Äntligen uggla! + lite om läget med jobb och utmattning

Igår, fredag, var jag extra mosig i tröttskallen.

Jag tampas ju med utmattning och 18/2 började jag jobba 25% efter en tids sjukskrivning på heltid. Det har varit tufft, såklart. Själva jobbandet har gått bra för det mesta jag har anpassade, roliga, icke-stressiga uppgifter som jag jobbar självständigt med, vilket underlättar mycket. Det jobbiga är att jag orkar i princip noll utöver jobb och ruljangs. Jag har sett fram emot mina helger, för att kanske göra något av allt jag vill göra då när jag inte måste jobba, men i stället har jag mått ännu sämre när jag varit ledig. Kroppen tycker väl att det finns utrymme att krascha då… Jättetråkigt, men jag har ändå nått viss acceptans för att det får vara så här ett tag. Jag har också flyttat min ribba för vad som är att “må okej”. Båda helgerna har jag haft en dag då jag mest varit trött och det är inte så himla farligt egentligen. Det är skönt att sova när man är trött. Jag har också haft en dag med huvudvärken från helvetet och det är i jämförelse med den som trötthet, snurrighet, tungt huvud och allt möjligt annat känns förhållandevis bra. Huvudvärken när den är som värst, vilket den brukar vara i många timmar, är omöjlig att rå på och den låter mig inte göra någonting annat än att vänta på att tiden ska gå. Jag bara ligger och … ligger. Inte ens Netflix funkar. Bläääöööhhh!

Den här veckan har barnen varit hemma på sportlov, så det har inte varit så lugnt hemma som det brukar. Jag tog med dem på skridskoåkning en dag efter jobbet. Två dagar har jag varit inne på kontoret, vilket blir en betydligt större ansträngning än att jobba hemma. Därför var jag inte jätteförvånad över att vakna till ett blytungt huvud på fredagsmorgonen. Det var redan lite ledighetskänsla, eftersom mina enda måsten var att jobba två timmar och att fixa lunch till familjen, ja och frukosten som vi hjälps åt med. Eller ok, på todolistan stod också att byta lakan i allas sängar, men det var mer en “om-ork-finnes”-aktivitet… Sååå, jag gick och la mig en stund igen efter frukosten innan jag började jobba. Efter jobbet var det oerhört frestande att återvända till sängen. MEN! Jag gjorde inte det!

Första läkaren jag var hos beordrade mig att gå ut i dagsljuset varje dag. Den här dagen hade jag inga ärenden (det har mest blivit den sortens gå ut), men däremot möjlighet att gå ut på en ren rekreationspromenad i härligt solväder. Så jag bestämde mig för att göra det först, innan jag gick och lade mig. Som extra motivation tänkte jag på ugglan vid Kristinebergsskolan som jag försökt se flera gånger. Kanske var det idag det skulle ske? Jag packade kameran, gick ut och köpte en vaniljhavrelatte för att pigga upp mig på vägen och knatade bort till skolan och uggleträdet. Ingen uggla där idag heller… Men jag visste att jag hade en chans till om jag åkte till Tekniska högskolan och gick ut i skogen där. För ett tag sedan var jag med på en kvällspromenad med STOF (Stockholms ornitologiska förening) där vi lyssnade efter ugglor. Tyvärr hörde vi inga, men en av deltagarna visade bild på en uggla hon tagit dagen innan. Den satt i ett väldigt speciellt träd och hon visade ungefär var det var. Några lyste med lampor, men det gick inte att hitta det aktuella trädet, antagligen var det längre ut i mörkret.

Så jag klev på tunnelbanan… Väl vid Tekniska högskolan tog jag en snabbloggad geocache, för jag tänkte att jag åtminstone skulle ha hittat någonting på utflykten. Under promenaden mot ugglestället njöt jag av stillheten och ansträngde mig för att tänka att oavsett om jag hittade någon uggla eller inte skulle utflykten vara värt det. Och först verkade det ju som att jag skulle få nöja mig med den där stillheten. Jag spanade och spanade efter det där karakteristiska trädet, men lyckades inte se det från där vi letat sist. Efter ett tag såg jag en stor rovfågel högt uppe och började försöka fota den i stället. Två, var det till och med, såg jag snart. Ormvråk antagligen. Urkassa bilder, blev det… Men jag fick gå upp en bit för att träden inte skulle skymma dem för mycket och… där var ju en liten stig in till… var det inte ett … träd som såg ut som ..? Jag gick dit och där var den ju! Åh, så glad jag blev! Lilla gulliga tröttisugglan satt där och höll ett öga eller två på mig emellanåt, men såg ju mest ut som att den ville vara ifred och sova, stackarn. Jag fotade såklart ett gäng bilder och jag ville typ aldrig gå därifrån! Fast efter ett tag var jag rätt kall…

Här är en liten film jag klippte ihop med snuttar av den lilla gynnaren (ja, den är svajig, på slutet ser ni hur mycket jag zoomat in och jag är inte stadig på handen…):

Det här gjorde mig så himla glad! För att ytterligare sätta guldkant på dagen hade jag en så himla gullig busschaufför på väg hem. När vi körde över till Kungsholmen gjorde hon ett högtalarutrop: “Titta vilken fin sol vi har, hörni!” Det gjorde mig också glad. Älskar när folk gör något utöver det de måste, bara för att det är fint, liksom.

Som referens, min tidigare bästa kattugglebild (från Kristineberg för ca ett år sen):

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.