Hoppa till innehåll

Helenas dagar Inlägg

En trevlig kväll men mest panik

Aargh, det är mycket att göra och nu har två nya kurser börjat ovanpå alltihop!

I tisdags hade vi i alla fall en trevlig ledig kväll. Jag och Jonas träffade Fruktis som var på Göteborgsvisit och vi åt och drack gott på Kraków och gick sedan till Bishops Arms på Järntorget och drack lite mer öl. Det var riktigt bra!

Nu programmerar jag i panik… måste bli klar snart, men det går långsamt.

Lämna en kommentar

Romanbestyr

Idag har jag tagit mig tid att jobba lite med romanen. Att bearbeta sitt utkast är inte den roligaste delen av arbetet. Dessutom var det ju ett tag sedan jag gjorde någon större insats med det, så jag känner mig inte helt inne i det. Just nu är det lätt att önska att man haft en ordentlig planering över kapitlen, så man kunde vara lite mer säker på i vilken ordning saker ska komma eller ha lite bättre koll på om jag råkat berätta om samma sak två gånger fast på olika sätt. Nu är det ganska mycket kaos och förvirring… Men snart får jag släppa det hela och öppna upp för kommentarer utifrån. Måste bara få bukt med det värsta först…

1 kommentar

Sex underligheter

Den här har cirkulerat ett tag och Ika har utmanat mig, så jag gör väl ett försök…

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mera information.

1. Jag känner fortfarande, även om det börjar gå över, ett motstånd mot att kalla detta för en blogg. Jag skriver ju nätdagbok och det har jag gjort länge. Bloggande är ju ett nytt påfund för uppmärksamhetstörstande exhibitionister som gör vad som helst för att få besökare, eller hur var det nu? Uppenbarligen stämmer det inte, åtminstone inte längre, men jag kan fortfarande inte kalla mig själv bloggare utan den där lilla, lilla känslan av att det inte riktigt är rätt.

2. Jag klarar inte av att vara kladdig i handflatorna. Om jag smörjer in händerna måste jag tvätta bort handkrämen från handflatorna, annars blir jag knäpp.

3. Till de saker jag är allra mest rädd för hör att sjunga när någon hör på. Visst kan jag larv-sjunga, men försöker jag sjunga på allvar krymper strupen. Relevant att nämna är att jag tycker om att sjunga och jättegärna skulle vilja våga.

4. Jag talar sanning för Radiotjänst när jag berättar att vi inte har någon tv och inte heller vill ha någon. De verkar i alla fall tycka att det är väldigt underligt och utgår ofta från att vi ljuger.

5. Jag känner ett starkt motstånd vad gäller att läsa översatta böcker, om originalspråket är svenska eller engelska (dvs de språk jag kan läsa med flyt och behållning).

6. Jag använder aldrig smink. Jag har sminkat mig när jag klätt ut mig och andra har sminkat mig till bal och liknande. Alva har sminkat mig ett par gånger på kul. Annars ingenting.

Ojojoj, alla har ju redan svarat… men jag utmanar vem som helst som kan vara intresserad! Kanske Hans, Maria och Karin har lust att berätta om sina underligheter? Och tre valfria till. :)

2 kommentarer

Provsmakat: Fyra påsteer

Jag köper inte påste så ofta, men ibland blir jag väldigt nyfiken på någon särskild smak. Dessutom kan det ibland vara smidigt att slippa mecka med tekulor, även om det är sättet jag egentligen föredrar.

Liptons Indian Spice var en av fyra sorter i en låda vi köpte till vår Ölandssemester i somras. Indian Spice var inte helt oväntat favoriten och nu har jag köpt en låda med den. Den är kryddig och lite söt på en och samma gång, en bra kombination. Den beskrivs som indiskt te smaksatt med röda frukter och kardemumma. Mums!

Liptons Persian Earl Grey läste jag om hos Christina och blev väldigt nyfiken på. Jag tycker om Earl Grey, som ju är smaksatt med bergamott, och i denna variant finns även jasmin. En spännande blandning och ett gott te.

Dessutom måste jag nämna teerna vi köpte under Parisvistelsen över nyår, även om de säkert inte går att få tag på här. Lipton-sorten borde ju teoretiskt sett kunna gå, men jag har aldrig hittat den och jag är inte motiverad att leta. Den är nämligen inte alls god. Det är alltså Lipton Infusions Mexique som smakar kanel och kakao. Kanelte är ju gott, men inte blandat med syntetsött chokladslisk. Usch. Jag tyckte faktiskt så illa om den att vi köpte en ny sort, nämligen ett helt vanligt icke smaksatt grönt te av Carrefours egna märke. Mycket godare.

7 kommentarer

Provsmakat: Rooibos Skogsrå och svart chai-te

Sist jag handlade lösviktste blev det dessa två sorter:

Rooibos skogsrå
Jag hittar ingen exakt beskrivning, men detta är alltså ett rött te med blåbär och sen tror jag det är hallon och några blå blomblad. Spännande och gott, men rejält sött. När jag druckit en kopp vill jag inte ha en till. Det är inte ett allround-te för mig, men är gott som något lite annorlunda.

Svart chai
Klassiskt och gott te med himmelsk doft och kryddig smak. Alltid ett säkert kort.

Lämna en kommentar

Lady in the Water

Okej, jag medger att vi inte riktigt gav den här filmen en ärlig chans – vi var vinflamsiga och smått okoncentrerade. Men nej, den är inte så bra. Det är lite mysigt med fantasy-känslan i nutid, men berättelsen är inte mycket att hurra över. Shyamalan har skrivit och regisserat själv och inspirerades av sagor om vattenfolket som kallas narfer. Fastighetsskötaren Cleveland Heep hittar narfen Story i poolen och förstår att hon är i fara. Hon har ett uppdrag också, eftersom vattenfolket vill få människor att lyssna och förstå sitt eget bästa. Och vad vill Story att de ska lyssna på? Jo, på författaren som spelas av Shyamalan själv och har vagt beskrivna idéer som kommer att förändra världen. Det blir lite sliskigt… Shyamalan har liksom skrivit en hyllningsfilm till sig själv. Och den känns ganska fånig.

FilminfoIMDB: Lady in the Water
Regissör: M. Night Shyamalan
År: 2006
Omdöme (1-5): 2
3 kommentarer

Lost in Translation

* Innehåller spoilers *

Jag har sett den här filmen förut, men ville se om den nu när jag läst lite japanska. Och jo, jag förstod lite av vad de hysteriska japanerna skrek åt Bill Murray. :) Det var roligt.

Det handlar alltså om den desillusionerade stjärnan Bob Harris (Bill Murray) som tillbringar några dagar i Tokyo för att göra reklam för en whiskeysort. Han känner sig fruktansvärt malplacerad men det blir bättre när han träffar den unga Charlotte (Scarlett Johansson) som också är malplacerad i Tokyo som halvövergivet bihang till sin man.

Filmen är full av både saker jag tycker om och saker jag ogillar. Känslan av att vara i ett vilt främmande land och känna sig förlorad kommer fram väldigt bra och japanerna är roliga. Musiken är väldigt mysig. Men varför all denna oreflekterade otrohet? Jag tycker inte att den tillför någonting, det känns bara som ytterligare lite slentrian-inslängd “män ska vara otrogna och det är helt okej”, som finns nästan överallt och inte är ett dugg unikt utan bara deprimerande. Och varför måste Scarlett gå omkring i genomskinliga trosor? Och VARFÖR kan de inte låta bli att pussas?! Filmen skulle ha varit sååå mycket bättre om de bara varit vänner. Men det är ändå en bra film.

FilminfoIMDB: Lost in Translation
Regissör: Sofia Coppola
År: 2003
Omdöme (1-5): 4
2 kommentarer

All the President's Men

Carl Bernstein och Bob Woodward var de två journalister som började undersöka ett inbrott på Watergate-högkvarteret och rullade upp hela skandalen. Filmen, med långhåriga Dustin Hoffman och Robert Redford som spelar de båda männen, är en bra skildring av förloppet med nästan dokumentär känsla. Jag gillar verkligen att karaktärerna tillåts säga fel, fråga om, fråga hur namn stavas, staka sig och andra realistiska saker. Det känns mysigt daterat och svindlande ofattbart hur de gör även de allra enklaste efterforskningarna över telefon eller i egen hög person, internet var ju inte att räkna med på den tiden. Faktiskt är filmen riktigt spännande och sevärd, trots att man vet hur det går. Dock vill jag ge ett stort minus för det abrupta slutet som felaktigt snarare ger känslan av att de misslyckades än att de nådde sitt mål.

FilminfoIMDB: All the President's Men
Regissör: Alan J. Pakula
År: 1976
Omdöme (1-5): 4
Lämna en kommentar

Jade Warrior

Finsk originaltitel: Jadesoturi

Kalevala möter kinesisk mytologi och wuxia. Det låter väldigt lovande, tycker jag, men den är fruktansvärt medioker. Det har gått någon vecka sedan vi såg den och jag kan knappt minnas någonting alls. Den fastnade inte det allra minsta, trots den mysiga idén om en gammal kinesisk svärdshjälte som återföds i nutidens Finland för att kunna återförenas med reinkarnationen av sin älskade.

Mja. Okej för stunden, var den väl, men inte något att hurra över.

FilminfoIMDB: Jade Warrior
Regissör: Antti-Jussi Annila
År: 2006
Omdöme (1-5): 3
1 kommentar

The Thing from Another World

Vi fortsätter beta av lite härlig sf från 50-talet. The Thing from Another World är faktiskt inte så tokig. En forskargrupp i Arktis hittar ett rymdskepp fastfruset i isen, bär hem ett isblock innehållande den döde piloten och sen blir allt kaos. För det är klart att han inte är död egentligen…

Jag gillar särskilt den ovanligt kreativa idén om livsformen i yttre rymden. Helt okej film, rolig på det där sättet som 50-tals-sf brukar vara utan att för den skull bara vara skrattretande.

FilminfoIMDB: The Thing from Another World
Regissör: Christian Nyby
År: 1951
Omdöme (1-5): 3
1 kommentar