Stresskurs

Vapnet som används mot min utmattning är nu en kurs i stresshantering som jag går via företagshälsan. Det är en grupp som ska ses varannan vecka online och hittills har det varit en träff. Andra träffen skulle ha varit på skärtorsdagen, men den blev framflyttad.

I kursen får man såklart en massa info om stress, men sen har man också “hemläxor”. Jag försöker verkligen göra det bästa av detta, även om det inte är helt lätt.

En stor del av kursen går ut på att lära sig “tillämpad avslappning”. 2-3 gånger om dagen ska vi göra en avslappningsövning som tar en kvart. En ganska klassisk sådan, man lyssnar på en röst som instruerar en att spänna handen, slappna av, känn skillnaden… och så vidare, genom hela kroppen. Sen är tanken att man ska kunna korta ner tiden för att uppnå samma avslappningseffekt. Nästa version är fem minuter lång, tror jag. Det finns en ännu kortare och till slut ska man nå effekten bara av att tänka på att göra det, typ. Och förhoppningen är då att fysisk avslappning även ska hjälpa mentalt, antar jag. Det hade varit fint i alla fall, att kunna häva panikkänslor genom att typ bara … andas. Vi får väl se hur det går.

En annan del av kursen handlar om fysisk aktivitet. Det är såklart individberoende, men jag tog till mig av grundtipset att ta en rask promenad på 30 minuter varje dag. Även om jag var ute och gick en del tidigare också är det en annan sak att gå raskt och målmedvetet på det sättet, att se det lite mer som träning och att man ska uppnå ett mål och inte bara strosa runt och mysa. Jag kände direkt att jag fick samma överansträngningskänslor i benen som när jag börjar springa på nytt efter att ha kommit ur det.

Jag blir lite stressad, haha, över att jag fått så mycket att göra och det känns svårt att hinna med allt detta, men jag prioriterar det högt. Jag märker att jag inte når samma totala avslappning som jag har gjort tidigare i samband med typ yogapass, skolgympa och när jag nu kan ha gjort liknande övningar. Jag kommer ganska långt, men det finns någon sorts grundspänning kvar. Så det är bara att fortsätta öva. Det är också svårt att slappna av när det är stökigt runtomkring och man känner att man måste klämma in det innan nästa punkt på dagsschemat… men samtidigt är det ju i precis sådana situationer som jag måste lära mig att slappna av och inte känna mig stressad, så det är säkert jättebra övning…

Att öka fysisk aktivitet kom med riktigt bra timing för mig. För bara veckor sedan säckade jag ofta ihop bara av att gå, men nu har det funkat bra med de raska promenaderna. Så bra, faktiskt, att jag nu till och med efter två veckors raska promenader har börjat nosa på att jogga igen efter paus på ett halvår. Lite tidigt att ropa hej, men jag hoppas jag kan fortsätta.

Äntligen uggla! + lite om läget med jobb och utmattning

Igår, fredag, var jag extra mosig i tröttskallen.

Jag tampas ju med utmattning och 18/2 började jag jobba 25% efter en tids sjukskrivning på heltid. Det har varit tufft, såklart. Själva jobbandet har gått bra för det mesta jag har anpassade, roliga, icke-stressiga uppgifter som jag jobbar självständigt med, vilket underlättar mycket. Det jobbiga är att jag orkar i princip noll utöver jobb och ruljangs. Jag har sett fram emot mina helger, för att kanske göra något av allt jag vill göra då när jag inte måste jobba, men i stället har jag mått ännu sämre när jag varit ledig. Kroppen tycker väl att det finns utrymme att krascha då… Jättetråkigt, men jag har ändå nått viss acceptans för att det får vara så här ett tag. Jag har också flyttat min ribba för vad som är att “må okej”. Båda helgerna har jag haft en dag då jag mest varit trött och det är inte så himla farligt egentligen. Det är skönt att sova när man är trött. Jag har också haft en dag med huvudvärken från helvetet och det är i jämförelse med den som trötthet, snurrighet, tungt huvud och allt möjligt annat känns förhållandevis bra. Huvudvärken när den är som värst, vilket den brukar vara i många timmar, är omöjlig att rå på och den låter mig inte göra någonting annat än att vänta på att tiden ska gå. Jag bara ligger och … ligger. Inte ens Netflix funkar. Bläääöööhhh!

Den här veckan har barnen varit hemma på sportlov, så det har inte varit så lugnt hemma som det brukar. Jag tog med dem på skridskoåkning en dag efter jobbet. Två dagar har jag varit inne på kontoret, vilket blir en betydligt större ansträngning än att jobba hemma. Därför var jag inte jätteförvånad över att vakna till ett blytungt huvud på fredagsmorgonen. Det var redan lite ledighetskänsla, eftersom mina enda måsten var att jobba två timmar och att fixa lunch till familjen, ja och frukosten som vi hjälps åt med. Eller ok, på todolistan stod också att byta lakan i allas sängar, men det var mer en “om-ork-finnes”-aktivitet… Sååå, jag gick och la mig en stund igen efter frukosten innan jag började jobba. Efter jobbet var det oerhört frestande att återvända till sängen. MEN! Jag gjorde inte det!

Första läkaren jag var hos beordrade mig att gå ut i dagsljuset varje dag. Den här dagen hade jag inga ärenden (det har mest blivit den sortens gå ut), men däremot möjlighet att gå ut på en ren rekreationspromenad i härligt solväder. Så jag bestämde mig för att göra det först, innan jag gick och lade mig. Som extra motivation tänkte jag på ugglan vid Kristinebergsskolan som jag försökt se flera gånger. Kanske var det idag det skulle ske? Jag packade kameran, gick ut och köpte en vaniljhavrelatte för att pigga upp mig på vägen och knatade bort till skolan och uggleträdet. Ingen uggla där idag heller… Men jag visste att jag hade en chans till om jag åkte till Tekniska högskolan och gick ut i skogen där. För ett tag sedan var jag med på en kvällspromenad med STOF (Stockholms ornitologiska förening) där vi lyssnade efter ugglor. Tyvärr hörde vi inga, men en av deltagarna visade bild på en uggla hon tagit dagen innan. Den satt i ett väldigt speciellt träd och hon visade ungefär var det var. Några lyste med lampor, men det gick inte att hitta det aktuella trädet, antagligen var det längre ut i mörkret.

Så jag klev på tunnelbanan… Väl vid Tekniska högskolan tog jag en snabbloggad geocache, för jag tänkte att jag åtminstone skulle ha hittat någonting på utflykten. Under promenaden mot ugglestället njöt jag av stillheten och ansträngde mig för att tänka att oavsett om jag hittade någon uggla eller inte skulle utflykten vara värt det. Och först verkade det ju som att jag skulle få nöja mig med den där stillheten. Jag spanade och spanade efter det där karakteristiska trädet, men lyckades inte se det från där vi letat sist. Efter ett tag såg jag en stor rovfågel högt uppe och började försöka fota den i stället. Två, var det till och med, såg jag snart. Ormvråk antagligen. Urkassa bilder, blev det… Men jag fick gå upp en bit för att träden inte skulle skymma dem för mycket och… där var ju en liten stig in till… var det inte ett … träd som såg ut som ..? Jag gick dit och där var den ju! Åh, så glad jag blev! Lilla gulliga tröttisugglan satt där och höll ett öga eller två på mig emellanåt, men såg ju mest ut som att den ville vara ifred och sova, stackarn. Jag fotade såklart ett gäng bilder och jag ville typ aldrig gå därifrån! Fast efter ett tag var jag rätt kall…

Här är en liten film jag klippte ihop med snuttar av den lilla gynnaren (ja, den är svajig, på slutet ser ni hur mycket jag zoomat in och jag är inte stadig på handen…):

Det här gjorde mig så himla glad! För att ytterligare sätta guldkant på dagen hade jag en så himla gullig busschaufför på väg hem. När vi körde över till Kungsholmen gjorde hon ett högtalarutrop: “Titta vilken fin sol vi har, hörni!” Det gjorde mig också glad. Älskar när folk gör något utöver det de måste, bara för att det är fint, liksom.

Som referens, min tidigare bästa kattugglebild (från Kristineberg för ca ett år sen):

Sjukskriven för utmattningssyndrom

2021 har varit tufft och de flesta anledningarna till det är sådant jag inte skriver om publikt. Men nu tänkte jag i alla fall skriva att jag har varit sjukskriven för utmattningssyndrom hela november och december. Nu efter helgerna ska jag börja jobba 25% och se hur det går.

Jag kommer antagligen inte skriva så mycket detaljer om detta heller, men det känns skönt att i alla fall ha det sagt inför att jag nu ska försöka åstadkomma att blogga om jul och nyår och alla årssammanfattningar… Det blev inget julbrev med sammanfattning av 2021, för det kändes helt enkelt för ansträngande, men något till bloggen ska jag nog fixa i alla fall.

Det går bra att kontakta mig privat om du undrar något eller vill dela erfarenheter.