Helenas dagar Inlägg

Jag var osäker på om jag sett just denna Indiana Jones-film, så det var bara att åtgärda. Inte för att det var någon stor uppoffring direkt, Indy-filmerna funkar ganska bra som underhållning och Harrison Fords flackande blick är smått klassisk. Dessutom utspelar den sig delvis i Egypten! Egentligen har jag nog sett mig mätt på de här filmerna i min tidiga ungdom, då jag såg Indiana Jones and the Temple of Doom, Indiana Jones and the Last Crusade och för all del också King Solomon’s Mines ganska exakt hur många gånger som helst… precis sådär som jag inte tittar på film idag, alltså.

Hur som helst, i den här filmen är det arken som jagas, alltså kistan med stentavlorna som de tio budorden skrevs på av Gud själv. Indy måste hitta den innan nazisterna får tag på den, för dess magiska krafter kan göra dem oövervinnerliga.

Äventyr, humor och givetvis lite romantik också, allt som ska vara med i en Indy-rulle. En film man bör ha sett.

Iliaden i svulstigt Hollywoodformat. Trojanska hästen, akilleshälen, starka modiga hämndlystna blodtörstiga män och vackra kvinnor som de äger. Men framförallt krig, krig och åter krig, vilket gör det hela till ett ganska långdraget spektakel. Som så ofta förr har jag svårt att hålla intresset uppe och hänga med i vem som gör vad mot vem och varför när det blir för mycket fajtande. Och sen har jag förstås väldigt svårt att förstå vitsen med hämnd och krig också.

Det är lite roligt att plocka Iliadreferenser, men förmodligen är filmen fort glömd. Det finns många bättre saker man kan göra i 163 minuter.

Kinesisk titel: Wo hu cang long

Jag har velat se den här filmen jättelänge och fått förväntningarna uppskruvade. Faktum är att jag inte heller blev besviken, utan verkligen gillade filmen – trots att den inte var riktigt som jag tänkt mig.

I handlingens centrum står ett fantastiskt svärd som skänks, stjäls, återlämnas och stjäls igen under filmens gång. Det är mycket fäktande och flygande i luften och dessa scener är skrattretande tydligt fejkade, vilket kanske gör filmen lite svår att ta riktigt på allvar… men det skapar ändå en ganska speciell och övernaturlig stämning, så att det känns som man hamnat i en annan värld. Jag kunde inte låta bli att småle när jag såg en post i IMDb-forumet med titeln “Crouching Tiger, Hidden Strings”. Det syns sååå väl att de hänger snarare än flyger.

Filmen har ett brett persongalleri och bitvis har jag lite svårt att hålla reda på folket, men det reder ut sig. Karaktärerna är intressanta och det är underbart att för en gångs skull få se tuffa kvinnor som inte bara verkar vara där för att visa sina kroppar i tajta alternativt näst intill obefintliga kläder – men visst anspelas det mycket på deras skönhet ändå, det slipper man väl aldrig undan.

Jag hade nog halvt om halvt förväntat mig storslagna naturbilder i stil med de jag sett från House of Flying Daggers och Hero (andra filmer jag vill se), men riktigt så var det inte här även om det bitvis var fint.

Mycket sevärd film som inte bara handlar om svärd och hämnd utan också om kärlek och att vara sann mot sig själv.

– “Vem är du?”
– “Jag är Döden.”
– “Kommer du för att hämta mig?”
– “Jag har redan länge gått vid din sida.”
– “Det vet jag.”
– “Är du beredd?”
– “Min kropp är rädd, inte jag själv.”
…
– “Vänta ett ögonblick.”
– “Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.”
– “Du spelar ju schack, inte sant?”

Då har jag äntligen sett denna klassiker om religion och existensiella frågor i ett pestplågat medeltidssverige. Vem känner inte igen scenerna med riddaren som spelar schack mot Döden? Det här är definitivt en film man bör ha sett. Bra är den också, om än med en ganska märklig blandning av humor och allvar. Måhända är det Soldat Boms fel att jag har extra svårt att ta Nils Poppe på allvar, men visst är han också ganska fånig…

Dialogen är härlig och innehåller många oförglömliga citat. Givetvis får vi lite kvinnonedvärdering också, men vad annat är att vänta…

Inga Gill tänker jag mig som en fryntlig dam och det är väldigt roligt att se henne som bombnedslaget Lisa i den här filmen. von Sydow och Ekerot är såklart underbara i sina roller som riddaren och Döden, de är ju så… klassiska!