Hoppa till innehåll

Vego-bokklubben: Kallocain av Karin Boye

Igår träffades Vego-bokklubben över god mat (tre av oss delade på tre pizzor, lyxigt!) på Feca och pratade om Karin Boyes dystopiklassiker Kallocain. Den har faktiskt funnits hemma hos oss länge (införskaffad och läst av Jonas) och jag har tänkt läsa den men aldrig kommit till skott. Perfekt att få en spark i baken!

Kallocain gavs ut 1940 och har undertiteln Roman från 2000-talet. Den målar upp en hemsk värld där individen existerar endast som en kugge i det gigantiska statsmaskineriet och inte förväntas bry sig om något annat än statens bästa. Till och med barnen är statens egendom från åtta års ålder då de lämnar hemmet för att uppfostras till goda medsoldater på statliga institutioner.

Leo Kall är, eller gör sitt bästa för att vara, en oklanderlig medsoldat och åstadkommer en betydelsefull uppfinning som får namnet kallocain. Det är en drog som får människor att avslöja sina hemligheter. Nu blir det möjligt att kontrollera inte enbart handlingar utan även tankar! Så oerhört praktiskt för staten att smidigt kunna få bort människor med fel inställning.

Jag citerar ett stycke där de pratar om den stora arbetsbördan att hantera kallocainförhör med alla som blir angivna av sina medsoldater:

– […] Men vad ska det bli av med alla nya angivelser? Vi kan ju inte ha två tredjedelar av befolkningen i straffarbete!
– Varför inte! sade han glatt […]. Skillnaden är inte så stor, och lönebudgeten blir mindre. Men allvarligt talat, så har det kommit klagomål från finanschefen i staden, och det lär vara likadant överallt. Det betyder att vi av finansiella skäl får lov att rensa bland angivelserna. Ingen kommer att bli häktad mer utan att angivaren lämnar en utförlig skriftlig redogörelse över skälen för sina misstankar. Redan det gallrar. Vidare kommer vi bara att ägna oss åt mer framträdande medsoldater. Vi får kasta hela vår uppmärksamhet på Statens säkerhet, förstår ni. Underordnade poster får finkammas någon gång i framtiden, och turen till rån, stöld och smärre privatmord kommer sist. Vi får gallra, gallra, gallra, men det gör inget, nog får vi arbete för det.
Han återtog sin vandring och brast i skratt, den korta gälla gnäggning som var så karakteristisk för Karrek.

Det som fick mig att fastna för just det stycket var framför allt det underbara uttrycket “smärre privatmord”, som fångar mycket av essensen i boken.

Givetvis blir det konsekvenser av att människors hemligheter blottläggs. Givetvis får Leo Kall utstå en del kval. Jag går inte in på detaljer nu, men rekommenderar verkligen att du läser boken.

Den episka läsutmaningen
Med denna bok kunde jag bocka av ett par knepiga kategorier i läsutmaningen, även om det känns smått makabert att jubla över att lyckas med den ena…
1. En bok av en svensk författare. (Upptagen)
3. En science fiction-bok. (Upptagen)
13. En klassiker. (Upptagen)
14. En svensk klassiker. (Upptagen)
21. En dystopi.
47. En bok av en författare som tog sitt liv.

53. En bok med ett egennamn i titeln. (Upptagen)
92. En bok som filmatiserats, men där du inte sett filmen än. (Upptagen)

BokinfoTitel: Kallocain
Författare: Boye, Karin
Publicerat iBöcker

En kommentar

  1. Lustigt, jag läste också precis nyss “Kallocain” och skrev om den. Jag la inte märke till “smärre privatmord” då, men log åt det nu. :)

Lämna ett svar till Marcus Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *