Helenas dagar Inlägg

Fyratimmars miniserie av Stephen King. Det största problemet med den är att den med fördel skulle kunnat komprimeras till en vanlig 100-minutersfilm, för det blir ganska utdraget.

Professor Joyce Reardon bjuder in en rad personer med övernaturliga förmågor för en exkursion till det otäcka huset Rose Red. Huset tycks en gång i tiden ha levt sitt eget liv, men nu har det slumrat i ett antal år. Reardon hoppas väcka huset och dokumentera fenomen. Och givetvis vaknar huset och ställer till trassel…

Bitvis är det en gnutta spännande, får jag medge. Men varje gång blir jag besviken över upplösningen, eftersom det ofta går ut på att en förmultnad otäcking hoppar fram och säger bu (i princip…). Det är varken subtilt eller otäckt.

För att säga någonting positivt så är Kimberly J. Brown härligt obehaglig som lillflickan Annie och jag gillar också Julian Sands som Nick, mest för hans härliga brittiska dialekt. Dessutom är rummen i huset väldigt coola. Och så får vi se Stephen King i egen hög person som pizzabud. :)

Är man sugen på filmer om otäcka hus tycker jag att man hellre ska se The Haunting. Både nya och gamla versionen är bättre än Rose Red och dessutom mer lagom långa.

Filminfo

IMDB: Rose Red
Regissör: Craig R. Baxley
År: 2002
Omdöme (1-5): 2

Lämna en kommentar

Full Frontal är en ganska annorlunda film, med berättelser i berättelsen. Det gör den intressant i någon mening, men jag kan ändå inte säga att den engagerar mig särskilt mycket. Det handlar om en rad olika människor i Hollywood och… ja, slutet är intressant. Men jag är ändå ganska svalt inställd.

Filminfo

IMDB: Full Frontal
Regissör: Steven Soderbergh
År: 2002
Omdöme (1-5): 3

Lämna en kommentar

Till skillnad från A History of Violence är det här faktiskt en helt okej omvandling till film av ett serieboksoriginal. En del skillnader finns och jag gillar inte alla, men så är det väl alltid när man läst boken först och ser filmen sen?

Det handlar alltså om Michael Sullivan, en hitman som blir förrådd av sin maffiaboss. Hans fru och ena son mördas varpå han ger sig ut på hämndäventyr tillsammans med den kvarvarande sonen, genom vars ögon vi får ta del av berättelsen.

Hur som helst bibehålls det mesta av historien, utom den religiösa biten vilket man kan tycka vad man vill om… jag tyckte iofs det var lite häftigt i boken att Sullivan som mördade folk stup i kvarten satte sig i bikten med jämna mellanrum och chockerade stackars bypräster. Det gjorde honom dessutom till en lite mer intressant person.

Filmen förklarar sveket mot Sullivan bättre än boken, det ger pluspoäng.

Jag tycker den är sevärd, men som alltid är det lite svårt att betygsätta en film när man redan läst boken och vet hur det går.

Filminfo

IMDB: Road to Perdition
Regissör: Sam Mendes
År: 2002
Omdöme (1-5): 4

Lämna en kommentar

Vilken praktbesvikelse!

Jag läste ju nyligen boken i serieformat som filmen baseras på. Det här är något av det värsta jag sett vad gäller att totalt massakrera en bra historia.

Det började ganska bra. Visst, en hel del ändringar, men jag kände igen mig bitvis och satt i förtjust, spänd förväntan över fortsättningen. Sen tog filmen en helomvändning och gick rakt emot originalberättelsen. Hade jag varit författaren skulle jag inte vilja att filmen använde samma namn ens.

Boken handlar om Tom, en till synes vanlig man som får världens blickar riktade mot sig efter att han ensam lyckats övermanna två beväpnade män som försökte råna hans restaurang. Han får snart besök av tre maffiamän som påstår att Tom egentligen heter Joey och har något otalt med dem sedan länge. Tom spelar oskyldig för att skydda sig själv och sin familj, men i själva verket har de rätt, han har “a history of violence” men har flytt och skapat ett nytt liv utom räckhåll för den hämndlystna maffian.

Så långt hänger filmen med, men efter det kommer helvändningen. I boken är Tom i grunden en god man. Han ljuger för sin familj om sin identitet tills han inser att han måste berätta och då får de veta allt och tacklar problemet tillsammans. I filmen är Tom en riktigt usel person. Han berättar inte ett dyft om sitt förflutna för familjen, trots att de blir förföljda och hotade av maffian. Frun förstår att han haft en annan identitet och begått mord, men får såvitt filmen förtäljer sväva i ovisshet om detaljerna. Han slår sin son och praktiskt taget klubbar ner och våldtar sin fru som svar på att hon är ledsen och upprörd. Upplösningen känns fånig jämfört med boken, som är oändligt mycket mer spännande.

I boken kan inte ens jag klaga på kvinnoframställningen. Filmens förändringar är gravt kvinnonedsättande. I boken gör frun en viktig sak (jag ska inte spoila hela berättelsen…), hon är aktiv och delaktig. I filmen förvandlas till ett sexobjekt som inte behöver respekteras, upplysas eller konsulteras.

Våldtäktsscenen, eller vad man ska kalla den, är riktigt vidrig i kvinnobildssynpunkt. Det är precis när hon förstått att han har ett våldsamt förflutet och hon är upprörd för att hon inte får veta. Hon stormar iväg uppför en trappa, han följer efter. När han försöker hålla fast henne försöker hon slå sig fri, han slår ner henne i trappan och håller fast henne varpå de börjar ha våldsamt sex och nu plötsligt verkar hon villig. Vad signalerar en sån scen? Gråtande kvinnor vill bli nedslagna och våldtagna i trappor? Till råga på allt får vi helt omotiverat se henne naken efteråt.

Jag blev så fruktansvärt jävla förbannad av den här filmen!

Jag kan inte förstå varför man valde att ändra historien så radikalt. Boken handlar om en vanlig familj som tillsammans blir starka när nöden kräver det. Den säger att det går att lägga dåligheter bakom sig. Filmen handlar om att våld föder våld och att försumma familjen å det grövsta. Jag höll inte på film-Tom för fem öre utan tyckte att han gott kunde få dödas av maffian.

Läs boken i stället för filmen är verkligen skit. Hur kunde Uncut utnämna denna till bästa film 2005? Det är riktigt deprimerande…

Filminfo

IMDB: A History of Violence
Regissör: David Cronenberg
År: 2005
Omdöme (1-5): 2

Lämna en kommentar

Tecknad film. Grymt snygg, oändligt ointressant.

Man kastas direkt in i en föga intresserande handling med karaktärer som åtminstone jag inte förmår mig bry mig om. De introduceras ju knappt. Mängder av lösa trådar lämnas dinglande.

Långtråkigt! Fast snyggt, som sagt. Bitvis nästan fotorealistiskt. Men det räcker inte. Den största behållningen av filmen är att den utspelar sig i England fast på japanska så man får fnissa åt japanernas roliga uttal av engelska namn.

Filminfo

IMDB: Steamboy
Regissör: Katsuhiro Ôtomo
År: 2004
Omdöme (1-5): 2

Lämna en kommentar

De senaste dagarna har innehållit ett par grava filmbesvikelser. Mest upprörd, ja riktigt jävla förbannad, är jag över den förvandling A History of Violence genomgick från bok till film. Se länken för mer om detta.

Steamboy är jag åtminstone inte arg över, men besviken över att den var så ointressant när den är så himla snygg. Vilket slöseri!

Lämna en kommentar

Trots att The Birds är en såpass känd Hitchcock-film känns den väldigt lite Hitchcock. Den är inte så listig som hans filmer brukar vara. Filmen kan sammanfattas med att fåglar plötsligt börjar attackera människor. Det är spännande ibland och filmen är tuff på många sätt, men jag har ändå lite svårt för att hylla den ohämmat. Varför får man ingen förklaring, varför får man inte veta hur det går?

Spännande à la Hitch, men slutet var snopet.

Filminfo

IMDB: The Birds
Regissör: Alfred Hitchcock
År: 1963
Omdöme (1-5): 3

Lämna en kommentar