Helenas dagar Inlägg

Mysig dag idag. Skrivandet under Avas förmiddagstupplur kändes bra och jag började faktiskt på det sista kapitlet i mitt första utkast till en bok jag faktiskt har outat på Barnboksprat om du är nyfiken. Därmed inte sagt att allt innan det sista kapitlet är klart, men på det stora hela är det ett nästan färdigt grovt första utkast. Kul!

Sen åt jag en höstigt värmande murkelsoppa till lunch innan jag och Ava gav oss ut på en rejäl långpromenad. Vi inledde med att gå och titta på lite hus här i närheten, men sen kände jag mig obeskrivligt dragen till skogen i Gallhålans naturreservat. Ett par gånger lät jag mig nästan hindras av sörjiga pölar på vägen dit, men lyckligtvis stod jag på mig och det var inte så farligt när jag väl kommit in en bit.

Jag vet att Gallhålan inte låter alldeles lockande, men tydligen förklaras namnet så här:

Namnet Gallhålan (Galla-hula) går tillbaka till 1550. Galla torde vara detsamma som ”starkt ljudande, ekande”, jämfört med ”gallskrika” och hula ”hålan”, d.v.s. ”hålan där det ljuder starkt, ekohålan”.

Källa: Västkuststiftelsen

Först kommer man till Agntjärn, reservatets lilla sjö. Strax därefter korsas den lilla skogsstigen (precis tillräckligt bred för barnvagnen) av en större skogsstig, som jag och Jonas följde åt vänster förra och enda gången jag varit i Gallhålans naturreservat. Nu tänkte jag prova att gå åt höger. Det innebar att gå uppför världens längsta och brantaste backe. Efter den kom en ännu längre och brantare backe. Sen kom man till Paradiset. Ja, det hette faktiskt så. Paradiset är ett område med små, för tillfället höst-ödsliga, sommarstugor. Det föreföll mig inte särskilt paradisiskt för tillfället, men kanske mest för att jag hade slut på vatten och var alldeles matt.

Jag visste inte att jag hade varit i Paradiset förrän jag kom hem och tittade på en karta. Det märkliga är att medan jag gick där i skogen tänkte jag på allt otäckt som kan hända ensamma kvinnor med barnvagnar när de lämnar civilisationen sådär. Och så fabulerade jag ihop en ny bokidé, en sorts deckare fast ändå inte. Den skulle handla om just en kvinna med barnvagn som gick just där jag gick och sen försvann. Tanken var att hon och barnet kunde hittas mördade i en av de där sommarstugorna eller så. Och då skulle de alltså ha hamnat i Paradiset…

Hur som helst, efter Paradiset kommer Tahult. Det är ute på vischan och det finns en massa hästverksamhet där. Som en liten påminnelse om att civilisationen fortfarande existerade någon annanstans kom Röd Express brummande på vägen. Det kändes tryggt. Jag fortsatte att gå och kände så småningom igen mig. Vid det laget hade Ava somnat av allt vagnskak för länge sedan och det var egentligen inte alls planenligt, eftersom vi har nog besvär ändå med att få henne att sova på kvällarna, utan att hon sover mer än hon brukar om dagarna. Men jag hade just inte mycket att sätta emot en skakande vagn.

Nåväl. Det var en promenad som heter duga och imorgon lär jag väl ha träningsvärk i benen efter min klättring mot Paradiset. Men nu har jag varit där i alla fall.

Här är lite bilder. Tyvärr kan jag inte dela med mig av något fotobevis från Paradiset, endast Agntjärn och dess absoluta omgivning finns här till allmän beskådan (och visst är det trevligt att jag äntligen kan posta bilder i lite större format!):

Alla bilder finns här

2 kommentarer