Stressigast

Den verkliga tvåbarnschocken kom visst när vi båda skulle börja jobba heltid igen efter föräldraledigheten. Två barn som ska lämnas och hämtas, timmar som ska jobbas.

Kanske inte jättesmart att i det läget söka jobb med en omfattande rekryteringsprocess, ha en superstressad överlämningsperiod på gamla jobbet och hoppa på ett nytt jobb med massor att göra. Börja sjunga i kör på onsdagar utöver Avas simskola tisdagar, fotboll söndagar, Jonas rollspel varannan torsdag och en drös engångsaktiviteter såklart.

Den här hösten har varit den stressigaste perioden i mitt liv. Näsan över vattenytan, knappt. Jag gav upp träningen i oktober, jag som hade fått till cirkelfys på lunchen en gång i veckan. Tog för lång tid, hann inte jobba igen det. Jag fotar och bloggar knappt. Sumpade månadsbild i augusti. Läser rekordlite böcker, ser rekordlite film. Har inte gjort klart fotoboken om Sanders första år och får panik av att tänka på fotoboken om 2014. Har inte hunnit börja på mina årssummeringar jag brukar göra så här års.

Jag har ofta känt att jag bara kör på, utan minsta chans till återhämtning. Stupar i säng och så upp och in i robotläge igen. Sova får man ju inte heller ordentligt med småttingar. Har sämre koll än jag brukar, missar och glömmer grejer mest hela tiden. Blir frustrerad av att jag inte styr över min tid (jobb + barn). Känner mig otillräcklig som inte hinner sånt jag brukar. Har inte ens lyckats lära mig namnen på alla barn i Sanders förskolegrupp, det tog väl ungefär tre dagar med Avas…

Jag måste minimera åtaganden ytterligare. Släppa kontrollbehov och perfektionism. Acceptera att att-göra-listor aldrig blir tomma, men att det är okej, att man måste ta ledigt ändå. Bli bättre på att slappna av och återhämta mig mitt i kaoset. På något sätt…