Hoppa till innehåll

Helenas dagar Inlägg

Misslyckat urinprov

Idag skulle jag lämna ett smakprov morgonurin till farbror doktorn, men det gick inte särskilt bra.

Jag hade sovmorgon och råkade missa att kolla upp lunchstängttiderna på kliniken. Således stod jag där med kiss i väskan och ringde på en dörr, såg de anställda gå där inne och titta på mig och demonstrativt gå förbi. Inte öppna under lunchtimmen, minsann. Inte ens för den som bara ska dumpa en pryl och sen gå därifrån. Jag övervägde att lägga kisset i brevlådan, men avstod.

Så jag hade med mig mitt lilla prov till skolan… När jag åkte därifrån efter uträttat arbete försökte jag ringa för att kolla om det var någon idé att komma in med provet, eller om det var tvunget att vara helt färskt. Men det går såklart inte att få tag i dem bara sådär – jag visste ju egentligen att enda sättet är att ringa under telefontid, dvs vardagar 8-9.30 och lämna namn och nummer på en svarare så att de ringer upp någon gång under dagen. Alltså åkte jag dit och kom fram en kvart innan de stängde. Fick beskedet att det inte alls var någon idé att lämna provet eftersom det legat i väskan så länge och bakterierna troligtvis hade röjarparty i behållaren vid det här laget. Okej, det var inte helt oväntat, så det tog jag med relativ ro trots allt besvär. Vad som däremot irriterade mig en smula var svaret jag fick när jag frågade hur bråttom det var att få in provet: “ja, det kanske håller sig en halvtimme”. Ooookej. Om jag så kissar och springer till bussen direkt kan jag inte vara där på mindre än trekvart. Hade de inte kunnat informera om det med en gång när jag var där förra veckan och de beställde provet? Jag var tvungen att fråga uttryckligen. Jag måste alltså kyla kisset. Ursäkta om jag är dum, men jag tyckte inte att det var helt uppenbart…

Efter att jag gick därifrån kom jag på att jag kanske behöver en ny behållare också. Eller kan jag använda den begagnade? Jag vet inte om det räcker att bara skölja ur den eller om jag måste ha en ny och jag har ingen lust att åka dit i onödan en gång till. Under telefontiden imorgon ska jag således ringa och lämna meddelande så att de ringer mig och svarar på frågan om vad jag ska kissa i den här gången. Det finns inte en chans att jag kan hålla mig (det ska ju vara första morgonkisset) tills jag fått det beskedet så det är uteslutet att åka iväg då (dessutom tvättar vi då). Torsdag-fredag har kliniken stängt, så ärendet blir avklarat tidigast i nästa vecka.

Suck. Det har varit en pissjobbig dag, faktiskt…

6 kommentarer

Trois couleurs: Bleu

Jag har härmed inlett ett minifilmprojekt – att se Kieslowskis trilogi Trois couleurs. Bleu, Blanc och Rouge, såklart. Det här är en blå film om frihet, sen blir det givetvis jämlikhet och broderskap. Jag har sett någon eller några av dem tidigare, det har jag hittat anteckningar om i mina listor av sedda filmer, men jag får erkänna att minnet helt suddats ut. De måste ses om, helt enkelt.

Friheten i den här filmen är knappast av det positiva slaget. Det handlar om Julie som förlorar man och barn i en bilolycka. Sen är hon “fri”… eller kanske bara ensam. Men filmen är långt ifrån en typisk sörja-anhöriga-film; Julies reaktion är oväntat kylig. Utan att sörja synbart konstaterar hon iskallt att allt hon levt för är borta.


Julie (Juliette Binoche) i blått. | Scenen med den gamla damen.

Stämningen i filmen är lugn och beklämmande, den lämnar en lätt känsla av obehag efter sig. Bildspråket är uppenbart genomtänkt – mycket är blått (se bilden ovan t.v.) och det är ofta fokus på detaljer. Musiken är bombastisk på ett sätt som hade varit svårt att ursäkta om det inte passade in i handlingen, vilket det gör eftersom den avlidne mannen var kompositör. Skådespeleriet är utmärkt, Juliette Binoche gör bra ifrån sig och jag blir nyfiken på att se någon mer film med henne snart.

Tyvärr är det en stor sak som stör mig rejält med filmen: det framgår inte om Julie från början är en iskall människa eller om hon blir sådan för att sorgen inte går att hantera. Jag hade gärna lärt känna henne litegrann som hon var innan olyckan. Kanske är det inte meningen, men jag hakade verkligen upp mig på det. Somliga beskrivningar av filmen kallar det hon gör för ett spirituellt självmord, men för egen del känns det som att man förutsätter lite väl mycket om henne genom att säga så. Finns det något som tyder på att hon inte bara är kall som person? Missade jag det? Kanske är det meningen att man ska kunna tolka in olika varianter. Nåväl, hur som helst är hennes ostereotypa reaktioner intressanta.

Filmen innehåller en särskilt intressant scen, som jag förstått finns med i olika tappningar i alla tre filmerna. Det är en gammal dam som kämpar väldigt för att slänga en glasflaska (se bilden ovan t.h.) och huvudpersonens reaktion ger en tydlig karaktärsbeskrivning. Är nyfiken på hur den ser ut i de övriga filmerna.

En bra film – inte någon som egentligen är enormt spännande att se, utan snarare en som växer efterhand och som är intressant för sin mästerverksstatus. Ser fram emot de efterföljande två.

FilminfoIMDB: Trois couleurs: Bleu
Regissör: Krzysztof Kieslowski
År: 1993
Omdöme (1-5): 4
Lämna en kommentar

Kate & Leopold

French Kiss möter Les Visiteurs – ja, det säger egentligen allt. För den oinsatte är French Kiss en romantisk komedi med Meg Ryan och Les Visiteurs handlar om tidsresande män från förr som förvirras av nutida förhållanden.

Varför fick jag för mig att just Kate & Leopold skulle vara något mer än så? Jag vet inte, men jag har sett fram emot att se den i säkert några år, trots att romantiska komedier med Meg Ryan vanligtvis inte är något jag längtar efter. Jag har för mig att French Kiss var lite småmysig och When Harry Met Sally… är ju en härlig klassiker, men Kate & Leopold engagerar mig inte ett dugg. Jag varken mys-ler eller blir rörd en enda gång. Inte ens tidsreseaspekten intresserar, det görs helt enkelt inte tillräckligt mycket av det. Trist.

FilminfoIMDB: Kate & Leopold
Regissör: James Mangold
År: 2001
Omdöme (1-5): 2
Lämna en kommentar

Ellen, Trädgårdsföreningen och presentation

Ellen var i stan i helgen och igår hade vi som tur var båda tid att ses. Roligt! Vi promenerade runt litegrann i stan och i Trädgårdsföreningen där vi beundrade allehanda växtlighet och fikade i Grindstugans mormorsaktiga miljö. Mysigt!

Och så grundade jag min fjärde by i Travian igår också…

Idag har varit mindre mysig, jag var tvungen att gå upp tidigt och åka till Chalmers för att presentera vår fallstudie om TiVo i IP-kursen. Det är svårt att uttala “competitive environment” och “patent infringement lawsuits” när man är lite nervös… Nåja, det gick väl okej och nu är det skönt att ha det överstökat. Nu sitter jag och gör uppgifter för morgondagens obligatoriska lektion i samma IP-kurs.

Om jag lyckas bli klar snart ska jag tusan ta resten av kvällen ledig. Kanske skriva lite på Tomrum (mitt romanförsök)? Men det är en hel del kvar… disciplin, varför ska det vara så svårt?

1 kommentar

Meez (studieflykt)

Visst är det roligt att komponera avatarer och liknande… åtminstone när man egentligen borde plugga. Men det är såklart alltid lika frustrerande när det inte går att göra en som faktiskt liknar en själv… men jag gjorde så gott det gick och här är resultatet:

Helena med temuggen i högsta hugg!

Prova själv på Meez (den är lite kinkig med browsers, dock…).

1 kommentar

Brudklänning till justering & övriga bröllopsbestyr

Idag har vi uträttat bröllopsärenden. Först var vi på Remanns för justeringar av brudklänningen. Ojojoj, så jobbigt det blev då. Två personer stod där och gjorde sitt bästa för att övertyga mig om att bysten på klänningen inte behövde sys in utan lösningen var att stoppa den full av skumgummi. Annars skulle det bli helt fel form på klänningen (det vill säga att den skulle få min kroppsform…). När de visade hur de tyckte att det skulle göras med hjälp av nålar och inlägg såg det verkligen inte ett dugg bättre ut, bara sämre. En stor kudde längst fram, synbart inte en del av mig, ett glapp mellan mig och “bysten”. Till slut visade han hur det blev när han nålade in bysten och visade tydligt att han inte tyckte att det var acceptabelt. Fast jag stod på mig, jag ville hellre ha det så. Eftersom det var helt emot deras rekommendationer skrev de det på kvittot och sa att det var på min egen risk. Fast när jag väl bestämt mig slutgiltigt sa killen såklart plötsligt att “det kommer att bli jättebra”.

Givetvis är jag lite nervös, fast han sa åt mig att inte vara det. Men det hade jag varit även om jag följt deras rekommendationer. Jag skulle inte trivas med plötslig dunderbyst. Jag ser inte ut så och så som de visade följde den inte alls kroppens linjer, det såg bara skumt (haha, skumgummi… eh…) ut.

Kan inte låta bli att tänka på min festeristklänning som verkligen var hemsk framtill. Inte för rymlig egentligen, men bystskärningen satt alldeles för långt ner. Justerade den till slut, men till en början var den allt annat än smickrande för min figur. Vad ska det bli av min brudklänning? Kommer den att bli fel också? Eller kommer den bara att bli “fel”, det vill säga “jag”? Jag hoppas det.

Jag hade nog brutit ihop av det här för ett par år sen… Okej, visst fick jag en klump i halsen idag också, men jag orkar ändå fnysa åt spektaklet litegrann trots att hela situationen var en enda stor kritik mot min kropp. Som jag sa till killen: Det är väl klart att det skulle se bättre ut med större byst. Det är väl klart att jag skulle se bättre ut med större byst. Men nu är det så här jag ser ut.

11 juni får jag visshet… (preliminärt)

Nästa ärende var betydligt lättare. Så orättvist lätt. Vi gick in till herrdelen av butiken och frågade om frack till Jonas. Mannen hämtade, Jonas provade lite snabbt och så var det klart. Alla tillbehör medföljer paketet och när rätt storlek av allt har beställts in ska vi tillbaka och prova allt och kanske justera ärmlängd lite om det behövs. Frackbyxorna hade justeringsmojänger i sidan så smala Jonas fick dem åtdragna litegrann och sen satt byxorna perfekt. Ibland önskar man ju att man var man…

Sen kikade vi in på Teas och jag köpte ett hekto munkte som jag återkommer med ett Provsmakat-inlägg om senare…

Efter det gick vi till eXter Smycken och klurade vidare på ringar. Det var inte så enkelt som vi hade hoppats, ringarna vi tittade på kunde inte anpassas att passa ihop med våra förlovningsringar. Kanske gör vi så att vi bara har på oss vigselringarna framöver. Vi får se, vi ska fundera över helgen åtminstone.

Sen fikade vi och åt en väldigt nyttig frukost *ährrrm* på Jacobs café.

3 kommentarer

Stieg Larssons mailväxling med Norstedts

Nu finns Stieg Larssons mailväxling med Norstedts om bokserien Millennium att läsa på stieglarsson.se. Strax efter att mailen skrevs avled han och planerna om kommande böcker förverkligades aldrig.

Själv har jag än så länge bara läst den första boken, Män som hatar kvinnor, men läser säkerligen snart Flickan som lekte med elden eftersom den kommer ut i pocket i dagarna.

Mailväxlingen är intressant att läsa och jag reagerade särskilt på Stieg Larssons egna beskrivningarna av huvudpersonerna Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander. Han har ju beskyllts för att vara gubbsjuk, eftersom Blomkvist får alla kvinnor i säng (exempelvis Monica Rolfner och Conan tar upp detta och jag tycker att invändningarna är befogade). Så här säger Stieg Larsson själv om Blomkvist:

“Han saknar huvudsakligen problem och hans mest utmärkande egenskap är att han beter sig som en stereotyp ‘slampa’, vilket han själv erkänner. Där har jag också skiftat könsroller medvetet; Blomkvist uppträder i mångt och mycket som schablonbilden av ‘bimbo’ medan Lisbeth Salander försetts med stereotypa ‘manliga’ värderingar och egenskaper.”

Intressant. Det låter som att Stieg Larsson var ytterst medveten i sina skildringar av manligt/kvinnligt, ändå reagerar många negativt och uppfattar historien som en slentriansexistisk skildring från en omedvetet priviligerad man. Det är inte lätt att göra rätt. Vad jag tror saknas i bilden Blomkvist som slampa är attraktivitet – åtminstone jag uppfattar honom inte som ett spår attraktiv. Dessutom är det fruktansvärt onödigt (det mest irriterande i hela boken, faktiskt) att Lisbeth också måste trilla dit, trots att hon är så “manlig” och cool. Vågade han inte låta sin tanke gå hela vägen ut, eller trodde han att han gjorde det?

Ytterligare en sak talar för att Stieg Larsson inte var ett sexistsvin, nämligen diskussionen om omslag:

“Skisser på omslaget kommer jag förmodligen ha synpunkter på. /…/ Omslag som jag gillar är suggestiva, lite svårtolkade – kanske en detalj av en större bild. Sexistiska omslag är bannlysta (och vad som är sexism är en tolkningsfråga.)”

Nåväl. Jag ser fram emot att läsa Flickan… och hoppas att Conan har rätt i att det är mer action och mindre samlag i den.

2 kommentarer

Den tusende gången

Ännu en hemsk bok om incest (jag läste ju Bakom stängda dörrar innan denna). Jag sträckläste den igår med en klump i halsen. Den här boken handlar om Ulrika, som utnyttjades sexuellt av sin far från det att hon var mycket liten tills hon var 14 år gammal. Fokus ligger på hur hon hanterar det som vuxen – eller rättare sagt, inte hanterar det. Hon har nämligen förträngt alltihop. När minnena börjar dyka upp till ytan får hennes missbruk av sex, droger, alkohol, mat och pengar sin förklaring, likaså alla skador i hennes underliv. Ulrika mår verkligen inte bra. Det är beklämmande läsning.

Att bli våldtagen och förnedrad är det enda Ulrika känner till och därför finner hon någon sorts märklig trygghet i det, det stillar tillfälligt den rivande ångesten inuti henne. Hon går ofta ut på krogen och raggar. Så här säger hon själv:

“Jag är verkligen king när jag kommer in på Statt. Jag har världens självförtroende då och är en som tar vad jag vill ha /…/ Jag lurar dem med mig för att utsetta dem för ett övergrepp, för att ha makt över dem. Men de märker det aldrig. De kan inte märka det eftersom jag byter plats på kropparna. Eftersom jag använder deras kroppar för att våldta mig själv. Så då är det jag som blir offret i alla fall.”

Ingenting tycks stilla Ulrikas självdestruktiva beteende. Hon fortsätter även efter att hon skaffat sambo och barn, kommer hemraglandes till familjen stupfull och stelfrusen med trasiga kläder, försvunna skor och sår över hela kroppen.

Att missbruka sex så här självdestruktivt är verkligen otäckt och boken har väckt många funderingar. Givetvis finns det människor som vill ragga och ha sex med slumpmässiga människor jättemycket, men det är väldigt otäckt att många av dem som gör det egentligen mår jättedåligt, för av någon anledning så blir det ju ofta så här för någon som varit utnyttjad. Även Kristina i Bakom stängda dörrar förnedrade sig själv sexuellt genom att gå på gatan. Med tanke på att mönstret är så tydligt är det verkligen befogat att oroa sig över väldigt lössläppta kvinnor. Visst kan man säga att det är allas fria val och att man inte kan förutsätta att en kvinna mår dåligt bara för att hon beter sig på det här viset, för att det skulle vara mot kvinnans natur eller något sånt fånigt. Men där måste det vara viktigare att värna om alla dessa utnyttjade som mår dåligt än att kanske förolämpa någon som är promiskuös och mår bra.

Sen är det klart intressant att fundera på motsvarigheten för män också. Givetvis finns det män som utnyttjats som beter sig självdestruktivt på det sexuella planet – dels genom att låta sig utnyttjas, dels genom att bli svin och våldtäktsmän. För det senare är det givetvis svårare att hysa sympatier, men orsakerna kan säkert vara väldigt lika många gånger (även om det finns rena svin också). Det är en ond cirkel alltihop och det är verkligen skit… Föreställningarna om könen är väldigt otäcka; man oroar sig för lössläppta kvinnor, men knappast för lössläppta män – fast det egentligen mycket väl kan handla om samma sak.

En riktigt otäck bok som definitivt bör läsas. Det är bra att sånt här berättas, så att folk kanske kan förstå att tolka signaler och hjälpa den utsatta. Det får bara inte hända att läkare, som i Ulrikas fall, noterar att hon som barn jämt och ständigt söker läkarhjälp för söndertrasat underliv utan att koppla det till vad som händer med henne.

BokinfoTitel: Den tusende gången
Författare: Lytsy & Olson
ISBN: 9170011311
1 kommentar

Så här blev bröllopsinbjudningarna

Tänkte att det var dags att visa inbjudningskorten till bröllopet som jag pysslade ihop. Mörkrött och guld är färgerna, även om det var svårt att fånga dem korrekt.

Inuti – jäklars vad den där mönstersaxen trilskades!

Baksidan – jag hade inte alls tänkt försluta kuverten med något klistermärke, utan kom på det i sista stund. Hade velat haft mörkröda, men det är tydligen omöjligt att hitta klistermärken med önskat utseende. Däremot finns det mängder av klistermärken med fotbollar (!) och Nalle Puh…

Närbild på hjärtat på framsidan av korten. Jag har stämplat, strött över guldigt embossingpulver och smält över brödrosten. Brandlarmet gick efter ett tag… :)

Pysselstund.

Många adresser att skriva… och ja, vi har en smärre djungel på köksbordet i brist på lämpligare plats att husera dessa växter som är lite för stora för sitt (och vårt) eget bästa.

Några inbjudningar klara, dvs så många som skrivaren orkade printa ut en och samma dag.

Hela högen färdig och redo att postas!

2 kommentarer

Drömsport

Inatt drömde jag att jag såg en match i en något annorlunda lagsport; toalettpapperskastning.

Långt fram på vardera planhalva stod en rad spelare, axel mot axel. Längre bak stod fler spelare utspridda. Spelet gick ut på att kasta toalettpappersrullar fram och tillbaka, så att pappret rullades upp, och se till att rullen tog slut på motståndarnas planhalva. Vinnarna blev de som lyckades med flest rulltömmande kast in till det andra laget.

De hade jättemycket toapapper som stod och väntade på att bli kastat.

En konstig extraregel var att man inte fick använda munnen på något sätt under spel (inte åskådarna eller hejarklacken heller), så det enda som lät var fötter mot golvet, några mjuka thuds från landande (på golv eller i fångande händer) dassrullar och frenetiska applåder.

Nån som är med på en match..?

5 kommentarer