Helenas dagar Inlägg

För några år sedan såg jag musikalen Les Misérables i London. Att ta del av historien via Bille Augusts film blev såklart en väldigt annorlunda upplevelse och inte bara för att de inte ständigt brast ut i sång. I musikalen kändes det som att fokus låg på berättelsens kvinnor, medan de i filmen bara är bifigurer i Jean Valjeans liv. Éponine är inte ens med i filmen!

Jean Valjean (Liam Neeson) avtjänar ett nittonårigt straff för att ha stulit bröd. När han blir villkorligt frigiven beslutar han sig för att börja om som en rättfärdig människa och arbetar sig uppåt under falsk identitet, tills han blir borgmästare. Det förflutna hinner ifatt honom i form av Inspector Javert (Geoffrey Rush), som inte tror på att människor kan förändras. Samtidigt som Valjean måste fly Javert vårdar han en döende fattig kvinna (Uma Thurman) och lovar henne att ta hand om hennes dotter Cosette (först Mimi Newman, sen Claire Danes).

En bra historia, det är ju en riktig klassiker! Det är nästan så jag blir sugen på att läsa boken av Victor Hugo. Klart sevärd film! Man får se Reine Brynolfsson på ett hörn också… :)

Vi såg den amerikanska remaken först, vilket man kan tycka vad man vill om. Hur som helst gjorde det filmupplevelsen rejält mycket mindre spännande den här gången, eftersom vi visste vad som skulle ske. Lite för lång tid har gått för att jag ska minnas remaken i detalj, men det kändes som att norska originalet var hyfsat likt fast lite råare. Här spelar Stellan Skarsgård polisen, som är en ännu sämre man än Pacino i remaken.

Båda filmerna är klart sevärda tycker jag, för grundhistorien är smart.

2046 faller i genren jag inte riktigt förmår uppskatta, fast jag känner att jag borde. Fotot är vackert och berättarstilen annorlunda, men jag blir inte gripen och de 129 minuterna känns väääldigt långa. Jag är inte förvånad, eftersom filmen handlar om samma människor som In The Mood For Love, som jag kände ungefär likadant inför. För att sammanfatta filmen så köper huvudpersonen kvinnor till höger och vänster och låter personer i verkliga livet stå som inspiration för sitt skrivande.

När vi såg Rose Red var jag egentligen mer sugen på att se denna prequel, som verkade bättre. Efter att ha sett Rose Red insåg jag ju att “bättre” inte nödvändigtvis behöver betyda så mycket, men det är ändå kul att ha sett filmen.

Det handlar om Ellen som i tidigt 1900-tal gifter sig med tidernas svin, John Rimbauer. De flyttar in i det gigantiska huset Rose Red, där olyckor och försvinnanden är lite för vanliga för att kunna anses naturligt. Äktenskapet är lika otäckt som huset och så rullar filmen på. Den är mer lågmäld än filmen Rose Red, som inte slösade på krutet vad gäller billiga visuella skrämselknep. Helt klart en bättre film, men man klarar sig utan båda två.

Steve McQueen i ett skräck-humor-spektakel om en geléklump som äter människor. Öppningslåten är sanslöst upbeat och catchy och filmen är härligt B och väldigt rolig. Hur betygsätter man en sån film? Förväntar man sig skräck är den sannerligen värdelös, men vill man ha sig ett gott skratt åt ett stycke B-igt 50-tal är den en fullträff. Kul!