberett och jag grejar fortfarande en del, men jag skulle kunna lägga all tid på att fixa mer). Har sett sista säsongen av Downton Abbey och betar av alla gamla avsnitt av Gilmore Girls innan de nya kommer. Hoppas att det är bra återhämtning…

Stressigast

Den verkliga tvåbarnschocken kom visst när vi båda skulle börja jobba heltid igen efter föräldraledigheten. Två barn som ska lämnas och hämtas, timmar som ska jobbas.

Kanske inte jättesmart att i det läget söka jobb med en omfattande rekryteringsprocess, ha en superstressad överlämningsperiod på gamla jobbet och hoppa på ett nytt jobb med massor att göra. Börja sjunga i kör på onsdagar utöver Avas simskola tisdagar, fotboll söndagar, Jonas rollspel varannan torsdag och en drös engångsaktiviteter såklart.

Den här hösten har varit den stressigaste perioden i mitt liv. Näsan över vattenytan, knappt. Jag gav upp träningen i oktober, jag som hade fått till cirkelfys på lunchen en gång i veckan. Tog för lång tid, hann inte jobba igen det. Jag fotar och bloggar knappt. Sumpade månadsbild i augusti. Läser rekordlite böcker, ser rekordlite film. Har inte gjort klart fotoboken om Sanders första år och får panik av att tänka på fotoboken om 2014. Har inte hunnit börja på mina årssummeringar jag brukar göra så här års.

Jag har ofta känt att jag bara kör på, utan minsta chans till återhämtning. Stupar i säng och så upp och in i robotläge igen. Sova får man ju inte heller ordentligt med småttingar. Har sämre koll än jag brukar, missar och glömmer grejer mest hela tiden. Blir frustrerad av att jag inte styr över min tid (jobb + barn). Känner mig otillräcklig som inte hinner sånt jag brukar. Har inte ens lyckats lära mig namnen på alla barn i Sanders förskolegrupp, det tog väl ungefär tre dagar med Avas…

Jag måste minimera åtaganden ytterligare. Släppa kontrollbehov och perfektionism. Acceptera att att-göra-listor aldrig blir tomma, men att det är okej, att man måste ta ledigt ändå. Bli bättre på att slappna av och återhämta mig mitt i kaoset. På något sätt…

Barn och straff?

Jag och Jonas är helt överens om att vi inte tillämpar orelaterade straff i vårt föräldraskap och heller inte hotar med sånt vi inte är beredda att genomföra.

Exempel på sånt vi inte säger:
“Sluta hoppa i soffan, annars får du ingen efterrätt!”
“Kommer du inte nu får du inga julklappar!”

Däremot kan vi ibland hota/straffa med sånt som har en logisk koppling till det dåliga beteendet.

Exempel på sånt vi kan säga:
“Sätter du dig inte ner och äter nu dukar vi bort din mat när vi är klara!”
“Gör du dig inte i ordning nu hinner vi inte läsa godnattsaga!”

Så tänker vi i alla fall. Men tyvärr finns det ju inte sådana logiska följder till alla beteenden vi tycker är dåliga (“annars kanske du gör dig/lillebror illa” eller “det blir så stökigt” har exakt noll effekt). Så ibland undrar man ju om vi tänker rätt… När det känns som att allt vi säger till barnet är nej, nej, sluta, sluta och det inte alls hjälper. Det tar så mycket energi! Det finns saker vi tjatar om många gånger om dagen. Vi vill olika och barnet ser ingen poäng med att göra som vi vill, det kan jag förstå.

Jag har läst en del om konflikthantering med barn, till exempel Med känsla för barns självkänsla av Petra Krantz Lindgren och lite ur Peaceful Parent, Happy Kids av Dr. Laura Markham. Och mycket av det är himla vettigt, men ändå så svårt att realisera. Jag tror att dessa kloka människor skulle råda mig att försöka se behovet barnet ger uttryck för och hitta en kompromiss, men också att generellt stärka barnet och vår relation/kommunikation genom att ge barnet mer medbestämmanderätt och mer tid då jag genuint intresserar mig för det. Låter väl klokt och lätt som en plätt, eller..?

Känns så himla stereotypt att skylla på stress, trötthet, egentidsbrist, frustration och allt det där, men jäklar vad det är svårt att bortse från.

Kanske är det första jag borde göra att lära mig koppla av bättre, så jag på något vis kan bli bättre rustad att hantera sånt här. Men hur gör man?!

För nej, jag har ingen lust att börja hota med att Tomten inte kommer till bångstyriga barn och sånt.

Stress

Argh! Deadlines duggar tätt, deadlines ligger löjligt nära inpå tentor och när ska man egentligen hinna tentaplugga? När ska man hinna någonting? Hur ska allt gå?

Aaaaaaarghhh!

Jag försöker bli mer disciplinerad och jobba mer – inte läsa bloggar, inte skriva här (fast jag har jättemycket jag vill skriva om)…

Inte jobba med romanmanus. :(

Inte ha roligt eller lata mig. Bara jobba.

Fast vi hade en bra dejt igår i alla fall. Det var mysigt med god mat och Parfymen som jag velat se jättelänge. Fast jag hade gärna sluppit den irriterande jävla människan i biosätet bredvid som ideligen var tvungen att påpeka högljutt för sin dejt hur hon upplevde filmen: “nä, guuu va äcklit!” – “va?!” – “han är ju helt sjuuuk” – “ahaaaa, han luktar inget, det är därför hunden inte märker honom” (grattis, din hjärncell fungerar åtminstone ibland).

Nu ska jag labba.

Tinnitus – eller väckarklocka långt bort?

Jag tror banne mig att jag har tinnitus, i lindrig tappning.

Jag minns att jag för ganska länge sedan frågade Jonas om han också kunde höra att någon grannes väckarklocka stod och pep. Det kunde han inte.

Antingen står den där väckarklockan och piper väldigt ofta och vid alla möjliga olika tidpunkter, eller så finns ljudet bara i mitt huvud.

Det känns som att jag hör det på vänstra sidan och när jag vrider huvudet i vissa riktningar försvinner det.

Jag googlade på “tinnitus vrida huvudet” och hittade: Många kan manipulera sin tinnitus genom att bita ihop hårt, gapa stort, föra underkäken maximalt åt höger, vänster eller rakt framåt, vrida huvudet samt trycka på nacken eller vissa delar av ansiktet och huvudet. Vid dessa rörelser ökar spänningssignalerna in till hjärnan där signalerna kopplas in i hörselbanorna.

Dessutom står det i Wikipedia-artikeln att tinnitus kan orsakas av bruxism, det vill säga nattlig tandagnisslan, som i sin tur ofta orsakas av stress. Jonas har väckt mig då och då och sagt åt mig att sluta gnissla tänder, så det gör jag uppenbarligen. Och stress, jo, det blir väl så när man har mycket att göra…

Nog för att jag kan ha mina slängar av hypokondri och paranoia, men det låter ju inte helt osannolikt att det skulle vara lätt tinnitus. Alternativet är förstås att det är något i huset som låter, som jag av någon anledning kan stänga av genom att vrida huvudet… ja, det där sista lät lite osannolikt, men jag ska försöka höra ljudet när vi är i Nyköping också och se om det hörs där också. Det är ett väldigt svagt ljud, jag hör det i princip bara när jag, som nu, sitter vid datorn och allt annat är tyst. Jag störs inte av det om jag inte tänker på det och knappt ens då är det särskilt besvärande. Men det finns där.

Mystillvaron glider över i stress

Förvisso har jag känt mig lite smått nördig och isolerad under den senaste tidens ständiga datorjobbande, men det är ändå ganska mysigt. Gå upp när man är lagom utsövd, duscha och dra på sig myskläder. Äta frukost, kolla datorn lite. Jonas åker till exjobbet och jag sätter igång att koda browser. Är hyfsat effektiv, men unnar mig ändå lyxen att dricka te, lyssna på musik, läsa mail som dimper in, skriva inlägg här, läsa bok under toalettpauserna, kika lite på webben ibland som paus. När jag blir hungrig lagar jag någonting snabbt och äter till ett avsnitt av Ally McBeal. Fortsätter sedan koda. Kodar tills vi stupar i säng, för det mesta, men det är ett ganska rimligt pris för att jobba i mystakt. Ibland blir det någon film också, förstås.

Men… igår började den fyra veckor långa inlämningsperioden för browsern. Tre veckor in i denna period har jag tenta i datasäkerhet. Med browsern arbetar jag nu på lektion 3 av 5. Lektion 3 är absolut störst (alla funktioner, medan 4:an och 5:an mest är finslip, uppsnyggning och buggfix), men jag är inte alls redo att lämna in den än! Jag skulle verkligen ha behövt lämna in den igår för att sedan ha tid att fixa returer på den och förhoppningsvis hinna med 4:an och 5:an också. Hur ska detta gå?! Och hur mycket tid ska jag avsätta till tentaplugg? Och ska jag tillåta mig att göra någonting roligt alls under dessa fyra veckor, eller ska jag koda tills jag stupar (med risk för att allt kraschar och brinner)?

Igår var en jobbig dag, insikten om inlämningsperiodens början slog mig som en slägga. Dessutom var (och är) jag så jääääkla ledsen över att inte få läsa Språkteknologi. Jag har tusan planerat det i två år! Det är den kurs jag verkligen vill läsa – resten är mig ganska likgiltigt. Sååååå surt. :( Således behövde jag lite tröst