Återhämtningen, eller bristen på den

Efter min solitära helg kände jag mig faktiskt mindre stressad och mer tålmodig än innan. Fortfarande trött, men mer avslappnad och bättre rustad för alla vardagskriser. 

Sen gick det nog iofs över när jag bläddrade i kalendern idag och kände paniken komma krypande igen…

Men det känns i alla fall sorgligt uppenbart att brist på återhämtning och möjlighet att styra över min tid är en starkt bidragande orsak till stress. Sorgligt för att det är så himla svårt att få till. Dels för att tiden fram till ca 20 eller 21 (beroende på vem som lägger barnen) är bokad och tiden efter knappt räcker till någonting, men också för att jag är dålig på att skjuta på att tänka på sånt som ligger längre fram i tiden. Jag vill gärna få undan allt jag känner till som ska göras så jag kan ta det lugnt sen. Men grejerna tar förstås aldrig slut, så det finns ju inget sånt sen. Jag borde bli bättre på att slappna av även med saker på att-göra-listan. Och inte ta på mig så mycket…

Jag anstränger mig för att göra så lite som möjligt nu innan kalasmånaden drar igång (ganska mycket är förberett och jag grejar fortfarande en del, men jag skulle kunna lägga all tid på att fixa mer). Har sett sista säsongen av Downton Abbey och betar av alla gamla avsnitt av Gilmore Girls innan de nya kommer. Hoppas att det är bra återhämtning…