Helenas dagar Inlägg

Det fanns en anledning till att vi friserade oss just igår:

Idag har vi varit på familjefotografering hos duktiga Pernilla Asplund! Prio 1 var en fortsättningsbild för vår familjefotoserie, men det blev lite individuella bilder och gravidbilder också. Det kändes jättebra och jag är oerhört nyfiken på att få se resultatet.

Ava tyckte det var jätteroligt att bli fotograferad och spexade till det väldigt mycket… Men Pernilla var jättebra på att hantera barn, så jag tror att det blev många fina bilder trots alla myror i brallan…

Annars har dagen innehållit intensiva barnkalasförberedelser. Phew. Vi har hållit igång hela dagen och jag är dundertrött nu. Inte bara kalasfix som att baka tårtbottnar och fixa fiskdammspåsar, utan också en del ommöblering, ihopskruvande av spjälsäng och byrå/skötbord (i ett) och uppsättande av spegel. Vi hade förstås kunnat gömma undan alla kartonger som drällt i lägenheten på sistone, men det var ju väldigt bra att använda kalaset som en spark i baken för att få något gjort. Och så har vi städat förstås och mer av det blir det imorgon innan gästerna anländer.

Fiskdammspåsarna

Nu har vi varit och klippt oss allihop.

Gårdagens yoga var inget vanligt pass, utan ett mestadels teoretiskt pass om förlossningen. Man fick ha med den person som ska närvara vid förlossningen, men Jonas var hemma med Ava. Kändes onekligen lite skumt att gå ensam, när det var en massa par där… särskilt som att det var lite mer parövningar än jag kanske hade väntat mig. Vi var fyra som inte hade någon, så vi blev i alla fall jämna par och gjorde en del av grejerna, men många var både knepiga att göra när båda hade mage + ganska intima… så vi tittade mest på.

Hur som helst, det var många tips om hur man kunde använda sin partner som stöd i värkarbetet på olika sätt. För mig känns sånt där väldigt främmande… Dels gick det ju så fort sist att vi inte ens hann in och dels var jag ändå så borta under värkarna att jag har svårt att se hur jag skulle kunna göra särskilt mycket medvetet alls. Men det kan ju såklart bli helt annorlunda den här gången. Det bara känns inte så… Jag är mest bekymrad för när, var och hur det ska starta, eller kanske mest för var Ava och Jonas är just då. Sen tar vi det som det kommer.

Bussen till yogan var väldigt, väldigt full och det stod fullt med folk i mittgången. Det satt en kvinna med en barnvagn i barnvagnsutrymmet och hon vinkade till sig mig och erbjöd mig att dela bänken med henne. Jag fattar inte ens hur hon kunde se att jag var gravid i trängseln, men det var väldigt uppskattat, stor eloge till henne!

Det är lite höstigt ute nu. Fast jag ser inte mycket av det. På andra sidan vattnet syns i alla fall lite höstprakt. Annars, där jag går, är det mest tråk-urbant, ärligt talat. Längtar efter lite vackra vyer…

…och saknar att ta fina bilder. Jag köpte ju ny kompaktkamera för ett år sedan och tyvärr gillar jag den inte riktigt. Fantiserar om att sälja och köpa ny, fast vilken skulle det vara? Och så skulle jag ju spara pengar nu…

Det känns som att det går bra med Avas tand efter skadan. Första kvällen blödde det fortfarande, men sedan slutade det och nu kan vi inte se något tecken på skada. Ava är väl införstådd med att hon inte kan äta hårda saker och det verkar gå bra även på förskolan. Hon tvättar själv sina framtänder med Hexident på bomullstuss (jag hjälper till lite) och det verkar också gå fint.

Vi håller tummarna för att den enda som får bestående men blir bordet:

Och kanske örngottet, som jag faktiskt tvättat, men det hjälpte inte:

En trevligare påtaglig konsekvens av olyckan är nallen Ava fick av tandläkaren: