Etikett: katarina wennstam

Efter Flickan och skulden väljer Wennstam att lägga fokus där det hör hemma: på gärningsmannen. Det är inte kvinnorna som ska ändra på sig och begränsa sina liv, det är vissa män som ska sluta våldta!

När man accepterar att kvinnor råkar illa ut om de klär sig utmanande, går hem ensamma sent på natten, dricker alkohol eller tar med sig okända män hem – då säger man samtidigt att alla män är potentiella våldtäktsmän. Attityderna kring våldtäkt är oerhört fel, både mot kvinnorna och mot männen. Männen framställs ofta i de här sammanhangen som intelligensbefriade djur som inte längre kan ansvara för sina handlingar när de blivit sexuellt upphetsade. Mannen tänker med kuken, hur många gånger har man inte hört sådant? Men så är det givetvis inte. Man får stå till svars för brott man begått om man varit onykter eller oaktsam, varför ska det vara en förmildrande omständighet att vara kåt? Jag tror att de flesta män känner sig skymfade av såna här inställningar – det är väl klart att de är intelligenta varelser som kan stå för sina handlingar!

En särskilt intressant del i boken handlar om medias framställning av våldtäkt och det som folket lär sig är den typiska våldtäkten. Sanningen är förstås att media väljer ut ett fåtal fall att rapportera och att dessa fall inte alls återspeglar verkligheten. Enligt media är den “typiske våldtäktsmannen” ofta en otäck, psykiskt sjuk person som gärna ser lite äcklig ut och ligger och lurpassar på kvinnor i buskar. Antingen det eller så är han invandrare med taskig kvinnosyn och betraktar alla svenska, slampiga kvinnor som lovligt byte. Du kanske rentav har gått på det själv?

Statistiken över fällda våldtäktsmän pekar faktiskt också på ganska många gärningsmän med utländsk härkomst – de utgör 40%. Men Wennstam visar på fall där man helt enkelt vägrar tro att de fina, svenska, högutbildade, schyssta killarna är våldtäktsmän. I dessa fall tror man sällan på offret! Andelen våldtäkter faktiskt begångna av väl ansedda svenskar lär vara betydligt mer än 60%.

Men det är givetvis det som är sanningen: det finns ingen typisk våldtäktsman! I alla fall inte på något sätt som märks utåt. Det anmäls våldtäkter begångna av rågblonda, svenska snyggingar med hippa IT-jobb. Men såvida inte tjejen är ännu mer välutbildad, rik, otroligt skötsam och beter sig precis som offret “ska” göra enligt mallen, så får hon otroligt svårt att bli trodd. Att fördomar kan finnas i samhället är inte svårt att förstå, men det är oacceptabelt att de förekommer ända in i rättssalen!

Wennstam beskriver många osmakliga gruppvåldtäkter, som ofta har skrämmande likheter med porren. Självklart är det inte porrens fel att somliga våldtar, men lika självklart är att den faktiskt påverkar många ungas syn på sex. Hur många inser att porr skiljer sig väldigt mycket från verkligheten, att det är skådespel och fejk man ser? Jag mådde riktigt illa när Wennstam citerade en kille angående förberedelserna inför inspelningen av scen där tjejen ska ha en kille “där bak” och en “där fram”: “‘Hon fick en bedövningsspruta, helt enkelt’, berättade den före detta porrfilmsaktören utan vidare åthävor. “Du vet en sådan där lokalbedövning som man får hos tandläkaren när man ska göra en rotfyllning eller dra ut en tand. Det var inget konstigt egentligen, de brukar ju alltid spricka lite grann när man gör en dubbelmacka.” Kan man kalla en industri som har den inställningen till kvinnors kroppar annat än vidrig?

Boken innehåller en rad intervjuer med unga, dömda våldtäktsmän i olika stadier av förnekelseprocessen. Det är otäckt att läsa vad de gjort och hur somliga av dem förhåller sig till sina brott. Förmildrande omständigheter, skuldbeläggning av offret. Någon har också tagit in att han gjort någonting hemskt och för honom är det för jobbigt att prata om det.

Alla borde läsa Wennstams böcker och lära sig av dem, för människors attityder och fördomar har stor betydelse för utvecklingen kring sexualbrott. Det är inte rätt mot varken kvinnor eller män så som det ser ut nu!